Friday, August 31, 2012

120831

Om både ett och annat.

Ja. Kan man inte sova, kan man ju lika gärna blogga, det var ju faktiskt på tiden ändå. Och eftersom jag inte skriver så ofta brukar det bli längre längre. Det sker liksom av sig själv. Det har ju dessutom hänt en del sen sist. Igen. Nåja, here it goes. 

Som de allra flesta vet vid det här laget har jag blivit lite tjock. Inte bara sådär pizzamoffig utan mer av typen detgåröverefterniomånader. Och det är ju snart. Närmare bestämt om 26 dagar. Det känns lite märkligt. Om mindre än en månad, om tidsplanen stämmer, kommer Egon (även kallad knölvalen och vattenbufffeln), som på sista tiden börjat göra sig påmind på mer än ett sätt. Förutom nämnda knölande och bufflande, som ju faktiskt är ganska trevligt, har han (?) sett till att få sin mamma sjukskriven. Han (ja, heter man Egon får man kallas för han tills motsatsen är bevisad) lyckas dock sätta stadens läkarkår i gemensamt huvudbry, för de kan inte lista ut vad det är. Jag har fått extremt ont på insidan av låren, framför allt på höger ben, och är svullen och knölig och kan knappt varken stå eller sitta utan att det spänner, drar, pulserar och bränner som tusen eldar, och ingen verkar kunna svara på vad det är. För att ta det säkra före det osäkra behandlas jag därför mot "misstänkt djup ventrombos" - läkarslang för propp i benet. Festligt värre. I kombination med den graviditetsdiabetes han även lyckats skaka fram åt mig känner jag mig nu som den värsta sprutnarkoman. Nåja, själva diabetesen behöver jag ju faktiskt inte ta insulinsprutor för, än, men det är ett himla stickande ändå. Som tur är mår jag ändå bra, och enligt de rapporter vi får från barnmorskan gör även Knölen det, och det är ju trots allt det viktigaste. 

Någon som också mår bra, och är på väg att återhämta sig ordentligt är Eskil. Han har imponerat både på veterinärer och sjukgymnaster genom sin snabba förbättring, och matte är stolt, och lättad, som en tupp. Han kan minsann både gå och springa även om det fortfarande är lite halt på parkettgolvet och han är lite stel och vinglig i bakkärran. Nu har han fått vistas utanför buren ett tag när vi har varit hemma, och igår monterade vi bort ena sidan, så nu kan han gå ut och in ur den som han vill. Vi tog bort buren helt under visningen av lägenheten, men då blev stackarn helt förvirrad, och bara satt och tittade där den brukar stå, och jamade när vi gick förbi. Därför tänker vi att det är bra med ett steg i taget. Om en vecka ska han ju få flytta, och då blir det naturligt att den försvinner. 

Ja, för vi har faktiskt lyckats sälja vår lägenhet. 5 dagar tog det, och det måste jag nog säga att vi är nöjda med. Jag har alltid haft en känsla av att den skulle vara lättsåld, men sen när man är mitt uppe i det och det är knappt är någon som anmält sig till visningen är det en helt annan grej. Då kände man sig inte så tuff längre. Ändå hade vi sagt under hela de fyra veckor som arbetsgivaren valde att kalla för semester, fast som mer liknade straffarbete, att "bara vi får fina bilder så att folk vill komma på visningen så får vi säkert den såld". Och lite rätt hade vi. Hon kom, hon såg, hon köpte. Visst hade man kunnat ha is i magen och vänta ut fler, men det är inte riktigt i det läget vi befinner oss just nu, och med tanke på att det ligger en likadan lägenhet ute för femtusen mindre, som har legat ute i 53 dagar och att det samma dag vi hade visningen kom ut en annan för femtiofemtusen mindre, som nu har legat ute i 9 dagar, får vi nog ändå anse att vi fattade rätt beslut. Ja, vi hann alltså aldrig fram till det officiella visningsdatumet, eftersom det kom en intresserad köpare och ville titta på den tidigare. Men, lägenheten är såld, vi slipper massa dubbla avgifter, och framför allt kan vi flytta innan Egon kommer, förhoppningsvis, och vi slipper oroa oss för allt som har med en försäljning att göra. Det är trots allt lite meck. Men nu är det över. Den 14 september får någon annan äran att inhysa sitt bohag i detta pent house. 

Det betyder också att det finns lite press på oss att hinna flytta innan dess. Idag får vi tillträde till huset, och om en vecka är det tänkt att flyttlasset ska gå. Min roll under den här flytten är mest att ha en uppmuntrande, supportive funktion. Eftersom jag inte direkt kan stå, och knappt sitta längre stunder är det inte riktigt läge att börja bära möbler. Med lite vilja ska jag väl förhoppningsvis åtminstone kunna packa några lådor, men tyvärr får nog Världens Bästa Sambo stå för mycket av det praktiska. Om 26 dagar kör vi ombytta roller, så på något sätt finns det ändå en viss rättvisa i det hela. Tycker jag i alla fall. 

Men om det finns någon därute, fördelaktigen någon vi känner, som tänker att "det där med att bära lådor är jag jäkligt pepp på" så bara hör av er. Den 8 september ska vi nog kunna skrapa fram en och annan låda till dig med. Och sen bjuder vi på kräftor. Det är ju inte helt fel det heller. 

Och vi har kommit överens om att jag får äta kräftor även om jag inte bär. 

Nu behöver jag stoppa frukost i denna magra (hoho) kropp, innan den förgås. Först ska det bara stickas lite. Morgonen vore inte riktigt komplett utan blodvite. Sen ska jag åka och köpa ett hus.

En helt vanlig fredag alltså. 

PS. Vill ni se bilder på något, säg lägenheten, huset, eller Egon, även om det inte går att se själva honom ännu, utan än så länge är det mest mig, ganska mycket mig, så får ni säga ifrån.