121209

Om kalas och adventsfirande - ett inlägg som aldrig blev postat

Jajjemen, igår var det kalajs för hela slanten! Jag har ju som bekant jubilerat och bär nu den stolta åldern av 30 höstar. (Kommer ni ihåg tiden när man skrev till Min Häst och kallade det för jordsnurr? Jag retade mig alltid på dem som inte fattade att ett jordsnurr var ett dygn. Typ "Hej jag heter Anna och är en tjej på 12 jordsnurr som söker en brevvän som också älskar fjordingar".)

Nåja, jag har fyllt 30, och i måndags fyllde mamma 66 år. Med tanke på flytt och bebis och jada jada så har jag inte haft något kalas för mammasläkten, utan snyltade helt enkelt in mig på hennes när hon började bjuda in till sitt, med det övertygande argumentet att vi kunde ha det hemma hos oss. Och igår var det alltså dags. 16 livade laxar samlades i snökaoset och drack bubbel och åt snittar, gick en runda på ägorna för att sedan avnjuta trettio portioner av Morbergs boeuf bourguignon, tätt följt av Pernilla Wahlgrens äggstinna Crème Brûlée, gräddtårta med chokladmousse och mammas mandelmusslor. Se det var ett riktigt kalas. 

Koordinationsförmågan sattes helt klart på prov under kalasförberedelserna. Jag tänkte ut ett körschema, vissa hållpunkter med uppsatta mål som "klockan tolv behöver tårtorna vara klara". Man kan väl säga såhär, Elin var inte riktigt med på noterna. Hon bestämde sig för att hjälpa till på så sätt att hon med stor beslutsamhet visade att hon minsann inte fann sig i annat än att vara i sin mammas famn. Att sova var det tu inte tal om, och sömnbrist är ingen partyhöjare för en tvåmånaders bebis. You have my word. Men allting gick bra till slut, men endast några få missöden som att det rökta ankbröstet hamnade på bruschettan istället för på knäckebrödet, vilket gick lätt att ändra på, och att den vita chokladen fick rivas över desserten efter serveringen till mammas stora fasa. Vad är väl en fest utan ett rivjärn vid bordet?

Trots dessa små avvikelser från planen avlöpte det hela väl och gästerna verkade nöjda och glada. Elin var förhållandevis glad, sömnbristen till trots, men som sin mammas dotter livade de fina paketen hon fick upp henne. Nu är det nästan ett helt år till nästa gång, så vi ska väl hinna komma i fas tills dess. 

Stort tack till alla som var här!

Elins önskelista

Eftersom Elin är ett ovanligt begåvat barn, lägger hon här ut sin önskelista i mammas blogg. Eftersom hon begåvats med fattiga föräldrar är några av sakerna ganska dyra, men jag har tagit ett snack med henne, så hon har valt ut ett gäng prylar till mer humana priser också. Duktig flicka!

Här kommer den:

Troll royal spjälsäng, vit

Febertermometer som man tar i örat, eller på pannan

SuperNova babylarm

Pyjamas i strl 62-68

Strumpor i strl 13-15 typ (inte de minsta alltså)

Böcker, t ex böckerna om Ingrid av Katerina Janouch, om Bu och Bä eller pekböcker

Bodys i strl. 62-68

Sängkläder till spjälsäng

Varma påsvantar utan tumme

Mysig lite varmare filt

Gossegiraff

Massor av kramar, gos och kel

121202

Om historiens bästa första advent

Det braiga började redan i natt. Elin betämde sig för att skippa trefikan och sov ända till klockan sex i ett sträck. Mat, somna om, mat vid åtta, somna om och mys till klockan halv tio när pappan kom upp och väckte oss. Då var frukosten framdukad, brasan tänd, julmusiken igång och hela trädgården full av snö. Kan det bli bättre? Efter att ha vrålmyst en timme packade vi in oss och åkte på julmarknad i slottslängorna där vi bestämt träff med Petter, Sofia och Arvid. 

Elin sov som en stock i nästan fem timmar och missade därmed sittlivs första julmarknad. Stackarn. Men vi var glada, för det betydde att vi i lugn och ro kunde gå och botanisera bland hemstöpta ljus, tomtar och lussebullar. Inte var det så mycket folk där heller, så det gick att ta sig fram med vagnen. Ja, det gick till och med att shoppa lite! En dörrkrans hittade vi, med en hyacint planterad i som förhoppningsvis går i blom så småningom, och honung från familjen Lind - ja inte i kransen, utan i burk. Från ett annat stånd. Och så köpte jag ett dekorationshjärta av virad ståltråd jag tänkte ha i en julgrupp. Pyssligt värre. 

Efter att ha fyllt magen med korv i bröd, våffla med sylt och grädde, lussebulle, glögg och julmust (kom ihåg att jag när en parasit vid mitt bröst) vinkade vi hejdå till Arvid och hans föräldrar och körde vidare i snöfallet. Nästa stopp var vid Viltboden vid slottet där den något makabra, om än landsbygdssterotypa, synen av en vägg full med döda upphängda djur mötte oss. Trots att det egentligen är ganska äckligt passade det väldigt bra in där, bland alla grönklädda friskusar, lyckliga jakthundar och en greve på adventshumör. 

Och visst passade vi på att, nåja fynda är väl kanske inte rätt ord, men handla i alla fall, där med. En rådjursstek, ett rökt ankbröst, samt tre olika sorters korvar. Här hemma ska det frossas i viltkött framöver. 

Och tro inte på något sätt att denna advent var all där, nej minsann. På eftermiddagen kom Jeppe och Erica på besök, och vi fikade på mumsiga pepparkakscupcakes som jag vevade ihop medan de så praktiskt var barnvakt. För att riktigt utnyttja våra vänner passade Habib samtidigt på att gå ut och sätta upp en ljusslinga ovanför altanen. Eftersom de inte har några egna barn tänkte vi att de kan få öva på vårt. 

En adventspizza senare sitter vi nu och päser i soffan och tittar på Beck, medan Elin sover i vaggan. 

Bättre än så här kan nog inte en första advent bli. Det är så man får knipa sig i armen.

Happy advent på er!

121201

Om en ruskigt kall lördag

Som titeln säger, idag har det varit sketkallt i Tosteberga. Så kallt att jag har haft tänd brasa hela dagen, raggsockor och filt. Bibban lämnade oss till vårt öde i morse och for på ölbryggning, så jag och Elin har fått klara oss själva. Och det brukar vi ju göra. Någon måste ju dra hem storkovan i veckorna, och det är inte jag för tillfället. Nåja, i ärlighetens namn är det inte jag i vanliga fall heller, men liiite mer brukar jag kunna bidra med.

