060723
Jag är ett UFO. Seglar på små moln. Har huvet i det blå. Säg vad ni vill.
Som det ser ut nu kommer jag att åka till Australien om mindre än två månader. Vem skrattar då??
Monday, July 24, 2006
Friday, July 07, 2006
060706
Jag är kär.
På riktigt. Jag har varit på Robbie Williams-konsert och nu kan jag dö lycklig. Upplevelsen låter sig knappt beskrivas i ord. Jag har haft några dagar på mig att smälta det nu så jag ska ändå göra ett försök. Men jag vill aldrig glömma. Jag vill stå kvar där i folkhavet, berusad i själen, för alltid.
Färden upp till Göteborg utspelade sig under några plågsamt stekheta timmar i min gamla bil. Medtagen av två dagars ganska intensivt partajande satt jag förvånansvärt bekvämt i passagerarsätet. Resan präglades av jakten på mat. Man blir hungrig efter fester som polisen avslutar, men det är en annan story. Kul var det i alla fall. Det här är berättelsen om mig och Robbie.
Efter ett fåtal misslyckade försök att stilla hungern på väg upp hamnade vi slutligen på Gyllene Måsen i Göteborg. Inget ställe med vita linnedukar direkt, utan ett hederligt gammalt McDonalds. Det fick duga. Mätta och belåtna kom vi vid 18.30-snåret in på Ullevi. Ståplats. Massa folk. Något besviken försökte jag klura ut hur man skulle bete sig för att komma längst fram. Insåg det hopplösa i projektet när jag såg KÖN. Den kö, i vilken man skulle ställa sig för att komma dit, såg ut att ringla tre varv runt Ullevi. Minst. Den var enorm. Istället fick det bli en plats bakom första fållan vid staketet. Ångesten började smyga sig på. Varför hade jag inte varit där tidigare? Varför? VARFÖR? Skickade i ett försök att inte låta det bekomma mig iväg ett sms till en av mina närmsta vänner som jag tyvärr inte träffar så ofta, men som möjligtvis skulle ha följt med mig dit. Fick svar direkt och sen ringde han upp och undrade var jag var. På Ullevi, det är ju Robbie Williams idag, svarade jag såklart. Jo, men var, ville han veta. Jag fattade ingenting. Vad spelade det för roll vart jag var på Ullevi när vi inte ens var i samma stad. Jo, hoppsan. Tji, fick jag. Efter en kort stunds utredande av missförstånd visade det sig att han genom en mindre slump också var där. Denna lycka! Vi lyckades lokalisera varandra, och trots att han hade sittplats lyckades vi komma fram till varandra med bara ett lågt staket emellan. Det är konstigt hur så små saker kan göra en så lycklig. Basement Jaxx, förbandet, fladdrade förbi lite dimmigt i bakgrunden medan vi stod och pratade. Detta är kanske en av anledningarna till mina euforiska upplevelser av konserten. Han alltså. Inte Basement Jaxx. Vem vet. Som tidigare konstaterat.
Vi insåg ändå att vi skulle bli tvungna att återgå till verkligheten om vi skulle få se någon Robbie så jag letade upp min kollega som jag var där med, medan han gick tillbaka till sina vänner. Vid det här laget hade vi plats ganska långt bak och ute vid sidan. Eftersom jag aldrig har stått så långt bak på en konsert, tänkte jag banne mig inte göra det nu heller. Jag övergav min kollega som trivdes bra där bak och började arbeta mig inåt skocken. När jag kommit en bit in hamnade jag vid tre amazoner, två tjejer och en kille. Sjukt långa alla tre. Jag såg hur väggen skulle växa upp framför mig. Suck. Jag dog en liten smula. Jag hörde dock hur de började diskutera hur de skulle komma längre fram och jag insåg att om jag skulle se något där var jag tvungen att haka på. De visade sig vara urtrevliga. Från Växjö. Tillsammans banade vi oss ungefär tre meter fram så att det var ca. en meter kvar till staketet i mitten. Plötsligt rasade staketet en bit bort och folk började välla in i mittfållan. Efter viss tvekan om huruvida de skulle lyckas stänga hålet snabbt eller inte bestämde vi oss för att sticka dit. Det visade sig att det var så pass mycket plats över i mittfållan att man faktiskt släppte in fler folk där. Så länge vi skötte oss vill säga. Vi fyra samarbetade lite med vakterna och fick komma in. Jag var där. Äntligen. Fyra meter från scenen och en hel hög med meter från där jag från början stod och våndades. Gott om plats var det dessutom. Vi kunde stå och dansa och digga bäst vi ville. Skönt.
