111128

Nu har vi varit hemma i två veckor, och tiden bara flyger fram. Första advent är redan här, och det här året har inte ens jag hunnit komma i julstämning - jag som brukar börja ladda senast i oktober. Något har gått galet med världen. Å andra sidan har jag fortfarande brännmärken från en korall på benet, samt några insektsbett jag kan studera och drömma mig tillbaka till. 

I övrigt är det ganska lugnt just nu. Ska försöka skriva en julklappslista, och sedan hitta tid till att shoppa. En julklapp har jag i alla fall bestämt, men sen är det blankt. Jag har gjort en adventsljusstake, som nästan är färdig. Lite lull lull kvar bara, men den lyser så fint framför tvn. Sedan vi blev med smal-tv finns det ju faktiskt utrymme där. 

I lördags var jag i Köpenhamn med Abigail. Förra året fick jag en heldag där i födelsedagspresent av henne, och ny - ett drygt år senare - gjorde vi slag i saken. Till lunch mötte vi upp Mia, som jag lärde känna på västkusten i Australien där vi reste tillsammans. Sen tog jag och Abigail en shoppingrunda innan vi krängde kinamat och gick till Tivoli. Årets tema var Russisk jul, rysk jul, och det är säkert trevligt i verkligheten också. På Tivoli var det väldigt trevligt i alla fall. Efteråt hamnade vi på en pub innan vi tog tåget över bron hem till Abi i Malmö där vi somnade fram vid sexsnåret. Mycket mycket najs!

Dagen efter tog jag tåget direkt till Mörrum och Lina som bjudit in till adventsmys/kryddparty. Allt frid och fröjd, och vi hade en fantastiskt mysig kväll, stormen till trots. Mindre mysigt var det att trotsa vädret och ge sig över den brusande ån, bara för att där (inte) få reda på att tåget var inställt. Det var bara att vända om, utmana ödet en tredje gång över ån, och gå tillbaka hem till Lina och vänta på att sambon skulle undvika alla trädgrenar längs vägen för att komma och hämta mig. Hem kom vi till slut, och sen var helgen slut. Snipp snapp. 

Imorgon är det dags för en sådan där Once in a lifetime-dag. Mamma går i pension. Hur sjukt är inte det? Min mamma blir pensionär, får åka billigt på bussar, bör mata ankor och äta lördagsgodis på en tisdag. Helt plötsligt blev även jag lite äldre, och det känns inte ok. Inte än. 

Nåja, imorgon ska jag gratta mamma till den nyvunna friheten, men nu ska jag fortsätta lägga in ny ljudbok i datorn så jag kan läsa utan tänd lampa. Peter James böcker om kriminalintendent Roy Grace är det som rullar här hemma nu, och de rekommenderas. Sådär. Dagens boktips. 

111120


Om ett bröllop i New York.


På onsdagskvällen mötte vi upp Jossa och Fredrik tillsammans med hans bröder och deras respektive för en snabb middag på en indisk restaurang. Det var ett jättemysigt ställe på 44th Street, och när vi kom dit hittade vi en stor del av resten av bröllopsföljet. 

Efter en något förvirrad beställning fick jag in en hel fisk, en för övrigt mycket välkryddad och spicy fisk, på min tallrik, precis som jag beställt, och precis som det stått i menyn, men som indiern inte riktigt trodde på när han tog upp beställningarna. God var den i alla fall. Sambon hade beställt kycklingfilé, och fick väl in en tre - fyra stycken på tallriken som han slukade glupskt, något som imponerade starkt på sällskapet. 

Efter middagen skyndade vi tillbaka till brudparets hotell, Royalton, där även bröllopet skulle hållas, för en drink i lobbybaren med hela sällskapet. Det var en mycket trevlig tillställning, och kul att få ett ansikte på alla redan innan den stora dagen. Det blev också ett tillfälle för mig i egenskap av toastmaster att få prata med alla talarna och räta ut små frågetecken. Thumbs up för det initiativet. Och så var ju såklart drinkarna lyxiga... 

Ett par dagar i New York hade satt sina spår i alla, förutom Lina som anlänt ett par timmar tidigare och var helt jet laggad, och kvällen avslutades tidigt. Alla ville ju vara pigga och fräscha inför torsdagens stora händelse, den som fört oss alla över Atlanten. Jossa och Fredriks bröllop.