 

Eftersom vår dotter har bestämt sig för att vara igel igen blir det inte så mycket gjort här hemma heller, åtminstone inte i form av städning. Däremot hinner vi med en hel del gos, och det är ju betydligt trevligare. Idag hade vi till och med gitarren framme för första gången och minsann, det verkade gå hem hos denna mycket kräsna dam. Inte så att hon jublade och slog kullerbyttor, men ändå. Hon sa inte bähää heller. Och om hon hade kunnat slå kullerbyttor hade hon nog gjort det.

 

Trots, eller kanske tack vare, vädret passade jag och ungen på att ta en långpromenad på åkern också. Riktigt skönt var det, om än kallt. Jag som är född med historiens sämsta lokalsinne har vidgat min värld, och hittar nu hem igen efter en runda på ungefär fem kilometer som tar runt en timme att gå i friskt tempo. Det är nu ni ska vara imponerade. När vi flyttade hit visste jag inte ens vilken väg som var närmast mellan huset och postlådan. Ja, nu hade vi ju ingen postlåda visade det sig som ni kanske minns, men ni fattar. Jävligt dåligt alltså.

 

Imorgon ska vi på julmarknad. Det ska bli kul. Det tycker Elin också.

121130

Om hemmapyssel och en skrikonge

Så var the glorydays över. De senaste kvällarna har vår huligan bestämt sig för att sova, det är något man kan göra när man blir gammal. Och gammal, det blir man. Åtminstone en av oss. Att bära bära bära, trösta, gunga, mata, bära lite till och sedan, äntligen, slocknar hon. Försiktigt, så att inte odjuret ska vakna placeras sedan det sovande barnet i sin vagga ochvi föräldrar drar en lättnandens suck. Äntligen, säger vi och hajfajvar och nickar i samförstånd. Tänk, vi lyckades. Så jävla bra föräldrar vi är alltså. Tio minuter senare vaknar hon och de är dags att börja om. Gråa hår.

 

Ikväll har det dock varit lite lugnare. Hysteriskriket gick över på mindre än en timme, mat och sen somna. En timme senare vaknade hon på ett strålande humör och efter ytterligare en slurk sitter hon nu i pappas knä och kvällsmyser. Precis så som en fredagskväll ska vara.

 

Under den timmen hon sov hann vi faktiskt fixa med en hel del här hemma. Eftersom Bibban lämnar oss på solokvist för en ölbryggning imorgon fick vi passa på att adventspyssla lite ikväll istället. Jag satte upp ljusstakar och han hängde stjärnor. Jag fick också klart blockljusstaken som jag letat ljus till en hel vecka. Blev nöjd med resultatet. Att sen alla grejer ligger huller om buller överallt så det ser ut som om ryssen kommit skiter jag i. Man kan alltid vända ryggen mot.

 

Sådärja.

 

Då var det dags igen...

121125

Om en möcke, möcke trevlig helg

Om fredagen bestod av mer eller mindre hjärnförmiskande aktiviteter, så bjöd helgen på desto mer holabaloo. 

Jag fyllde ju 30 för en månad sen och i lördags kom hela storfamiljen Sohl på middag. Vi åt gott, skålade och var på allmänt gott humör. Särskilt barnen. Tuva och Vilmer skruvade upp tempot och underhöll oss gladeligen. Elin spanade in kusinerna och tänker ge igen om ett par år. 

Presenter fick jag också. Finfina tallrikar och en skål från Mateus. Tidigare har jag även fått en serveringsskål från JellyBean som jag älskar! Och Elin fick minsann också en present av Pia - en liten Elindocka. 

Kvällen avslutades med creme brulee, Så mycket bättre, och soffhäng. Precis som en kalaslördag ska vara. 

Idag tog vi därför en riktigt lång sovmorgon innan vi åt brunch framför den tända brasan. Inspirerade av skidor på tv, som skapade julfeeling, körde vi sedan till stan och gick på julskyltningen i regnet. Trots busväder var det mysigt att gå i julfina butiker och fundera över hur vi vill göra julfint i huset för första gången. Lite shoppat blev det också, som tur är. 

Mätta, trötta och med en sovande dotter är det nu dags för oss att avsluta en härlig helg. Fler borde vara som denna. 

121123

Om en riktigt, riktigt spännande dag

Det blev ingen ny dator idag. Däremot blev det en ny dammsugare. Nästan lika livat. Det är inte den jag bloggar från nu, bara så ni vet. Så ni inte blev oroliga liksom. Nej, Bibban fortsätter att ta hem jobbdatorn ett tag till, så ungefär en timme varje kväll har jag tillgång till en riktig dator. Ja, en som funkar alltså. Jag har ju tillgång till den andra hela tiden, men det blir inte riktigt samma grej när man inte ser vad man sysslar med. Och så finns ju iPaden, men den är lite krångligare att blogga från, för att inte tala om mobilen som är helt värdelös i de flesta avseenden, men som hjälpligt går att facebooka med. 

Ja. Det var väl en uppdatering av mina surfvanor. Kan inte för mitt liv komma på en enda person, förutom möjligen mamma, som skulle vara intresserad av det här. Faktiskt. 

Förutom dagens extravagans i form av dammsugarshopping har vi även hunnit med en runda till Maxi. Det var ungefär som vanligt. Dyrt. Det brukar det bli av någon anledning. 

Ja, och så har Elin bajsat. Jättemycket. Det var kul. Hon kräktes också. Det var inte lika kul, för det kom på mig. 

Som sagt. Om en riktigt, riktigt spännande dag. Imorgon kommer alla Sohlarna och en Vernersson på middag. Det ser vi fram emot!

121121

Om en dag i soffan

Peppar peppar, men jag är bättre i ryggen. Inte bra, men bättre. Ni anar inte hur mycket det underlättar när man ska ta hand om en bebis. Världens snällaste bebis, men ändå. Hon behöver också lyftas.

 

Idag löste vi det genom att sambon körde till jobbet tidigt i morse, medan jag och Elin stannade kvar i sängen till klockan 11. Då kom han hem igen och hjälpte oss ner, bytte blöja, satte en brasa och åt luch tillsammans med mig. Sen styrde han upp situationen ytterligare genom att installera babygymmet i ena änden av soffan och babysittern i den andra. Där emellan satt jag med skötväskan i högsta hugg, redo att ta mig an eftermiddagen.

 

Och dagen gick bra. Med världens bästa bebis som visade stor förståelse för sin stackarns mamma kan det ju inte bli på annat sätt.

 

Imorgon väntar nya prövningar då Elin har en tid hos sjukgymnasten klockan 10 för att besiktiga armen. Förhoppningsvis är jag så pass bra att jag kan bära henne då. Time will tell.

121120

Om en mindre lyckad dag

Precis när man trodde att man började kunna det här med att ta hand om en bebis, det är då man sätts på prövning. Jodå.

 

Jag och Elin tog en ordentlig sovmorgon idag, och masade oss inte upp förrän långt ut på förmiddagen. Vid elvasnåret gick vi glada i hågen ner på nedervåningen, hon mätt och belåten och med sprillans ny blöja, jag påklädd, hungrig, men vid gott mod. Efter en kort stund kände jag att jag hade lite ont i ryggen när jag böjde mig ner för att fylla disk i maskinen. En timme senare kröp jag runt på golvet med ryggskottet från helvetet.