Slutligen. Där var han. Robbie Williams. Detta fenomen. En livskraft och glädje som jag aldrig tidigare har sett hos någon annan. Det tog ungefär 8 sekunder sen var jag knäsvag. Hit efter hit avfyrade han och de borrade sig rakt in i hjärtat. Att det kan vara så annorlunda att höra en låt live, jämfört med på stereo. Till min stora förvåning hade han med den låt som alla recensenter sedan sågat Me and my shadow från hans swing-album. Min favoritlåt med honom. Där jag stod verkade det bara vara jag som hade hört den förr. Jag njöt varenda sekund. En av konsertens absoluta höjdpunkter. Stämsång och humor blandat i en skön mix. Efter det blev det dags för karaoke. Till låten Strong rullades texten på skärmarna i bakgrunden och publiken fick tvådelad tävla om vilken sida som var bäst. Kul inslag. Det var inte bara en konsert som vilken annan konsert som helst. Det var föreställning. Show. Jag vet ingen annan artist som är så fenomenal på mellansnack som Robbie. Allt ifrån uppmärk-sammande av den icke biljettbetalande luftballongen som åkte ovanför till slående lika Elvisimitationer och fotbollskickartävling. (Det finns säkert ett bättre ord, men vad bryr jag mig. Jag spelar inte fotboll.) Visst, det var kanske lite mycket nakenkopplingar ibland, men vad gör det? Det var hans show. Han sade till viss del den sanning som ingen annan vågar säga. Jag såg det som självironi. Han vet vilken skruvad värld och situation han lever i. ”Gå till mitt hotell och fråga efter Robbie Williams. De visar er raka vägen till mitt rum.” Säkert. Förmodligen.
En annan av konsertens höjdpunkter var den gamla hiten Back for good från tiden i Take That på 90-talet. Flash back. Sommar, klassresa, lycka. En av världens bästa låtar. Otvivelakigt. Tanken på att han skulle köra den hade inte ens föresvävat mig. Denne man.
Come undone/Walk on the wild side, Feel, Let me entertain you och Angels på ett enda bräde och jag höll på att dö. Kan man bli så lycklig att man bara dör? Sådär rakt upp och ner alltså. Hade det gått hade jag nog gjort det. Benen skakade, hjärtat värkte och själen jublade. Det var bara han och jag där. Ensamma i evigheten. Magi. Jag kan fortfarande drömma mig tillbaka och hamna precis där. Där, där tid och rum är oväsentligt.
Efter konserten kunde jag knappt stå upp. Alltför lite sömn i kombination med mycket party och bara Gyllene Måsen i magen började göra sig påmint. Det fick trots detta bli ännu ett besök på ovan nämnda gormetservering i Kållered. Jag tror aldrig att det har varit så många människor där samtidigt förr. Helt galet.
Efter en, för oss, odramatisk hemresa (det var en seriekrock utanför Frillesås som vi körde förbi en stund senare, men inte var inblandade i) var det dags att gå till jobbet 6.00. Som tur var hann jag stanna till hemma i tre minuter så jag kunde rycka med mig koffeintabletterna till jobbet. Försökte få en kvarts sömn på jobbets parkering, men det var dömt att misslyckas. Det var bara att ge upp och gå in.
