Thursday, September 22, 2011

110922

I made it! Med två alarm ställda var jag inte senare än de vanliga fyra minuterna jag aviserade om redan första dagen på arbetet. De jag har fått okejat av mina kollegor. Det borde finnas fler sådana kollegor. Eller fler arbetsplatser med flextid. I vilket fall. Idag föll det på plats.

Inte heller blev det några psykotiska drömmar (btw, jag väntar fortfarande på hobbytydningar) att försöka förstå eller förtränga. Annars drömmer jag väldigt ofta. 

Jag har någon gång hört att alla människor drömmer varje natt, men att det bara är ett fåtal man minns när man vaknar. Jag brukar komma ihåg vad jag drömt, tack och tyvärr. I mitt huvud processas nattetid mycket av det jag möter dagtid. Tro nu för all del inte att vi brukar rida på sniglar på jobbet, men visst har det varit ett visst snigelfokus de senaste veckorna. Jobbar man på förskola blir det lätt så kring den här årstiden. Jag har bland annat lärt mig att sniglar andas med en lunga, eller typ blåspåse, som sitter på ryggen. Detta efter att jag hittat ett stort hål i en snigel som sedan utforskades närmre. Så visst. Sniglar får en del uppmärksamhet (av någon anledning i hela den skruvade drömmen är det just snigeln jag har hängt upp mig på).

Nevertheless. 

Idag är det torsdag och torsdag är riddag. Det är bra. Nu har jag landat i soffan efter en timme på hästryggen, och strax väntar sängen. Imorgon är det after work, och då är det bäst att var utvilad. 

Måste bara bjuda på denna godingen. Eskil 14 veckor.

Over and out.

Wednesday, September 21, 2011

110921


Två morgnar i rad har jag nu misslyckats totalt med själva uppstigningsmomentet. Att komma för sent är nog bland det absolut pinsammaste jag vet, och ändå lägger jag förvånansvärt mycket tid på det. Idag var det en katastrof. 

Jag är en klassisk snoozare. Jag tar mig själv till liv i tiominutersintervaller. Utan undantag. De gånger jag har stigit upp direkt när klockan ringer är mycket lätträknade. Det händer helt enkelt inte. Men idag gick något helt enkelt fel. Efter den där första snoozningen hände det inget mer, utom att jag började drömma. And what a dream...

Jag drömde att jag skulle hoppa bungyjump, fastsatt i någon form av sele, typ harnesk. Hoppen gjordes ifrån någon form av lastramp ett femtiotal meter upp i luften ovanför en dyig sjö inne i skogen/djungeln. Varför skulle man utsätta sig för det då? Jovisst serru, vi tävlade om ett gäng glamorösa möbler i multitusenkronorsklassen. Flertalet hopp utfördes och efterhand slogs folk ut ur tävlingen. Till sist var vi bara två kvar - jag, och en före detta kollega till mig. Det är nu det sjuka börjar. 

Kajsa kommer inridande på... En gigantisk svart skogssnigel - i tre delar. Den ena delen svävar lite nonchalant framför det makabra ekipaget liksom för att visa vägen, och Kajsa. Jodå. Kajsa sitter även hon lite svävande ovanför en av snigeldelarna med tyglar i händerna och antennerna framför sig, medan snigeln segar sig slemmigt framåt.

Det är nu det är min tur att hoppa. Uppe på flaket sitter några som jag i drömmen känner. De hejade på mig i alla fall, och försökte göra allt för att jag inte skulle ramla ner för den hala, geggiga rampen utan selen på mig. Jag får hålla mig kvar i en av fåtöljerna (det fanns två turkosa, den ena med en vit rand - värd 55 000, den utan rand värd 50 000) som är täckt med plast och i jämnnivå med rampen. 

När jag hänger där ut över kanten, med livet som insats (min bruna pygméhäst står nedanför och väntar - mycket sötare än skräcksnigeln!) täckt av brun lera i värsta actionfilmsscenen, vaknar jag. 

Någon som vågar sig på en tolkning??

Nä, trodde väl inte det.

Söt i jämförelse...



PS. Mer om den betydligt trevligare möhippan hittar du här, härhär och här.

Tuesday, September 20, 2011

110920
Och så vaknar liket. 

Jag veeet att det absolut tråkigaste man kan läsa i en blogg är om hur sällan bloggaren i fråga uppdaterar sin blogg. Så jag lovar att inte beklaga mig. Jag lovar inte heller bättring till de typ fyra läsare jag har. Jag vill inte göra er besvikna. Lite roligt är dock att efter att ha blivit länkad genom Emma ökade mina besökare med ungefär 500%. Jag skojar inte. De kom dock inte tillbaka dagen efter. Jaja. 

Som vanligt är det inte bara här inne det står stilla. Kameran är fortfarande precis lika trasig (kanske - den är faktiskt lämnad på lagning, kryss i taket) och därmed kan jag inte presentera Jossas möhippa, som gick av stapeln i lördags, i bilder. Men de kan ni hitta under länken ovan. 

Jo, möhippa. Fantastiskt fenomen må jag säga. En hel dag med bara hittepå och fint inför en av de största dagarna. Såhär gjorde vi.

Ett helt gäng adrenalintoppade brudar angrep den intet ont anande blivande bruden i stugan. Bland blåsgrejer, glada tillrop och kramkalas fick hon försöka få tillbaka fattningen innan det var dags för dagens första anhalt. Vi hade hyrt ett glashus precis vid havet där vi dukat upp till brunch med american pancakes, bullar, bubbel och annat mums mums. Där fick Jossa föredra sällskapet och berätta vilken relation hon hade till var och en. Vi körde även klassiska hoppfoton och en omgång av på spåret för att ta reda på nästa destination - Las Vegas. På med nätstrumpor och fram med Beyoncé-movesen, för nu skulle det dansas. Hrmm.... Ja, vissa hade ju det lite mer naturligt i systemet så att säga.... Jag kompenserade med rosé. Kul var det i alla fall, men jag bävar för den dagen det ska vara filmvisning av resultatet. Blir det på bröllopet tror jag att jag ska göra ett längre toalettbesök, eller möjligen hoppa från balkongen i det penthouse där festen ska hållas. Jossa? Proffs såklart. 

Efter allmän förnedring (av mig - absolut inte bruden) fick vi ta tåget till Boston där det serverades ruskigt goda cupcakes gjorda av Alice. Cornelia hade fixat världens sötaste, och godaste, macaroons, som verkligen satte pricken över i. 

Nåja, ingen rast och ingen vila. Jossa fick tio minuter till tvagning och stajling innan vi följde spåret vidare till Los Angeles och dagens photo session. Jossa var fantastiskt duktig, och bilderna blev riktigt bra. Ska bli spännande att se vilka hon väljer. Jag måste även ge oss hurrande tjejer en eloge för stor inlevelse och många bra "tips". Jossa är nog en av de modigaste jag känner. 

Tåget tuffade vidare till slutdestinationen. Här var det dags för le grande finale. Och vilken final sen. Rosenblad, akvarellmålning, american burgers (det är väl ingen som missat temat vid det här laget), cosmopolitan och framför allt - vedeldad badtunna i trädgården. Suck... För att göra en perfekt dag om möjligt ännu bättre avrundade vi hela tillställningen med en chokladprovning och soffhäng på småtimmarna. Askungen beskriver det nog bäst av alla. 

Alldeles, alldeles... Alldeles underbar...