Eftersom jag inte skulle vara i kyrkan förrän kl 13 blev det ändå en liten sovmorgon. Tvagning och stajling, fixing och trixing, och sen var det dags att gå till kyrkan för att öva sång med Lina. I detta ögonblick, när allt fallit på plats (äntligen!) fastnar jag i en stol och drar sönder klänningen. Genast gick pulsen upp till ca 200 slag i minuten och falsettrösten kom fram tillsammans med en hysterisk blick sällan skådad. 


Som tur var kunde jag lugna nerverna efter bara en liten stund. 10 minuter senare, och med två sy-kit från hotellreceptionen, var vi på väg igen. När sambon lämnat av mig med allt bagage, gick han tillbaka till hotellet för att ta det lugnt och förbereda sig inför eftermiddagens händelser. Jag började träna sången tillsammans med den otroligt begåvade kantorn, och när Lina kom tränade vi tillsammans. När vi var klara fick jag hjälp av henne att sy ihop klänningen, en sista hand vid frisyren och ett final ok. Sen anlände brudparet. Man kunde riktigt ta på den pirriga känslan i rummet, och de var så vackra! 


När allt var klart gick jag ner och hämtade upp alla gästerna, vi fann våra platser, och sen var det äntligen vigsel mellan Jossa och Fredrik. Ojojoj... Inte många ögon där, det kan jag garantera. Det var en fantastiskt vacker vigsel, som vi liksom hade laddat upp för i flera dagar (nåja, månader) (faktiskt år), och som var precis så underbar som jag föreställt mig att den skulle vara. Kyrkan var vacker, bruden ljuv, brudgummen stilig, prästen fängslande och Linas sång pricken över i. Tyvärr råkade jag tabba mig lite, och stod därmed för vigselns enda flaw, men förhoppningsvis märktes det inte så mycket som jag inbillade mig. Brudparet strålade av lycka i alla fall, och på ett bröllop är det ju det som räknas. 

De sa ja (det blev inget I do, New York till trots) till varandra och dansade sedan ut till tonerna av Tina Turner. Därefter fick alla torka tårarna, jag klarade mig faktiskt otippat nog, och sen väntade champagne och bröllopstårta. Vi hurrade och grattade och vinkade sedan av de nygifta ute på 48th St, till de förbipasserandes stora förvåning och nyfikenhet, med såpbubblor och ytterligare hurrarop. Under ett regn av såpbubblor hoppade de in i den väntande limousinen för att fotograferas på utvalda platser runt Manhattan. Vi andra fick fri lek i ett par timmar, varpå jag begav mig direkt till Penthouset, för att förbereda inför kvällens festligheter. 


Bara känslan av att uppstajlad i sin allranyaste klänning stiga in i en otroligt flådig (i ordets allra bästa betydelse) hotelllobby mitt på Manhattan, sedan, utan att tveka, stiga in i hissen, trycka på knappen med PH på, som om det vore den mest naturliga sak i världen att jag ska till ett Penthouse i New York, för att stiga ut, bli mött av hotellets festansvariga som guidar en rätt och därefter gör allt för att kunna svara på och uppfylla ens varenda önskemål, är något som jag inte riktigt kan beskriva med ord. Upplevelsen rekommenderas dock starkt till alla. 


Den sista touchen lades vid sviten, bland annat fixade Fredriks bröder rosor som vi avlövade och sedan spred ut i ett rosenbladshjärta på sängen, sedan var det dags att åka ner och hämta upp gästerna. Medan vi väntade på att brudparet skulle anlända från fotograferingen drack vi fördrink och bara njöt av att vara på plats. 


När Jossa och Fredrik steg in i lokalen ställde vi andra upp oss, blåste såpbubblor och hurrade. En stunds mingel och gratulationer, och sedan satte vi oss till bords för att avnjuta en helt sinnessjukt god middag! Utan tvekan det godaste vi åt på hela resan. De vackra talen avlöste varandra, och jag gjorde mitt bästa för att hålla ordningen uppe. När middagen var avslutad, och alla var tokmätta, dukades borden undan och baren öppnade, och när golvet tömts seglade de nygifta runt det som nu förvandlats till ett dansgolv i sin brudvals till Elton Johns Your song. Efter en stund virvlade nästan alla med i dansen, så även jag och min älskling. Jag tror det är hälsosamt för alla par att gå på bröllop ibland - romantiken går att ta på! Traditionsenligt bytte vi partners ett tag och sen blev det rockigare toner som fick alla klackar att stå kvar brevid, och bara fötter att jubla. 