Men lycklig, det var jag!
På riktigt. Jag har varit på Robbie Williams-konsert och nu kan jag dö lycklig. Upplevelsen låter sig knappt beskrivas i ord. Jag har haft några dagar på mig att smälta det nu så jag ska ändå göra ett försök. Men jag vill aldrig glömma. Jag vill stå kvar där i folkhavet, berusad i själen, för alltid.
Färden upp till Göteborg utspelade sig under några plågsamt stekheta timmar i min gamla bil. Medtagen av två dagars ganska intensivt partajande satt jag förvånansvärt bekvämt i passagerarsätet. Resan präglades av jakten på mat. Man blir hungrig efter fester som polisen avslutar, men det är en annan story. Kul var det i alla fall. Det här är berättelsen om mig och Robbie.
Efter ett fåtal misslyckade försök att stilla hungern på väg upp hamnade vi slutligen på Gyllene Måsen i Göteborg. Inget ställe med vita linnedukar direkt, utan ett hederligt gammalt McDonalds. Det fick duga. Mätta och belåtna kom vi vid 18.30-snåret in på Ullevi. Ståplats. Massa folk. Något besviken försökte jag klura ut hur man skulle bete sig för att komma längst fram. Insåg det hopplösa i projektet när jag såg KÖN. Den kö, i vilken man skulle ställa sig för att komma dit, såg ut att ringla tre varv runt Ullevi. Minst. Den var enorm. Istället fick det bli en plats bakom första fållan vid staketet. Ångesten började smyga sig på. Varför hade jag inte varit där tidigare? Varför? VARFÖR? Skickade i ett försök att inte låta det bekomma mig iväg ett sms till en av mina närmsta vänner som jag tyvärr inte träffar så ofta, men som möjligtvis skulle ha följt med mig dit. Fick svar direkt och sen ringde han upp och undrade var jag var. På Ullevi, det är ju Robbie Williams idag, svarade jag såklart. Jo, men var, ville han veta. Jag fattade ingenting. Vad spelade det för roll vart jag var på Ullevi när vi inte ens var i samma stad. Jo, hoppsan. Tji, fick jag. Efter en kort stunds utredande av missförstånd visade det sig att han genom en mindre slump också var där. Denna lycka! Vi lyckades lokalisera varandra, och trots att han hade sittplats lyckades vi komma fram till varandra med bara ett lågt staket emellan. Det är konstigt hur så små saker kan göra en så lycklig. Basement Jaxx, förbandet, fladdrade förbi lite dimmigt i bakgrunden medan vi stod och pratade. Detta är kanske en av anledningarna till mina euforiska upplevelser av konserten. Han alltså. Inte Basement Jaxx. Vem vet. Som tidigare konstaterat.
Vi insåg ändå att vi skulle bli tvungna att återgå till verkligheten om vi skulle få se någon Robbie så jag letade upp min kollega som jag var där med, medan han gick tillbaka till sina vänner. Vid det här laget hade vi plats ganska långt bak och ute vid sidan. Eftersom jag aldrig har stått så långt bak på en konsert, tänkte jag banne mig inte göra det nu heller. Jag övergav min kollega som trivdes bra där bak och började arbeta mig inåt skocken. När jag kommit en bit in hamnade jag vid tre amazoner, två tjejer och en kille. Sjukt långa alla tre. Jag såg hur väggen skulle växa upp framför mig. Suck. Jag dog en liten smula. Jag hörde dock hur de började diskutera hur de skulle komma längre fram och jag insåg att om jag skulle se något där var jag tvungen att haka på. De visade sig vara urtrevliga. Från Växjö. Tillsammans banade vi oss ungefär tre meter fram så att det var ca. en meter kvar till staketet i mitten. Plötsligt rasade staketet en bit bort och folk började välla in i mittfållan. Efter viss tvekan om huruvida de skulle lyckas stänga hålet snabbt eller inte bestämde vi oss för att sticka dit. Det visade sig att det var så pass mycket plats över i mittfållan att man faktiskt släppte in fler folk där. Så länge vi skötte oss vill säga. Vi fyra samarbetade lite med vakterna och fick komma in. Jag var där. Äntligen. Fyra meter från scenen och en hel hög med meter från där jag från början stod och våndades. Gott om plats var det dessutom. Vi kunde stå och dansa och digga bäst vi ville. Skönt.