 

Det är inte det lättaste, I tell you, att ta hand om en bebis som spottar ut nappen var femte minut, när man är i det närmaste helt orörlig. Att det ens är fysiskt möjligt att ta flera minuter att forsla sitt numera allt smalare arsle den dryga meter det är mellan vaggan och soffan, för att trösta det stackars barnet. Detta för att två minuter efter avslutad tillbakaforsling göra om hela proceduren under stön, skrik och tårar. Från mig då alltså. Elin tog det inte riktigt lika hårt. Att försöka bära henne kom liksom aldrig på fråga.

 

Som tur var kom mamma på besök under eftermiddagen och tog hand om oss lite och lagade middag, hämtade in ved och hjälpte till att bära bebisen uppför trappan när det var dags för blöjbyte. Tack för hjälpen!

 

När sambon kom hem kunde han inte annat än att skratta åt min ynklighet, medan han klappade på mig och sa "stackars min älskling". Sedan körde han och hämtade babygymmet och sängmobilen jag beställde igår och som redan kommit. Snabb leverans må jag säga. Elin har provlekt och det verkar varqa en hit.

 

Efter konsultation med sjukvårdsrådgivningen har jag konstaterat att jag är feberfri (ja, det fick jag ju såklart inte reda på av dem, men på hennes inrådan kollade jag tempen eftersom hon tyckte att jag skulle söka vård om jag hade feber), och medicinerar nu med en kombination av Ipren och Alvedon.

 

Come on piller! Work your macic under natten, så att jag likt Stefan Holm tar mig ur sängen imorgon bitti. Annars får Habib stanna hemma från jobbet, och det vill vi ju slippa. VAS - vård av sambo finns väl inte va? Nåja, det är ju inte jag som behöver vården, utan Elin, som med en vingabröten morsa får klara sig själv annars, och det kan ju tyckas vara lite tidigt när man bara är sex veckor gammal.

 

Fast hon kan ju roa sig i detta snygga gym, som Eskil för tillfället har lagt tassarna på.

Och den här ska hänga över spjälisen så småningom.

 

121118

Om det här med oregelbundenhet

 

Whoop whoop! Here I am!

 

Vi har Internet! Halleluja, praise the Lord, och så vidare. Då är det ju bara det här med att vår dator är sönder... Det verkar som om någon högt uppsatt inom Internet har något emot min blogg. Men jag ska minsann visa den jäkeln. Sambon har tagit hem sin jobbdator över helgen, och den har både skärm OCH batteri. Så lyxigt att man nästan dör. Efter att ha använt den i ungefär 4 minuter börjar jag googla öppningserbjudanden från Net on Net som slår upp dörrarna i stan på fredag 07.00. "Du kan väl börja lite senare på fredag va, ha?" ropar jag till sambon, som med en frågande rynka svarar att ja, jo, det ska nog gå bra. På fredag, nästan mitt i natten är det alltså jag som shoppar ny dator. Förutsatt att jag hittar någon prisbomb alltså, och det har jag inte gjort än, men vänta bara.

 

När det nu har gått sådär extremt längemellan blogginläggen är det svårt att veta vart man ska börja. Jag kan ju liksom inte börja berätta om hur graviditeten var, det känns liksom lite förlegat. Inte heller känns flytten som ett aktuellt ämne längre, och 30-årsdagen gick ganska obemärkt förbi, även om den visst firades av familjen. Inte riktigt i samma stil som föregående födelsedag i New York, men visst var det trevligt. Dock finns det lite firande kvar att göra, och det känns ju bra.

 

Vad finns då kvar? Jo, att vi har fått världens finaste lilla Elin såklart! Det misstänker jag att det kommer att komma ett och annat inlägg om. Min värld har ju krympt något, utan att överdriva. Amma, trösta, mysa, byta blöja, sova och om man har tur även äta. Ja, och ibland träffa familj och vänner.

 

Så ja, om sambon fortsätter att ta hem datorn om dagarna, eller om vi akutshoppar ny dator snart så ska det nog kunna bli lite liv i luckan igen. Tacka ja. Vad säger ni om det?

121004

Om saker att göra medan man väntar.

Det har ju som ni säkert sett inte blivit några bilder än. Det beror (mest) på att vi fortfarande har världens långsammaste Internet. Nåja, kanske inte världens. Men förmodligen Skånes. Vi har lånat svärföräldrarnas mobila bredband i väntan på att vårt eget skulle installeras här. När teknikern hade varit ute ringde dock Glocalnet och berättade att de visst inte alls kunde leverera hit, men att de minsann varit vänliga nog att avsluta vårt abbonemang och skickat faktura för de tre kommande månaderna. Som vi alltså inte skulle få något nät. Jo, men tack! Tack! Jag kommer säkert rekommendera er i framtiden. Säääkert!

Alltså behöver vi en ny leverantör nu, men eftersom jag och min älskade är av samma skrot och korn är det ingen av oss som tar tag i det. Den dagen svärföräldrarna vill ha tillbaka sitt Internet och jag sitter här hemma totalisolerad, då, kanske. Och sen, sen kommer det bilder! Under tiden kan ni titta här på några av de fina bilder Lina har tagit på oss.

Nåja. I övrigt händer det inte så mycket här. Vi väntar fortfarande på Egon som inte verkar ha så bråttom som man skulle kunna önska. Idag är det 8 dagar sedan beräknad leverans, och imorgon har jag varit hemma från jobbet i sex veckor. Det var ju skönt i början, när jag hade så ont i benet att jag inte kunde göra ett skit, och de misstänkte att det kunde var en propp. Då gick det liksom inte att göra något annat än att ligga ner, och i ärlighetens namn hade jag inte klarat ut att göra något avancerat nu heller, även om jag kan både sitta och gå. Långsamt. 

Dock finns det inte så mycket annat jag kan göra. Därför roar jag mig med att följa olika hjärndödande serier på tv, som t ex The apprentice (kl 10, kanal 8) med sir Alan som avskedar folk till höger och vänster. De flesta är inte kloka i huvudet, så han gör ju helt rätt den där sir Alan. En annan höjdare är Cake boss (kl 14, TLC) som handlar om Buddy som gör helt galna tårtor. Och så är han arg jämt. Det är kul. Strax därefter kommer Say yes to the dress, om massa hysteriska brudar, och deras ännu värre mammor som ska hitta "the perfect dress" och är tokstressade för att det "bara" är åtta månader kvar till bröllopet. Och så väljer de helt hysteriskt fula klänningar som kostar 5000 pund stycket. Det är underhållande, och åh, ja! LA Ink! Där de tatuerar folk och bråkar och bygger skateboardramper inomhus. Det är också, tja, sevärt kanske jag inte ska säga, men det får dagen att gå. 

