020228

Har kollat på Melodifestivalen ikväll, men tycker faktiskt, trots den melodifestivalfantast jag i hjärtat är, att det har ballat ur. Gillar inte iden med 2000 deltävlingar, andra chanser och internationella domare. Framförallt tycker jag särskilt illa om systemet med dueller. Nej, ge alla bidrag samma chans genom att de får framföra sitt bidrag en gång, ha en röstning och en final. Det är för plottrigt nu. Tycker inte om att man tar en bra programidé, hackar sönder den och smular ut den över sex veckor bara för att kunna pressa lite extra pengar ur folket. Usch och fy.

När sambon kom hem ikväll hade han mat med sig. I ren desperation för att undvika disk satsade vi på kebab idag, och när han steg innanför dörren hade han en frågande min och en hälsning. Kebabkillen på närmsta haket, Micho, hälsade hem till mig, (ja, jag vet, men i somras åt vi mycket kebab) och menade att med en sån tjej som mig behöver man aldrig ha tråkigt. Haha. Jag har ju åtminstone gjort gott intryck på någon då. Fint det.

I ett städryck idag arbetade jag mig faktiskt igenom en klädhög i storlek med Mount Everest. Det gjorde sitt för stackars tvättkorgen som nu håller på att sprängas. Det finns så mycket att göra här hemma att jag inte vet vart jag ska börja. Därför gör jag oftast inget alls. Tragiskt men sant. Jag är duktigare på att städa när de redan är rent. Har haft alldeles för många traumatiska städupplevelser som barn förmodligen. Har blivit skadad. Men idag har jag alltså gjort en insats. Har också skruvat ihop det andra sängbordet så nu har vi äntligen ett varsitt. Och tvättat. Inte utan att man är lite stolt.

090228

Då var den sista dagen i februari kommen. Imorgon börjar mars, och därmed känns våren ett steg närmare. Jag behöver vår nu. Jag är mentalt rastlös och fysiskt trött. Det går inte ihop sig. Jag sätter därmed min tilltro till våren och att den ska lösa mina problem.

Ett annat problem löste jag igår. Jag har i flera år tänkt att jag ska skaffa ett par riktiga inneskor till jobbet och igår gjorde slag i saken. För 749 kronor blev jag stolt ägare till ett par svarta, fotriktiga pjucks a la klassisk inneskomodell. Birkenstock. Vuxenpoäng säger jag bara. Fast de är faktiskt sköna.

Det är inte bara på mina fötter förändringar sker. Sambon ska bli glasögonorm och vi har varit och tittat ut bågar till Glosögat som jag numera kallar honom. Ja, kärleken övervinner ju allt sägs det ju! Två par fick han välja och det blev två par svarta - ett par från Tommy Hilfiger och ett par från Red or dead. Jag tycker att de var fina. Hoppas nu bara att han trivs i dem.

Just nu går det en dokumentär om Christian Dior på tv. Intressant, men jag borde städa. Som vanligt. Pi örk.

090222

Idag har varit världens slappaste dag, så slapp att jag nästan fått träningsvärk i nacken av alla skumma tv-tittarställningar. Dagens i-landsprobelm. Fast trevligt har det varit. Medan sambon var på skolan och pluggade tittade jag på två timmars ridsport. Göteborg Horseshow har ju gått av stapeln i helgen, och vi fattiglappar som inte var där får nöja oss med tv-varianten. Dagens segrare var svensk och det var något av en skräll. Kul.

Igår var jag i Malmö med två tjejkompisar. Det visade sig att det skulle bli en helkväll med mer äventyr än vad vi var beredda på. Efter att ha rumlat runt på irländska pubar och käkat oxfilé på Jensens missade vi sista tåget hem. Det snöade och var snorhalt så det tog längre tid än beräknat att gå till stationen. Jaja, skam den som ger sig. Vi fick ta sista tåget till Lund istället och på vägen dit lyckades vi både ordna biljetter och boende. När vi rullade in på perrongen i Lund ser vi att vårt tåg som vi skulle åkt med står på andra sidan, så vi kastar oss ut genom dörrarna och formligen ramlar in på kristianstadståget i en hög. Efter att ha flirtat med en fruktansvärt sur tågvärdinna kunde vi enas om att jag fick springa av tåget i Eslöv och köpa biljett hem. Det hela löste sig alltså så smidigt som det bara kunde efter rådande omständigheter. Skam den som ger sig!

Imorgon börjar tredje veckan på nya jobbet och jag börjar faktiskt komma in i det ganska bra nu. Visst finns det både fördelar och nackdelar, men den här veckan ska vi åtminstone börja köra igång lite mer pedagogiskt arbete. Det ska bli kul. Temat är Bockarna Bruse och vi ska köra järnet. Det är jag som är trollet. Undrar vad de vill ha sagt med det.