Slutligen. Där var han. Robbie Williams. Detta fenomen. En livskraft och glädje som jag aldrig tidigare har sett hos någon annan. Det tog ungefär 8 sekunder sen var jag knäsvag. Hit efter hit avfyrade han och de borrade sig rakt in i hjärtat. Att det kan vara så annorlunda att höra en låt live, jämfört med på stereo. Till min stora förvåning hade han med den låt som alla recensenter sedan sågat Me and my shadow från hans swing-album. Min favoritlåt med honom. Där jag stod verkade det bara vara jag som hade hört den förr. Jag njöt varenda sekund. En av konsertens absoluta höjdpunkter. Stämsång och humor blandat i en skön mix. Efter det blev det dags för karaoke. Till låten Strong rullades texten på skärmarna i bakgrunden och publiken fick tvådelad tävla om vilken sida som var bäst. Kul inslag. Det var inte bara en konsert som vilken annan konsert som helst. Det var föreställning. Show. Jag vet ingen annan artist som är så fenomenal på mellansnack som Robbie. Allt ifrån uppmärk-sammande av den icke biljettbetalande luftballongen som åkte ovanför till slående lika Elvisimitationer och fotbollskickartävling. (Det finns säkert ett bättre ord, men vad bryr jag mig. Jag spelar inte fotboll.) Visst, det var kanske lite mycket nakenkopplingar ibland, men vad gör det? Det var hans show. Han sade till viss del den sanning som ingen annan vågar säga. Jag såg det som självironi. Han vet vilken skruvad värld och situation han lever i. ”Gå till mitt hotell och fråga efter Robbie Williams. De visar er raka vägen till mitt rum.” Säkert. Förmodligen.
En annan av konsertens höjdpunkter var den gamla hiten Back for good från tiden i Take That på 90-talet. Flash back. Sommar, klassresa, lycka. En av världens bästa låtar. Otvivelakigt. Tanken på att han skulle köra den hade inte ens föresvävat mig. Denne man.
Come undone/Walk on the wild side, Feel, Let me entertain you och Angels på ett enda bräde och jag höll på att dö. Kan man bli så lycklig att man bara dör? Sådär rakt upp och ner alltså. Hade det gått hade jag nog gjort det. Benen skakade, hjärtat värkte och själen jublade. Det var bara han och jag där. Ensamma i evigheten. Magi. Jag kan fortfarande drömma mig tillbaka och hamna precis där. Där, där tid och rum är oväsentligt.
Efter konserten kunde jag knappt stå upp. Alltför lite sömn i kombination med mycket party och bara Gyllene Måsen i magen började göra sig påmint. Det fick trots detta bli ännu ett besök på ovan nämnda gormetservering i Kållered. Jag tror aldrig att det har varit så många människor där samtidigt förr. Helt galet.
Efter en, för oss, odramatisk hemresa (det var en seriekrock utanför Frillesås som vi körde förbi en stund senare, men inte var inblandade i) var det dags att gå till jobbet 6.00. Som tur var hann jag stanna till hemma i tre minuter så jag kunde rycka med mig koffeintabletterna till jobbet. Försökte få en kvarts sömn på jobbets parkering, men det var dömt att misslyckas. Det var bara att ge upp och gå in.
Men lycklig, det var jag!
Subscribe to:
Posts (Atom)