Mycket tid går också åt till att inte ringa till sambon på jobbet. Och att inte äta upp kanelbullarna och kladdkakan som skriker på mig från frysen. Och att inte uppdatera status på facebook två gånger i timmen. Som tur är hqr jag fortfarande sinnesnärvaro att inse att folk skiter fullständigt i hur många nektariner jag har ätit idag, eller hur vädret är utanför, eller vilken färg jag har på underkläderna (idag är de vita med blå blommor, väldigt lantligt romantiskt). 

Sen finns det de saker som jag borde göra. Är inte borde historiens värsta ord!? Det kvalar in i samma liga som besviken. Besviken är också ett fruktansvärt tungt ord. Nåja. det finns ändå saker jag borde göra. Jag borde sätta upp cd-skivor i bokhyllan, eftersom jag sa igår att jag skulle göra det idag. "Tror du verkligen själv att du gör det?" var sambons svar. Jag tycker det är fint att vi är ärliga mot varandra. Därför tänkte jag att jag kunde överraska. Jag borde tömma diskmaskinen och fylla den igen. Det är inte så kul, och så borde jag hitta en ny internetleverantör, som sagt. Och så borde jag definitivt skicka in brev till försäkringskassan om hur mycket föräldrapenning jag vill ha. 

Men idag har jag faktiskt avklarat några borden också! Jag har, enligt min egna, något snedvridna världsbild, faktiskt varit ganska effektiv. Jag har ringt till Ikea och berättat att de inte skickat med några skruvar att sätta ihop byrån vi köpte i lördags med. Hon var mycket trevlig, och tillsammans gick vi igenom artikelnummer och antal som hon skulle skicka. Jag funderade ett tag på att föreslå att vi skulle ta en fika någon dag, men tänkte sen att det kanske kunde vara att ta det hela ett steg för långt. 

Jag har ringt till veterinären angående Eskils misstänkta hudsvampsinfektion som vi har behandlat med klorhexidinlösning, men som inte blir bättre. Det samtalet utmynnade i en telefontid senare idag eller imorgon, så än har jag inte pumpat allt ur den godbiten. 

Och så skulle jag ringa Lärarförsäkringar och säga att jag inte ville ha deras hemförsäkring, men tänka sig. De hann ringa mig först! Utgången av det samtalet, som för övrigt också var väldigt trevligt - han som ringde lät på pricken som Sverker Olofsson, men det behärskade jag mig från att säga - blev att jag inte sa upp försäkringen. Nu har vi alltså fortfarande två hemförsäkringar. Det var lite dåligt. Men han lät så snäll, och han ringde ju egentligen för att sälja in mer, och det lyckades han ju trots allt inte med. 

Ja, åh, så har jag ringt till Elgiganten om vår dator som är jätteglappig i skärmen. Den flimrar och hoppar som något hämtat ur the Matrix. Det samtalet var inte riktigt lika trevligt, men vad hade man kunnat vänta sig? Vi lade ganska mycket pengar på vår dator när vi köpte den för snart fyra år sedan, och därför hade vi hoppats att den skulle hålla ett tag till. Den visserligen trevliga människan i andra änden av tråden menade att man kunde ta med datorn till butiken så att de kunde titta på den och skicka in den. Därefter skulle man få ett kostnadsförslag att ta ställning till. Valde man då att inte laga datorn behövde man "bara" betala en undersökningsavgift på 500 kr. Jag frågade ändå en gång extra om det verkligen var så att det kostade 500 kr att göra ingenting med datorn, och ja, så var det. Bra deal där. 

Ja, det var väl ungefär det. Så sammanfattningsvis hade det inte gjort något om Egon hade fått för sig att komma nu, sådär helt spontant. Hans mamma tycker att det är på tiden. Då kommer ju dessutom pappan att vara hemma från jobbet, och det är ju inte fel. 

Och ja. Vi har en jättestörig fluga som bara vill sitta på mig hela tiden. Han var här igår också. Eskil har försökt fånga den, men den är slug. 

Det var nog det. 

120911

Om det där med att inte vara så snabb.

Jag förstod att det fanns ett visst intresse av bilder, och det är ju trevligt. Ska fixa. I promise. Dock har det varit lite annat på agendan sista tiden.

I helgen flyttade vi ifrån lägenheten och tryggheten i stan, rakt ut på landet, flugorna (my god - hur många flugor finns det egentligen!?) och havet. Ett glatt gäng hjälpte till under dagen, och för att visa någon form av engagemang, förutom alla glada och stärkande tillrop jag bidrog med, såg jag även till att hålla magarna fulla med kanelbullar och kebab när jag nu inte kunde hjälpa till att bära. Nog så viktigt. Kvällen avslutades med kräftskiva, och soffhäng framför en tänd brasa. Som lite extra lyx i tillvaron delades det på en flaska Moët & Chandon och en mumsig tårta som svärmor bakat. Och så hurrade vi för världens bästa Bibban som fyllde 30 dagen innan flytten, och fick fira sin födelsedag genom att packa flyttlådor. Roligare kan man ju ha det. Nåja, vi tar igen det snart. På torsdag ska han få avnjuta en helkroppsmassage på Hälsa & Helhet. Det är han värd!

Ja, i övrigt händer inte så jättemycket just nu, och ändå känns det som om jag inte hinner med. Skum känsla. Eftersom jag fortfarande har väldigt, väldigt ont i mitt ben när jag står upp försöker jag undvika det så mycket som möjligt. Det innebär att saker som att packa upp flyttlådor går i snigeltempo. Hittills har jag hunnit med att tvätta två maskiner tvätt, samt missa att någon typ av ventil på framsidan av tvättmaskinen måste vara stängd för att inte allt vatten ska rinna rakt ut på golvet. Det blir mycket vatten fort. 

Jag har också varit ute och tejpat upp en lapp med vårt namn på en brevlåda jag inte vet vems den är. Jag hittade ingen som såg ut att kunna vara vår, så jag tog den som hängde på tre kvart, inte hade något namn på, och var full av spindlar och spindelnät. Det såg *host* oanvänd ut. Igår kom nämligen grannen gåendes med ett kort i handen, och när jag såg henne genom fönstret blev jag alldeles varm i kroppen. Tänk att hon hade köpt ett kort, och kom för att hälsa oss välkomna till området! Vilken omtanke! När jag öppnade ytterdörren förstod jag att jag nog hade lite för höga tankar om hur glada (och tacksamma) folk var över att vi flyttat hit. 

"Ni behöver sätta upp en postlåda. Jag sa att jag kunde ta det idag."

Så var det med det. Det var bara att tacka och ta emot. Så nu har jag alltså satt vårt namn på den skruttigaste lådan jag hittade och hoppas att jag inte trampar någon på tårna. 

Sen ska jag baskemig köpa den snyggaste brevlådan jag hittar! Ha!