Nu kollar vi på Beck. Det får bli söndagens avslut.

090220

Ugg. Jag är bitter. Jag är hungrig och därmed livsfarlig. Anledningen till min bitterhet må vara en världslig sak, som Karlsson skulle ha sagt, men just nu är den fullt tillräcklig. Min mobil har lagt av. Inte helt alltså, utan bara lite sådär lagom irriterande mycket. Siffra 2 och 5 vägrar funka, och två andra knappar. I ren desperation försökte jag boota om, som ju ska vara så bra i alla lägen. Jo tack. Eftersom min pin-kod innehåller just tvåor ligger åbäket nu här bredvid mig och ordet pin lyser hånfullt i displayen. Jag kommer ju inte in! Ska man nu ha blivit av med bilder och telefonnummer och rubbet, bara för att några knappar lagt av? Jag blir skogstokig. Frågan är egentligen hur frisk man är när man på fullt allvar kan skrika fula ord till en telefon en lång stund. Jag kan många fula ord visade det sig.

090215

Jag behöver en nystart. Ut med det gamla och in med det nya. Är trött och uttråkad. Vill ha färg och form, ljus och värme. Vill byta ut kläder, tapeter, kök och inredning. Tyvärr har vi inte en särskilt tillåtande ekonomisk situation just nu och det sätter käppar i hjulen. Igår kom vi åtminstone fram till att vi i väntan på nytt kök ska måla om det gamla. Det borde man kunna göra hyfsat billigt.

Lite nytt blev det i alla fall igår. Fick ett suuuuuperfint halsband i alla hjärtans dag-present. Det är så bra för det är två sidor på det, så man kan vända det. Ena sidan är glamour med stenar och bling bling på, och den andra är bara lite diskret mönstrat. Tjusigt värre. Vi hade faktiskt en riktigt härlig kväll igår. Maten var perfekt, vinet härligt och sällskapet fantastiskt. It's nice, I like!

Nu får det gärna bli vår för min del.

090214

Alla Hjärtans Dag

Då var årets kärleksdag kommen. Vi var hemma hos pappa igår och firade. Han fyller ju år den 14 februari. Varje år.

Dagens amorösa aktiviteter är förberedda och redo att sättas i verket. I ugnen står potatisgratängen och doftar ljuvligt av vitlök och chalotten. Till den ska det serveras oxfilé, bea och en blandsallad med maché och babyspenat. Till förrätt ska vi äta pilgrimsmusslor med fräst sparris, olivolja och flingsalt. Till dessert serverar det olssonska köket vaniljpannacotta med hallonsås. Sen blir det chokladpraliner med vackra röda hjärtan på. Dagens vin är ett Peter Lehmann. Smarrigt! Strax är det dags för fördrinken, så vi har inte kommit så långt i förfarandet än. Vem vet, med den tur jag har haft under senaste veckan skulle detta lika gärna kunna sluta med att vi får ta taxi till McD. Eller akuten. I värsta fall.

Ja, som sagt, otur har varit mitt mellannamn den här veckan. Ironiskt nog har den enda dag som fungerat varit fredagen den 13:e. Onsdagsmorgonen inleddes lugnt och mysigt på så sätt att min bil startvägrade. Usch, tänkte jag, men vilken tur att vi har en bil till hemma. Trodde jag ja. Inte heller den var på starthumör så det blev till att börja putta runt och greja med startkablar och dona. Inte riktigt vad man är sugen på kvart i åtta på morgonen. Fick ringa och anmäla mig försenad. Pinsamt. När jag kom fram hade dessutom min matlåda läckt i väskan så jag hade sås överallt på alla papper. Ville bara vända och åka hem, men man fick ju hålla masken och spela positiv. Inte heller torsdagen var någon höjdardag, även om jag just nu har förträngt varför. Iasch.

På måndag är det måndag igen och då hoppas jag på en bättre vecka. Men just nu är det den här kvällen som gäller.

Verner & Werner ist in das haus!

090210

Dag nummer två är avklarad, och det utan olyckor. Den enda lilla missen var att ett barn råkade rita på det nya fina lottot med grön tuschpenna under en sekunds obevakat ögonblick. Attans. Jaja, åtminstone inga personskador och det är ju framsteg vill jag säga.

Har varit på Maxi idag och blev utsläppt för under 500 kr. Vad har hänt!? Vi börjar minsann bli slipade i denna privatekonomiska minimalism. Vem hade kunnat ana...