Som grädde på moset, pricken över i och knorren på grisen dukades deras egna cupcakes fram, designade helt enligt temat för bröllopet - The big apple.  Helt fantastiskt goda, även de, såklart. Kan det bli annat på ett bröllop i en takvåning i New York? 


När vi var inne på småtimmarna och klockan enligt sambon närmade sig halv fyra, ramlade vi hem genom New York-natten. Inspirerade av kärleken firade vi oss själva med en kraftigt nedprutad kringla på Times Square på hemvägen, innan vi mycket somnade mycket lyckliga med fingrarna flätade.

Fler bilder från dagen hittar du inne hos Alice, som även var officiell bröllopsfotograf dagen till ära. Även Lina har lagt upp tjusiga bilder, såväl som Emma. 

111110

Det sager i alla fall den kubanska mannen som sitter och tittar pa mig medan jag Internetar.

Sjalv har jag inte en aning. Det gor det lite svarare nar man ska boka boende via natet. Som tur ar finns det en liten kalender i bokningsrutan, dar jag vet att den forsta dagen ar innevarande dag, och sedan ar det bara att rakna sig fram. Fast idag ar det torsdag. Det ar vi ganska sakra pa.

Jag ber om ursakt for det langa uppehallet, och det kommer inte att bli ett sarskilt langt inlagg har. Internet och Kuba gar inte hand i hand langs med gatorna om man sager sa. (Visste ni att kubanerna inte far lov att ha tillgang till Internet, om det inte ar nodvandigt for att kunna utfora sia arbetsuppgifter, eller mojligen studier? Det ar kanske darfor jag iakttas med denna intensitet...)

Jag inser att jag kommer att fa skriva klart reseskildringen hemifran, men vad gor val det. Pa sa satt kanske resan varar lite langre. Jag hade garna stannat lite till pa denna 35-gradiga karibiska o. Eller nagon annan. Nagon annan gar ocksa bra.

Vi roar oss mestadels med att hanga vid poolen, lyssna pa ljudbok, spela yatzy, och ata all inclusive-buffeer. De sistnamnda, under all kritik. Och sa dyker vi lite med.

I borjan pa veckan dok vi i Grisbukten (en utflykt som tog en smarre evihet - mer om det vid ett senare tillfalle), och idag har vi gjort tva dyk vid Playa de Coral, for att sedan avsluta med en varsin nygrillad lobster under ett palmbladsparasoll i solskenet. Och ja, jag ar medveten om den tveksamma dualiteten i det. Lite som att titta pa Den lilla sjojungfrun och tanka pa hur god Blunder ser ut. Men vi blev faktiskt overtalade.

Vi har dessutom traffat varldens trevligaste par, Jens och Lovisa fran Stockholm. De har nu rest vidare till Peru och Lima for att ga Inkaleden, och vi kommer att heja pa under deras vidare resa i Sydamerika hemifran.

For sa ar det faktiskt. Om nagra fa dagar ska vi resa hem. Fyra veckor har gatt, snabbt som vinden, och snart vantar vinterjackor, snoslask och bilruteskrapande. Mmmm.....

Sa nu ska jag skynda mig ut till poolen, lyssna pa ljudbok och bara njuta av varmen.

Suck on that! =)

111101

Jag tanker spara pa New York-historien ett tag till, och fortsatta berattelsen om vara nyare strapatser, framst av den anledningen att min alskade sambo inte delar min tidsuppfattning nar det kommer till halvsvettiga, illaluktande internetcaféer. Inte for att jag hyser nagon storre forkarlek for dessa heller, men jag kan forsta honom. Han har ju trots allt ingen blogg... Naval, jag far skynda mig innan suckarna blir allt for djupa. 