Jag passar på att bjuda på en bild från flyttdagen i alla fall, men herregud vilken tid det tog att ladda upp den! Vi har fått låna svärföräldrarnas mobila bredband i väntan på vårt eget som Glocalnet så generöst bjöd på att flytta över gratis tillsammans med telefonabbonemanget när jag råkade säga att vi nog ville säga upp avtalet. De skickar till och med ut en tekniker som installerar rubbet till oss på torsdag. Hädanefter tänker jag alltid inleda med att säga att jag vill säga upp saker och ting när jag ringer någonstans. Heleffektivt! 

120831

Om både ett och annat.

Ja. Kan man inte sova, kan man ju lika gärna blogga, det var ju faktiskt på tiden ändå. Och eftersom jag inte skriver så ofta brukar det bli längre längre. Det sker liksom av sig själv. Det har ju dessutom hänt en del sen sist. Igen. Nåja, here it goes. 

Som de allra flesta vet vid det här laget har jag blivit lite tjock. Inte bara sådär pizzamoffig utan mer av typen detgåröverefterniomånader. Och det är ju snart. Närmare bestämt om 26 dagar. Det känns lite märkligt. Om mindre än en månad, om tidsplanen stämmer, kommer Egon (även kallad knölvalen och vattenbufffeln), som på sista tiden börjat göra sig påmind på mer än ett sätt. Förutom nämnda knölande och bufflande, som ju faktiskt är ganska trevligt, har han (?) sett till att få sin mamma sjukskriven. Han (ja, heter man Egon får man kallas för han tills motsatsen är bevisad) lyckas dock sätta stadens läkarkår i gemensamt huvudbry, för de kan inte lista ut vad det är. Jag har fått extremt ont på insidan av låren, framför allt på höger ben, och är svullen och knölig och kan knappt varken stå eller sitta utan att det spänner, drar, pulserar och bränner som tusen eldar, och ingen verkar kunna svara på vad det är. För att ta det säkra före det osäkra behandlas jag därför mot "misstänkt djup ventrombos" - läkarslang för propp i benet. Festligt värre. I kombination med den graviditetsdiabetes han även lyckats skaka fram åt mig känner jag mig nu som den värsta sprutnarkoman. Nåja, själva diabetesen behöver jag ju faktiskt inte ta insulinsprutor för, än, men det är ett himla stickande ändå. Som tur är mår jag ändå bra, och enligt de rapporter vi får från barnmorskan gör även Knölen det, och det är ju trots allt det viktigaste. 

Någon som också mår bra, och är på väg att återhämta sig ordentligt är Eskil. Han har imponerat både på veterinärer och sjukgymnaster genom sin snabba förbättring, och matte är stolt, och lättad, som en tupp. Han kan minsann både gå och springa även om det fortfarande är lite halt på parkettgolvet och han är lite stel och vinglig i bakkärran. Nu har han fått vistas utanför buren ett tag när vi har varit hemma, och igår monterade vi bort ena sidan, så nu kan han gå ut och in ur den som han vill. Vi tog bort buren helt under visningen av lägenheten, men då blev stackarn helt förvirrad, och bara satt och tittade där den brukar stå, och jamade när vi gick förbi. Därför tänker vi att det är bra med ett steg i taget. Om en vecka ska han ju få flytta, och då blir det naturligt att den försvinner. 

Ja, för vi har faktiskt lyckats sälja vår lägenhet. 5 dagar tog det, och det måste jag nog säga att vi är nöjda med. Jag har alltid haft en känsla av att den skulle vara lättsåld, men sen när man är mitt uppe i det och det är knappt är någon som anmält sig till visningen är det en helt annan grej. Då kände man sig inte så tuff längre. Ändå hade vi sagt under hela de fyra veckor som arbetsgivaren valde att kalla för semester, fast som mer liknade straffarbete, att "bara vi får fina bilder så att folk vill komma på visningen så får vi säkert den såld". Och lite rätt hade vi. Hon kom, hon såg, hon köpte. Visst hade man kunnat ha is i magen och vänta ut fler, men det är inte riktigt i det läget vi befinner oss just nu, och med tanke på att det ligger en likadan lägenhet ute för femtusen mindre, som har legat ute i 53 dagar och att det samma dag vi hade visningen kom ut en annan för femtiofemtusen mindre, som nu har legat ute i 9 dagar, får vi nog ändå anse att vi fattade rätt beslut. Ja, vi hann alltså aldrig fram till det officiella visningsdatumet, eftersom det kom en intresserad köpare och ville titta på den tidigare. Men, lägenheten är såld, vi slipper massa dubbla avgifter, och framför allt kan vi flytta innan Egon kommer, förhoppningsvis, och vi slipper oroa oss för allt som har med en försäljning att göra. Det är trots allt lite meck. Men nu är det över. Den 14 september får någon annan äran att inhysa sitt bohag i detta pent house. 

Det betyder också att det finns lite press på oss att hinna flytta innan dess. Idag får vi tillträde till huset, och om en vecka är det tänkt att flyttlasset ska gå. Min roll under den här flytten är mest att ha en uppmuntrande, supportive funktion. Eftersom jag inte direkt kan stå, och knappt sitta längre stunder är det inte riktigt läge att börja bära möbler. Med lite vilja ska jag väl förhoppningsvis åtminstone kunna packa några lådor, men tyvärr får nog Världens Bästa Sambo stå för mycket av det praktiska. Om 26 dagar kör vi ombytta roller, så på något sätt finns det ändå en viss rättvisa i det hela. Tycker jag i alla fall. 

Men om det finns någon därute, fördelaktigen någon vi känner, som tänker att "det där med att bära lådor är jag jäkligt pepp på" så bara hör av er. Den 8 september ska vi nog kunna skrapa fram en och annan låda till dig med. Och sen bjuder vi på kräftor. Det är ju inte helt fel det heller. 

Och vi har kommit överens om att jag får äta kräftor även om jag inte bär. 

Nu behöver jag stoppa frukost i denna magra (hoho) kropp, innan den förgås. Först ska det bara stickas lite. Morgonen vore inte riktigt komplett utan blodvite. Sen ska jag åka och köpa ett hus.

En helt vanlig fredag alltså. 

PS. Vill ni se bilder på något, säg lägenheten, huset, eller Egon, även om det inte går att se själva honom ännu, utan än så länge är det mest mig, ganska mycket mig, så får ni säga ifrån. 

120725

Om att faktiskt ha semester.

Jag påbörjade ju faktiskt min semester den här veckan, vilket jag knappt har hunnit reflektera över. Ja, jag fick ta semester i fredags också när vi skulle till djursjukhuset, men det räknas inte. Så officiellt började den alltså i måndags och ska pågå i nästan fyra veckor. Ana lättnaden.