090209

Nu kan jag andas ut. Jag har klarat mig igenom första dagen på nya jobbet. Det var roligt, utmanande och tålamodsprövande. Barnen är i alla fall välbehållna. De flesta. Det visade sig att småbarn är snabbare än inoljade ålar på ett såpat simhallsgolv. Jag som ändå har väl uppövade reflexer räckte inte alltid till. Helt plötsligt small det. Ett barn fick en knuff, trillade och slog huvudet illa. Blodet frös till is i mina ådror. Barnhuvuden och element ska inte ha någon gemensam nämnare. Usch, vad otäckt det var. Som tur var gick det väl ändå, med en bula, ett litet jack och ett blåmärke som minne av händelsen. Till imorgon ska jag ha utvecklat bläckfiskarmar och superhjältereflexer. Hoppas jag kan påskynda evolutionen något.

En något mer smårolig händelse var när vi skulle äta lunch. Efter maten serverar man frukt, och jag hade delat äpple, banan, päron och clementin i lagom stora barnbitar. Vi skickade runt fatet och de tog vad de ville ha. När jag sedan tittade på ett av barnen låg det dock bara små, små bitar av clementinskalet framför honom på bordet. Jag kollade om han hade kastat det på golvet, men där var det rent. Då tittade han på mig med stora ögon och jag fattade att han hade käkat upp rubbet, med skal och allt! Utan att säga ett ljud. Han ville ändå ha en klyfta till, trots att det inte kan ha varit någon vidare kulinarisk upplevelse, och då skyndade jag mig bort och visade hur man skalade den. Han sken upp som en sol, och på den tredje klyftan fixade han det själv. Tja, man lär av sina misstag... Både jag och han.

Kvällen har varit lugn. Jeppe var här på middag. Soppa och kladdkaka. Passar bra i dessa fökylningstider. Vi har snart frisknat till helt här hemma och det är skönt. Nu behöver vi satsa på att få det lite snyggt här. Det kräver sin man, och sin kvinna.

Nu ska jag soffslappa, sen är det läggdags.

090207

Lördagskväll och jag är hemma före midnatt. Imponerande. Har haft en kväll tillsammans med två kollegor idag. Efter att ha mumsat i oss allt gott vi kunde hitta på ett café i stan, slog vi oss ner i biomörkret. Det blev filmen Australia igen. Bra filmer tål att ses om. Den var underbar även denna andra gång, men nu gick tårarna åtminstone att hålla tillbaka. Nästan. De andra gillade den också.

Även gårdagen var stillsam. Var och hälsade på på mitt nya jobb en stund på eftermiddagen. På måndag gäller det. Halv sju slår portarna upp till mitt nya liv. Det är spännande och lite läskigt. Tänk om jag inte trivs? Huga. De ser i alla fall fram emot att jag ska börja och det känns bra. Kvällen spenderades hemma hos en tjejkompis med middagsbjudning, drinkar och Let's dance. Mycket trevligt.

Imorgon ska vi åka till Lund på kalas. Min nästkusin fyller år. Fick stressa upp på stan efter rindningen idag och köpa paket. Hoppas hon blir glad. Har vi tur hinner vi köra inom Ikea i Malmö innan kalaset. Jag har aldrig varit där och vi behöver köpa ett sängbord till. Just nu har vi bara ett, eftersom vi fick lämna tillbaka det andra. Det var fel på det. Man kanske kan spana lite kök där också. Även om vi inte har råd förrän om miljoner år framåt i tiden. Usch. Jag HATAR att vara fattiglapp.

Nu ska jag kramas med min pojkvän. Godnatt på er!

020905

Höll på att börja med något negativt idag igen, men kom på att nästan varje inlägg börjar med att jag klagar på något. Positiva klubben här. Nu ska här bli andra bullar. Hmmm.... Något positivt.... Jo, jag har mycket trevliga kollegor. Det är bra. Tyvärr har jag bara en arbetsdag kvar där. Men på måndag får jag nya, förhoppningvis lika trevliga.

Annars är jag tyvärr inte särskilt positiv jut nu. Jag är fortfarande risig. Halsontet har övergått i gubbhosta och snor. Är inte säker på att det är en förbättring, men det är ju åtminstone en förändring, och de ska ju vara bra har jag hört. Just nu är jag tveksam. Ett huvud fullt av snor är tungt att bära och mitt känns som om det väger 153 kilo och håller på att sprängas.