Rina kom, och det med besked. Vi hade bokat in oss pa middag pa den Mexikanska restaurangen pa hotellet (all inclusive - remember?), men pa eftermiddaen ringde de och meddelade att var middag var installd, men att vi var valkomna till International buffet. Tack sa mycket. Lite senare pa kvallen friskade vinden i. Vi satt nere i lobbyn och spelade spel (kom ihag att i stort sett hela hotellet var instangt i plywoodskivor vid det har laget) nar alla mexikaner borjade springa runt som tokar i gula regnrockar med avsparrningsband, samtidigt som de i baren spelade hysterisk techno. Da fick jag nog, och ville ga till rummet. Med betoning pa ga. Hissarna funkade inte, sa vi fick ta trapporna till 10.e (och oversta) vaningen. Efter den nagot basarra upplevelsen i lobbyn packade vi ihop alla grejer, gjorde survival kit i handvaskan, och stuvade in resvaskorna i badkaret. Alla badlakan fick vi lagga innanfor dorren for dar rann det in vatten fran det lackande hotelltaket i korridoren utanfor. Sen somnade vi. Klockan ett pa natten ringde personalen och bad oss att inte lamna rummet, due to strong wind. Nej tack, horde jag sambon mumla, innan vi somnade om igen. Sen var Rina over. 

I fredags morse steg vi efter en forvanansvart god natts somn upp tidigare an tidigast for att forsoka haffa en utflyktsbuss till Chichén Itzá, ett gammalt Mayatempel, trodde vi. Joda. Efter viss vantan kom det en buss som vi fick aka med. Nemas problemas. Eftersom stor del av elektriciteten var utslagen funkande inte var ATM, och ingen av de i narheten av hotellet heller, men vi hade kontanter till en av oss (motsv. 60 usd), och sen skulle vi fa betala den anda med kort nar vi kom till motesplatsen. Sagt och gjort. I bussen och ivag. Sen gick det utfor. Bussen parkerade pa ett stort aventyrsbads parkering, dar man skulle byta buss beroende pa vilken utflykt man skulle pa, och vi misstanker ocksa beroende pa vilket sprak man talade. Vid vart bussbyte fick vi springa bort till en kvinna i en bil med tva kortstationer. Inga av vara kort gick att betala med. Hon forsokte flera ganger men det var tvarstopp. Da korde var buss, och jag borjade svettas pa pannan. Den allt mer irriterade mexikanen lyckades fraga efter en ATM, trots att han sagt tidigare att dar inte fanns nagon, och en annan, inte riktigt lika irriterad, borjade hamra ner plywoodskivor. Och dar inne i ett mycket litet utrymme stod det en automat. Vi borjade febrilt trycka pa knapparna (vi borjar bli lite haj pa atm-spanska) men fick bara en blinkande varldskarta och ett argt pip tillbaka. Svettningarna blev ymnigare och mexikanen argare. Till slut kom vi in i systemet och maskinen borjade rakna. YES! tankte vi. Och den raknade, och raknade, och raknade. Sen fanns det inte sa mycket pengar i den. Varldskarta. Pip. Mycket arg mexikan. Vi fick forsoka med ett mindre belopp. Da kom mexikanen och sa att de minsann korde nu, varpa sambons ganska sallsynta nervosa ogonbrynsryckningar gjorde sig paminda, nar han fick springa efter och forklara att da vill vi ju ha vara pengar tillbaka. "you didn´t pay me" var svaret, och jag borjade na hysteriska nivaer. Jag sprang ut, borjade mycket upprort krava pengarna tillbaka, och vifta med armarna (och hade inte en tanke pa att vi holl pa att bli lamnade pa en parkeringsplats utan pengar mitt ute i ingenstans), nar sambon kom rusande med ett - VI HAR PENGARNA! We´ve got the money!! Jag slangde till honom 800 pesos, sambon lyckades krangla ut kortet fran automaten, och sen fick vi springa pa bussen. Sedermera blev vi presenterade som "the last couple with the many complaints". Det kan vi ta. Dessutom fick vi 50 pesos tillbaka som jag i all panik betalat for mycket. 

Chichén Itzá. Det visade sig utover det kanda templet vara en hel stad med massa altare, observatorier och en bollplan dar spelet enligt var guide (som for ovrigt har guidat Arnold Schwarznegger 2007) gick ut pa att med hjalp av en pinne fa en boll genom en ring pa vaggen. Man spelade tva lag mot varandra, och efter avslutad match hogg man huvudet av det vinnande lagets lagkapten och offrade honom till gudarna. Det fanns en hel vagg med dodskallar i relief pa... Under utflykten fick vi aven bada i en Cenote som a karaktaristiskt for Yucatanhalvon. Det finns ca 3000 cenotes (undervattensgrottor, eller vattenhal med sotvatten) pa halvon. Det var en cool upplevelse, och jag var minsann modig nog att hoppa fran klippan, till skillnad fran resesallskapet. Under utfykten traffade vi den forsta och enda svensk, Claes, vi har mott sen vi lamnade New York.