Inte för att vi går sysslolösa för det. Efter en hel sommars regnande har ju äntligen solen kommit, och det med besked. Normalt funtade människor skulle därmed ta badväskan i högsta hugg och rusa till stranden innan någon hinner säga asfalt, men icke vi. Nej nej. Vi stannar sansat hemma, och pysslar i lägenheten som ju ska säljas så fort som möjligt, planterar på balkongen så den ska se inbjudande ut, målar lister, packar flyttlådor och fogar kakel. 

Ja, och just det. Numera går även både tid och tankekraft åt att fundera kring det här med diabetes som jag har gått och dragit på mig. Blodsocker hit och kolhydrater dit. Och så ska det ju stickas och mätas med, vilket inte alls är så trevligt. Jag hoppas att jag vänjer mig fort. 

Försvinnande mycket tid läggs såklart även på Eskil, som behöver oss mer än någonsin. Två gånger om dagen sjukgympar vi här hemma och kör med tensen, vilket tar cirka en timme åt gången. Det verkar fungera, och vi tycker att vi ser framsteg, vilket såklart är helt fantastiskt. Älskade skruttkatten ligger i sin bur och studerar husse som packar flyttlådor med en frenesi som sällan skådats här hemma. Det är visst viktigt att göra det tjugo i elva på kvällen. Vi är inte riktigt överens där...

Nu är det dags för dagens andra och sista medicingiv och gympingpass och imorgon väntar kalas för Natalie som fyllde 21 förra veckan. Gamla unge!

120720

Om efterlängtade framsteg.

Jag tror att vi är lite i chock här hemma. Skräckblandad lycka, vill jubla högt, men vågar inte riktigt ännu. 

Eskil har ju som sagt legat inlagd på Helsingborgs djursjukhus, och imorgon skulle det ha blivit två veckor, men vet ni? Han är inte där. Han är här hemma hos oss! Han har fått permission över helgen, och ligger nu endast två meter bort från mig. Kan ni fatta detta?

Under första veckan gjorde han några små framsteg. Han började äta själv, kunde vända på sig och de kunde ana viss förbättring i bakbenen, även om det inte var några stora förändringar. I måndags ordinerades därför sjukgymnastik som rehab, och vilken nytta det har gjort! Två gånger om dagen får han träning med en tens-apparat. Han får även passiv rörelseträning som tänj-och-sträck-övningar, samt ståträning. Detta har gjort att han numera sparkar med sina bakben, svansen faller inte längre död till marken, han kan stå själv i ca 30 sekunder, samt att han inte längre behöver kateter utan kan kissa själv. Det ni!

På grund av dessa stora framsteg bedömer nu veterinären att det finns stort hopp om att han ska bli helt återställd. Dock finns det ju såklart inga garantier, och det är en lååång väg kvar innan vi vågar andas ut, men det går på rätt håll, och det är vi så otroligt tacksamma över. 

Nu har han alltså fått lov att komma hem. Han har fått en ny sorts smärtstillande som vi kan sköta själva, och ordinerad burvila. Därför har han nu en helt egen kvadratmeter i vardagsrummet med madrass, fårskinnsfäll, låda och matskålar. Vi ska tillbaka till Helsingborg på måndag och träffa både veterinär och sjukgymnast, men just nu njuter vi bara av att vår älskling äntligen har kommit hem, och att vi kan pussa och krama honom precis hur mycket vi vill. 

Älskade, älskade Eskil. Fortsätt läka, och träna dina bakben, så du blir frisk och stark och kan hoppa och springa som den busiga katt du är. Matte och Husse älskar dig och hejar på dig! 

120708

Om att genomleva helvetet.

Det är inte så muntert här hemma just nu. Vår älskade, älskade Eskil ligger inlagd på djursjukhuset med en skada i ryggen, och kan inte använda sina bakben. Vi är helt förtvivlade och har gjort allt vi har kunnat hittills, och vet  efter gjord ct-röntgen inatt att det inte är ett akut diskbråck och att det inte finns något som kan åtgärdas med kirurgi. Att han har en skada på två kotor, och att ryggmärgen med nerverna blivit drabbade. Det enda vi kan göra nu är att vänta och se. Hoppas att han blir bättre. Att han ska vara så stark att han kan läka och återhämta sig. Att viljan att kämpa för att överleva är stark nog. Att han håller modet uppe och att han känner hur älskad han är. Att han kommer hem till sin familj. Till oss, och till Alice, så hon slipper gå och leta efter honom. Att han får uppleva huset vi köpt till honom, där han ska få bli utekatt och gå och skrämma hönsen. Att han får träffa bebisen som han redan legat så många timmar på, och trampat på, och som han kommer att bli världens bästa storebror till. Allt det, och tusen andra skäl. 

Snälla älskade Eskil. Bli frisk, bli frisk, bli frisk. Läk dig och kom hem så vi får fortsätta älska dig! Snälla, snälla! Du är det finaste. Var stark och modig. Matte och Husse älskar dig!

Vår kärlek.

120628

Om att spotta sig själv i ögat.

Tji fick jag för att jag skulle vara så där präktig och skrytsam igår. Idag går det inte riktigt samma tongångar. Nej då. Resten av kvällen tänker jag bara ligga ner och låtsas att jag inte finns. Och om jag skulle råka göra det ändå, tänker jag förneka det. Jag borde inte få finnas. 

Jag har krockat med vår nya fina bil. Helt i onödan. Med en parkerad bil.  

Det är sådana här dagar man verkligen vill minnas. Eller. Väck mig en annan dag. Sen att jag har världens mest förstående  sambo, gör att det nästan gör ännu ondare. "Fan älskling, vissa saker måste man bara göra någon gång i livet. Det är så man lär sig." 

Han gör att det känns liiite lite bättre. Ändå. 

120627

Om att klappa sig själv på axeln.

Idag har jag rent ut sagt lagat för jäklarns god middag. Inspirerade av någon form av hälsochock, hamnade vi i fiskdisken igår på Maxi. En goding till Röding fick följa med i kassen, och idag har den fått stå upp till bevis.

Och med den äran må jag då säga. Bara för att jag tyckte att det var så vansinnigt gott tänker jag dela med mig. Ni behöver inte alls hålla med, men det här är ju trots allt min blogg. Mohahaha. Och nej. Jag är inte så bra på det här med angivelser av saker och ting. Jag kör på känsla, så något exakt recept finns inte. Men ungefär såhär gjorde jag. Galet enkelt.

Röding i ugn

En röding av lagom storlek

2 vitlöksklyftor av lagom storlek

En lagom mogen lime

Flingsalt

Grovmalen svartpeppar

Lagom många schalottenlökar

Olivolja

Lagom mycket smör

Skåra båda sidorna och på fisken och gnid in den med pressad vitlök. Gnid även in den med juicen från halva limen (den andra halvan sparade jag till serveringen). Jag limade lite på insidan av fisken också. Lime är gott. Salta och peppra. Och känner du för det, så gnid för all del även in detta. Lägg sedan rödningen i en ugnsfast form ovanpå lite sprinklad olivolja och några små smörklickar. Skala och halvera ett gäng schalottenlökar och sprid ut lite snyggt runt fisken. Sen vet jag inte vad vetenskapen säger om hur rödingar ska tillagas på bästa sätt, men mitt funkade utmärkt. Jag körde den i mitten av ugnen på 175 grader (över- och undervärme) i ca 40 minuter, och jag tyckte (uppenbarligen) att det blev perfa. Har du ett bättre sätt - kör på det då. 