Idag skulle jag bjuda på tårta i stallet eftersom jag låg mer på marken än satt på hästen förra veckan. Jag kom hem från jobbet strax före fyra och skred till verket. Prinsesstårta skulle det bli. Det brukar det bli. Den här hade en häst i florsocker på sig. Det gick ju bra, förutom en mindre gräddincident som resulterade att jag fick ila ner till Konsum och handla ny. Skam den som ger sig. Tiden började rinna iväg och plötsligt var det bråttom. Kämpandes med ena benet i jeansen och med det andra på väg ut genom dörren slängde jag ett öga på klockan. "Är hon kvart över fem" vrålade jag till sambon som lugnt tittade upp och svarade "ja". Sakta satte jag mig i soffan istället. Min stress var helt överflödig, med tanke på att jag inte var 3 minuter sen utan 57 minuter för tidig. Sablar.

Jag hade ett citat för dagen som ett av barnen sagt, men jag har tyvärr glömt bort det. Det är synd, för det var roligt. Faktiskt.

090204

Vi har sjukstuga här hemma. Trist. Jag är halssjuk och megatrött och bara sitter och tycker synd om mig själv. Sambon gör detsamma. Det vill säga att det inte blir mat lagad, tvätt hängd eller disk diskad. Nu har vi precis budat om vem som ska köra och hämta mat i stan. I utbyte mot att han gör det fick jag ställa upp på att fixa iordning här hemma och hänga tvätten. Jaja. Vad gör man inte för att slippa gå ut i kylan...

Jag hoppas verkligen att jag blir bättre till imorgon så jag inte behöver stanna hemma. Det är inte min grej. Jag har inte haft en enda sjukdag på flera år. Gillar inte att andra ska bli lidande på grund av mig. Å andra sidan vill jag inte att de ska bli sjuka heller. Fast det finns ju barn där med grönt snor som blåser i stora bubblor ur näsan, så jag är ju åtminstone inte värst.

Förresten har jag fått många kommentarer om håret idag, särskilt från barnen, och alla vet vi ju att från barn och idioter får man höra sanningen.

"Madde, det ser ut som om du har peruk på dig när du är så snygg i håret!"

Tack liksom...

090203

Jag är skruttig. Har ont i halsen och är hängig. Det är inte så kul. Idag slapp vi åtminstone laga middag hemma. Vi var inbjudna till svärisarna. Inte nog med det. Vi åkte därifrån med varsin lunchlåda också. Tackar!

När klockan var halv nio kom jag alltså till slut hem för dagen. Den sena hemkomsten beror på att jag tidigare idag har lyxat till det och stajlat upp håret. Klippning, färg och nya ögonbryn är standardbehandlingen. Mina ögonbryn har en tendens att sprida ut sig i hela ansiktet. Åtminstone känns det så och jag är för lat för att plocka dem själv. Som tur är är de blonda så det syns inte. Men när man har varit och fått dem upphottade ser ansiktet något mer komplett ut, det är bara att konstatera. Nu är jag i alla fall rödtott igen och det känns bra.

Idag är dock inte första dagen i koma. Igår var jag verkligen ingen livad lax heller. Klockan åtta på kvällen ringde min mat- och sovklocka att det var sängdags. Sagt och gjort. Det var bara att lyda. Efter en lång skön ryggmassage (tack underbara!) och en liten stund med ljudbok sussade jag sött redan innan klockan slagit nio. Det behövdes uppenbarligen, för när jag vaknade i morse kände jag faktiskt mig utvilad, förkylning till trots. Men säg den lycka som varar för evigt. Nu är det dags för sängen igen. Undrar om det går att lura till sig massage idag också? Jag kanske börjar bli bortskämd...

Nah...

090201

Idag har nog varit den slappaste dagen av alla. Någonsin. Jag har suttit i soffan hela dagen och tittat på tv, surfat, pillat naveln. Det visade sig att det inte är särskilt produktivt med så lite hjärnstimulans. Man blir deprimerad. Helt plötsligt, till sambons oförstående förvåning, var jag oälskad av alla och såg ett liv i ensamhet och självömkan framför mig. Det hela gick över när det började bra tv-program igen, men jag hann åtminstone komma fram till slutsatsen att detta händer med jämna mellanrum. Jag får en känsla av utanförskap som jag inte kan förklara. Det känns som om folk jag känner medvetet väljer att undvika mig, att jag är socialt handikappad. En liten stund senare går det över. Men det är obehagligt. Det känns inte bra, för det är lätt att det blir ett sätt att tänka. Ett sätt att tro om sig själv. Det är olustigt.

Nu har det som sagt gått över. Beck rullar på tv, och jag är lite sugen på att ta tag i kontakter som ibland känns som om de rinner ut i sanden. Imorgon är det dags för jobbet igen. Det ska bli skoj!