I fredags kvall lamnade vi sa Cancun i taxi till forman for Playa del Carmen en knapp timme soderut. Efter dagens aventyr ville vi bara komma fram sa fort som mojligt, sa vi tog en taxi. Vi kande oss otroligt lyxiga dar vi satt, med egen chauffor, alla fonster nervevade och nagon livekonsert pa cd med Guns ´n´ Roses. Fordelen med att ha en taxichaffor visade sig ocksa vara att han pratade spanska och kunde efter vissa omstandigheter ta oss nastan anda fram till hotellet som lag pa 5th Avenue, promenadstraket. 

Hotellet, som vi visserligen inte betalat mer an 228 kr for, var ett riktigt sunkhal. Vi tryckte in ett varsitt par oronproppar och gick och lade oss pa studs, jag helt paranoid och stortsaker pa att det fanns bedbugs, vilket jag lyckligtvis inte fick ratt i. Nar vi vaknade tog vi en iskall dusch eftersom varmvatten eller handdukar visst inte var en lyx de holl sig med, for att sen ga tvars over gatan for en fantastisk frukost. Vi delade pa en omelett och cot cakes (typ american pancakes) och tog en mumsig smoothie till det. En man med en gitarr underholl oss tacksamt nog medan vi mumsade.

Matta och belatna traskade vi ner till farjelagret och tog farjan over till Cozumel, en tripp pa ca 40 min. Framme, haffade vi en taxi (man vanjer sig latt), och steg av vid vart nya hem i tre natter Villa Blanca. "You have a free update to a suite" ar de vackraste ord man kan hora nar man star lite halmor i en trang lobby. Och vilken svit matt. Med foregaende natt faskt i minnet var det som att komma till himmelriket. Vi satte oss pa sanen och bara njot ett tag, innan vi gav oss ut bland folk igen. 

Bland det forsta vi gjorde var att ga bort till dykcentret dar sambon skulle fortsatta sin dykkurs, men det var tokstangt. Vi fragade pa ett hotell bredvid, och enligt dem var det stangt pa grund av storm igen. Det var visst en mindre storm som foljde Rina. Vi suckade tungt, promenerade de tre kilometrarna in till stan och hyrde varsin vespa istallet. I tre dagar skulle vi fa fara runt pa varsin tvahjuling. Forsta dagen korde vi direkt tvars over on och at pa ett helt otroligt stalle, Coconut, med varldens basta utsikt. Det ar sa tacos ska smaka! Grymt!

Cozumel ar uppbyggt med fina strander pa ostkusten och bra dykning och snorkling pa vastkusten med varldens nast langsta korallrev (det langsta finns ju i Australien som mina trogna lasare sakert vet). Vi satt alltsa pa ostkusten med de fina stranderna och klippor som utsikt. Mycket tjusigt. 

Helt galet matta korde vi hem, kopte en Margarita pa hotellet och krop ner i varmvattenpoolen. Fantastiskt. Den nya "stormen" marktes av pa sa satt att et vajade en hel del i palmerna, och att ett glas blaste omkull. That´s it. 

Den natten sov vi som kungar i var tokbreda sang med bade flakt och ac. Utvilade som sallan forr, vaknade vi redo att ta tag i den dar dykningen. Fortfarande stangt. Aquaworld visade sig ha tva kontor, och pa stalle nummer tva lyckades vi fa tag i en man som inte ville, men kunde, hjapa oss. Och vips var vi inbokade pa dyk till dagen efter, for pa sondagar dyks det minsann inte. Nagot lugnade av framstegen, dock inte helt, beslutade vi oss for att kora runt on istallet, en stracka pa ca 65 km. Vi tog samma vag som forra gangen, stannade ar vi kom fram till varldens trottaste souvenirbutik, och prutade loss pa en stenpipa i form av en orm (inspererade av Cuculcan - feather snake - pa chichén itzá). Sen hade jag punktering.

Tyvarr borjar jag fa onda ogat nu, och maste avsluta skrivandet, men jag lovar att aterkomma med hur det kom sig att sambon fick aka mexikansk polisbil, vara dyk pa varldens nast langsta korallrev, samt fem anledningar till varfor alla borde resa till Cozumel. 

Imorgon flyger vi till Kuba.

Buenas noches!