Vi hade kokt nypotatis, lättkokt grön sparris, körsbärstomater och Lallerstedts Aioli Lime till. Det rekommenderas starkt. 

Ät och njut.

Att jag sedan slog på stort och gjorde chokladdoppade jordgubbar som jag ska servera till bubblet på jobbfrukosten imorgon, gjorde chokladgodisar på den överblivna chokladen OCH städade köket efteråt, imponerade även på mig. 

Det här är en onsdag att minnas. 

120620

Om vårt hus vid havet.

Så var det klart. Idag har vi köpt ett hus. Eller, ja, nästan. Vi har i alla fall lovat säljaren att vi ska köpa det, och vi har skrivit kontrakt. 

Det känns helt galet. Budgivningen fick sin dramatiska slutspurt i förmiddags när den sent ankomna Budgivare 3 äntligen, om man nu kan säga det, fick lite fart. Sista budet hade lagts i måndags, och därefter var det tystare än i graven. Efter att ha jagat mäklaren i tisdags kväll fick vi veta att även säljaren ville att det skulle bli avslut på budgivningen snart, och att Budgivare 3 hade kvällen igår, och absolut senast förmiddagen idag på sig att bestämma sig. 

Och idag visade de alltså livstecken genom att komma in med ett nytt bud. Jag har sällan blivit lika stressad. På utflykt med jobbet, barn, bilar,  telefon, blomplockning, kollegor med oroliga miner, maxbud, handsvett, adrenalin, tårar, och en tålmodig sambo alldeles för långt borta. På en kvart hade priset hunnit stiga med 150 000, och jag var i upplösningstillstånd. Knäna skakade, blodet pumpade som om jag sprungit ett maratonlopp, det susade i öronen, och jag mådde till och med illa. Sen blev det tyst. 

Från att ha agerat förmedlingscentral kom det nu inte ett ljud. Hjärtat satt fast i halgropen. Samlade de krafter för ett nytt attentat? Hade de gett sig? Så efter vad som kändes som en evighet, men vad som i verkligheten inte var mer än 40 minuter, ringde mäklaren igen. Budgivare 3 hade kastat in handduken. Mitt hjärta stannade, slog dubbelslag och gjorde saltomortaler, allt på en gång. Men, men, men. Det är inte klart förrän kontraktet är skrivet, hotade han lite lätt. Inte roligt. 

Som tur är har jag världens finaste kollega, som släppte iväg mig. Nåja, i ärlighetens namn gjorde jag nog inte så mycket nytta ändå, så jag tror att det var en klassisk win-win. 

Med Carola på högsta volym i bilen körde jag och hämtade upp min älskade som hade varit och handlat bubbel att fira med, och så bar det iväg till mäklarens kontor för att träffa säljarna och skriva kontrakt. Och vilka härliga människor. Det märktes att de verkligen hade älskat sitt hus, och när vi frågade hur det kändes viftade de bort frågan och började torka tårarna ur ögonen. Vi satt och pratade i över en timme, drack champagne och hade nästan det för trevligt, sen var det dags att säga hejdå. Kontraktet var påskrivet, alla frågor ställda och processen med att smälta allt som hänt under dagen skulle snart få börja. 

Med stora kramar skildes vi åt, och det är nästan så att jag ser fram emot att träffa dem nästa gång, vilket borde bli under besiktningen som enligt kontraktet ska vara gjord senast den 5 juli. 

Så ja. Där är vi nu. Ett hus vid havet är numera vårt hus vid havet, och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar efter det. 

Tänk. 

Vårt hus vid havet. 

120618

Om ett hus vid havet.

Jag budar på hus. Jag har budat i flera veckor nu. Vårt första bud lades den  25 maj. Det är ett tag sen nu. De första två veckorna var det helt tyst. Sen dök den mysige Budgivare 2 upp. Ge fan i att buda på mitt hus(!), var den första spontana tanken. Men icke då. Istället blev det en extreeemt utdragen och långsam historia. Ibland har vi inte hört något på flera dagar, och sen har det ramlat in ett 50-tusenkronorsbud, ett 10-tusenkronors, ett 50-tusen. Sen blev det tyst. Tystare vill säga. Och vi väntade tålmodigt. Bjöd över, och väntade. Och väntade.

Idag ringde jag därför upp mäklaren för att liksom kolla av om det råkade vara så att vi kanske hade köpt ett hus. Det hade vi. Nästan. Budgivare 2 hade minsann tackat och bockat och sagt adjö för sig. Whoop whoop hann hjärtat skrika. Sen dog det lite. 

Den ÄNNU mysigare Budgivare 3 hade gjort sitt intrång i mitt husköp. Förändainihelvetsjävlasatansskitfan! 

Lite så tycker jag om det. Så där är vi nu. En färsking från Husqvarna har tuffat runt här nere i husbil i helgen och bestämt sig för att MITT hus är det han vill ha, och har nu gett sig in i budgivningen (som alltså annars hade varit avslutad).

Så ja. Med början till magsår sitter vi nu och funderar över hur framtiden kommer att te sig. 

Och jag som har bokat in ett Tupperwareparty i September. Då måste man ju ha ett hus. Fattar ni väl. Ett hus vid havet.

"Jag vill ha ett hus vid havet där jag kan höra alla måsarna och göra som jag vill"

120616

Om en student.

I torsdags ilade vi till Mörrum för att fira Bert-Olas dotter Jossan som tog studenten. Det hela var mycket trevligt. Jossan var glad som en speleman och deklarerade att "det här var den roligaste dagen i mitt liv!" och det var ju bra. Precis så som en studentdag ska vara. Även vädret bjöd på sig dagen till ära, även om det blev lite väl kyligt frampå kvällen. Vi blev bjudna på smaskig buffé och urtjusiga studenttårtor.

Aftonen avslutades hemma hos Lina och B-O med Pippi Långstrump på tvn. Två mycket trötta människor rullade sedan hem genom natten för att rasa i säng, medan den nybakade studenten med största säkerhet gjorde det rakt motsatta.

120606

Om ett bröllop.

Ja, den nu inte så längre nyhippade bruden har ju faktiskt hunnit gifta sig också. Mina blogginlägg är alltså inte så färska, men förhoppningsvis välkomna ändå. 

Dagen började egentligen redan dagen innan, då vi var bjudna till stugan för en liten peppmiddag. Det bjöds på fantastiskt god mat i form av nygrillat från den nymonterade grillen. Glass och paj satt inte helt fel heller. Något för sent begav vi oss hemåt för att packa och ladda inför den stora dagen. Jag försökte sedan  sova så länge jag hann, innan det var dags att forsla ut alla nödvändigheter i bilen och bege sig till Valje Herrgård där bröllopsfesten skulle hållas. 

