Jag fastnar. Det är så jag funkar. Den här helgen har jag varit fast i en blogg, och nu har jag läst ikapp mig. 4 års inlägg tar sin lilla tid, men det är som en bra bok som man inte kan lägga ifrån sig. Då är det bara att ta sig igenom tills man kommer ut på andra sidan, lite svettigt andfådd och med en konstig känsla i kroppen, som om det tog slut för snabbt. Som om en vänskap upphört utan att man riktigt förstod vad som hände. Det går över fort, och sen fastnar jag i nästa. Det finns många saker att fastna i.
Något som jag däremot inte fastnar i är min nuvarande ljudbok. Jag som fortfarande är superduktig och cyklar till jobbet varje dag, har lyssnat på ett tiotal böcker sen vi var på Kreta, men denna vill sig inte. Jag fattar inte vad som händer, kommer inte ihåg vilka personer som presenterats, och håller dessutom på att reta ihjäl mig på uppläsaren som med samma enformiga röst läser på barnboksvis. Bamse känns äckligt nära, och jag gillar Bamse. Dessutom andas karlen så högt att det fladdrar i trumhinnorna på en annan. Mycket onajs. Jag har mina planer på att inte lyssna klart. Hade jag bara kommit ihåg så mycket som vad boken heter hade jag berättat det, men här är det blankt. Ickeintryck.
Vad gäller Eskils brist på respekt för husregeln mot urinering på allmän plats är statusen den samma. Därför har vi beslutat att om vi ska ha kattungar här hemma får det bli nu. Jag har ju ända sen jag varit liten haft drömmen om kattungar, och när vi nu har världens bästaste katter här hemma har väl aldrig förutsättningarna sett lika lovande ut. Därför har Alice, som spelar en väsentlig roll i dramat, nu slutat med sina p-piller. Tanken är att de ska bli lite kärvänliga så småningom och voila - kattungar. Därefter får Eskil ta en tur till veterinären. Det är min övertygelse om att de hade blivit världens finaste kattföräldrar, med världens vackraste bebisar. Men först ska det bli kärlek i luften här hemma. Och ja, jag är medveten om min romantisering av verkligheten...