Eftersom jag som en av tre fått den otroliga äran att vara brudtärna, var jag på plats redan under förmiddagen för att delta i brudens stajling, feelingen och för att såklart göra mig så snygg som möjligt själv. Under tiden Lina blev vrålsnygg blev hon även fotad av fotograf Mikaela Wien som även stod för den officiella bröllopsfotograferingen innan och under vigseln, där även vi i brudföljet fick vara med på ett hörn innan det var dags att bege sig till kyrkan. 

Vi tärnor anlände först till platsen, och där stod stora delar av gänget utanför och hoppades att få se en glimt av brudparet redan innan vigseln, men icke sa nicke. Lina fann på råd och gömde sig bakom en buske tills alla hade gått in. Här ska det inte fuskas minsann. Vi var lite oroliga över att vi var sena, men prästen Marie lugnade oss utanför kyrkan. Ingen vigsel utan vare sig brudpar eller präst. Efter lite organisation av hur vi skulle gå, Vilmer accepterade inte riktigt de föruppgjorda planerna, var det sedan dags. Pugh Rogefeldts Bröllopsklockor klingade ut, You raise me up spelades på pianot, och sen var det showtime. 

Under tiden vi gick in kunde jag inte ta ögonen från min egen älskling som var så fantastiskt stilig i sin kostym och blåa fluga. Kärleken fick nästan inte plats i kroppen. Så fin. Världens bästa älskling!

Ja, Lina tyckte ju säkert inte det eftersom hon var i full färd med att gifta sig med någon annan. Vigseln avlöpte planenligt. Tuva satt på altarringen så fint, och Vilmer körde en något mer avslappnad stil. Båda barnen uppförde sig dock exemplariskt. Vigseln kantades av skönsång från både Jonna och Lina själv, och tårarna var inte långt borta vill jag lova. Är lite imponerad själv att jag lyckades hålla mig. Det som inte höll riktigt lika bra var pionen i min håruppsättning. Den levde ett eget liv, och var inte ett dugg intresserad av att sitta där jag tyckte att den skulle sitta. Tur att man inte kan se sig själv i nacken. Nåja. Pionen fick igen när den fick agera mikrofon på dansgolvet under aftonens senare timmar. Hämnden är ljuv...

När vigseln var avslutad skred vi lika vackert ut igen och samlade ihop oss i vapenhuset där de första hurraropen utbringades för de nygifta. Och såklart blev det kramkalas. Sedan var det dags för Lina och B-O att ta emot resten av folkets jubel ute på kyrkbacken. Det hurrades och blåstes såpbubblor som aldrig förr, och kramades och grattades tills slöjan höll på att förgås. Då var det dags att bege sig tillbaka till herrgården för bubbel, mingel, bröllopsmiddag och nattvimmel.

Lina och B-O åkte i Christer Forsbergs mycket stiliga engelska veteranbil som dagen till ära till och med tutade. Det var stämningshöjande. Vi andra tog till mer traditionella färdmedel, men kom ändå fram. Ute på gårdsplanen skålades det i champagne, hurrades ytterligare och fotograferades. Sedan gick vi i samlad tropp mot det numera uppstajlade stallet där bröllopsmiddagen väntade. Alla hittade sina platser, och jag hade nog kvällens bästa plats (enligt mig) med både Jossa, Lina och Bibban inom umgängeshåll. Och Christer förstås. Det gjorde ju om möjligt kvällen än mer festlig. 

Själv kunde jag inte vänta med att få sätta tänderna i den framdukade avocado- & räktoasten, så verkligen levde upp till vad den lovade! Gudomlig. Där efter serverades en om möjligt ännu godare huvudrätt, helstekt fläskfilé med parmaskinka, örtsås och potatisgratäng. Nom nom nom. Det var svårt att hålla sig från att tugga vidare medan alla fina, vissa djupa, varma och vackra, andra mer upplivande och skrattförlösande, tal avlöste varandra, men jag tog ett stadigt tag om bordsduken och behärskade mig. Lite ordning får det ju trots allt vara. På så sätt tog vi oss ända fram till lekpausen innan desserten. Båda makarna fick i tur och ordning lämna rummet för att sedan komma in med ögonbindel, gå ner på knä, och hitta vilka ben som tillhörde den nyäktade av fem väl utvalda par. Jag måste ju säga att båda imponerade starkt, och kunde med gott samvete fortsätta vara gifta ett tag till. 

Därefter serverades det fruktsallad (med goooda blåbär) och philadephiacreme innan vi följde den marshallupplysta stigen upp till huvudbyggnaden igen, där den fantastiskt goda bröllopstårtan i fyra våningar med vit marsipan och chokladmousse - jag säger bara Oh My GoD! Jag åt tills jag nästan skämdes! - stod och väntade tillsammans med kaffe och avec. För att balansera mitt massiva tårtintag valde jag Ramlösa, en utmärkt kombination visade det sig. Vi passade också på att smyga upp i bröllopssviten som tidigare under dagen agerat dressing room, för att snygga till och dekorera. Rosenblad, choklad, jordgubbar och champagne dukades fram tillsammans med vigselbeviset. Lite prydligare än när vi lämnade det tidigare under dagen. 

Med tårtfyllda magar rullade vi sedermera tillbaka till festlokalen som nu styrts om till dansgolv med bar och mingelhörnor, för att vidare förlusta oss. DJ Spotify serverade hit efter hit och en efter en slängde folk av sig skorna och gick loss på dansgolvet. Lina inget undantag. Hon rockade på som om hon aldrig gjort annat än att dansa disco iförd brudklänning. Vissa har väl det där naturligt antar jag. 

Att alla inte delade samma musiksmak stod snart ganska klart. Extra tydligt blev det när Habib körde igång en Dropkick Murphys, jag lade upp ett gallskrik, och sen dansade vi som besatta, medan alla andra stod som fågelholkar runtomkring. Kvällens bästa låt, helt klart! Ja, just det. Mitt i alltihopa gick ju Sverige och vann Eurovision. Det var en klar partyhöjare. Inom en minut stod alla och dansade och hoppade och firade segern. Bra gjort Loreen. 

Så småningom fick vi inse oss besegrade av våra kroppar. En sådan här dag sätter sina spår. Klockan tre rumlade vi som siste man i säng. Även vi i ett fantastiskt rum på herrgården, det rosa rummet. Bättre kunde det inte bli! En fantastisk dag, en fantastisk vigsel, en underbar bröllopsfest och en mjuk säng. All you need in life. 

Att jag sedan vaknade två timmar senare och trodde att klockan var mitt på dagen, och att sambon gick i sömnen och vandrade ut ur rummet mitt i natten, det får bli en annan historia.