120725

Om att faktiskt ha semester.

Jag påbörjade ju faktiskt min semester den här veckan, vilket jag knappt har hunnit reflektera över. Ja, jag fick ta semester i fredags också när vi skulle till djursjukhuset, men det räknas inte. Så officiellt började den alltså i måndags och ska pågå i nästan fyra veckor. Ana lättnaden.

Inte för att vi går sysslolösa för det. Efter en hel sommars regnande har ju äntligen solen kommit, och det med besked. Normalt funtade människor skulle därmed ta badväskan i högsta hugg och rusa till stranden innan någon hinner säga asfalt, men icke vi. Nej nej. Vi stannar sansat hemma, och pysslar i lägenheten som ju ska säljas så fort som möjligt, planterar på balkongen så den ska se inbjudande ut, målar lister, packar flyttlådor och fogar kakel. 

Ja, och just det. Numera går även både tid och tankekraft åt att fundera kring det här med diabetes som jag har gått och dragit på mig. Blodsocker hit och kolhydrater dit. Och så ska det ju stickas och mätas med, vilket inte alls är så trevligt. Jag hoppas att jag vänjer mig fort. 

Försvinnande mycket tid läggs såklart även på Eskil, som behöver oss mer än någonsin. Två gånger om dagen sjukgympar vi här hemma och kör med tensen, vilket tar cirka en timme åt gången. Det verkar fungera, och vi tycker att vi ser framsteg, vilket såklart är helt fantastiskt. Älskade skruttkatten ligger i sin bur och studerar husse som packar flyttlådor med en frenesi som sällan skådats här hemma. Det är visst viktigt att göra det tjugo i elva på kvällen. Vi är inte riktigt överens där...

Nu är det dags för dagens andra och sista medicingiv och gympingpass och imorgon väntar kalas för Natalie som fyllde 21 förra veckan. Gamla unge!

120720

Om efterlängtade framsteg.

Jag tror att vi är lite i chock här hemma. Skräckblandad lycka, vill jubla högt, men vågar inte riktigt ännu. 

Eskil har ju som sagt legat inlagd på Helsingborgs djursjukhus, och imorgon skulle det ha blivit två veckor, men vet ni? Han är inte där. Han är här hemma hos oss! Han har fått permission över helgen, och ligger nu endast två meter bort från mig. Kan ni fatta detta?

Under första veckan gjorde han några små framsteg. Han började äta själv, kunde vända på sig och de kunde ana viss förbättring i bakbenen, även om det inte var några stora förändringar. I måndags ordinerades därför sjukgymnastik som rehab, och vilken nytta det har gjort! Två gånger om dagen får han träning med en tens-apparat. Han får även passiv rörelseträning som tänj-och-sträck-övningar, samt ståträning. Detta har gjort att han numera sparkar med sina bakben, svansen faller inte längre död till marken, han kan stå själv i ca 30 sekunder, samt att han inte längre behöver kateter utan kan kissa själv. Det ni!

På grund av dessa stora framsteg bedömer nu veterinären att det finns stort hopp om att han ska bli helt återställd. Dock finns det ju såklart inga garantier, och det är en lååång väg kvar innan vi vågar andas ut, men det går på rätt håll, och det är vi så otroligt tacksamma över. 

Nu har han alltså fått lov att komma hem. Han har fått en ny sorts smärtstillande som vi kan sköta själva, och ordinerad burvila. Därför har han nu en helt egen kvadratmeter i vardagsrummet med madrass, fårskinnsfäll, låda och matskålar. Vi ska tillbaka till Helsingborg på måndag och träffa både veterinär och sjukgymnast, men just nu njuter vi bara av att vår älskling äntligen har kommit hem, och att vi kan pussa och krama honom precis hur mycket vi vill. 

Älskade, älskade Eskil. Fortsätt läka, och träna dina bakben, så du blir frisk och stark och kan hoppa och springa som den busiga katt du är. Matte och Husse älskar dig och hejar på dig! 

120708

Om att genomleva helvetet.

Det är inte så muntert här hemma just nu. Vår älskade, älskade Eskil ligger inlagd på djursjukhuset med en skada i ryggen, och kan inte använda sina bakben. Vi är helt förtvivlade och har gjort allt vi har kunnat hittills, och vet  efter gjord ct-röntgen inatt att det inte är ett akut diskbråck och att det inte finns något som kan åtgärdas med kirurgi. Att han har en skada på två kotor, och att ryggmärgen med nerverna blivit drabbade. Det enda vi kan göra nu är att vänta och se. Hoppas att han blir bättre. Att han ska vara så stark att han kan läka och återhämta sig. Att viljan att kämpa för att överleva är stark nog. Att han håller modet uppe och att han känner hur älskad han är. Att han kommer hem till sin familj. Till oss, och till Alice, så hon slipper gå och leta efter honom. Att han får uppleva huset vi köpt till honom, där han ska få bli utekatt och gå och skrämma hönsen. Att han får träffa bebisen som han redan legat så många timmar på, och trampat på, och som han kommer att bli världens bästa storebror till. Allt det, och tusen andra skäl. 

Snälla älskade Eskil. Bli frisk, bli frisk, bli frisk. Läk dig och kom hem så vi får fortsätta älska dig! Snälla, snälla! Du är det finaste. Var stark och modig. Matte och Husse älskar dig!

Vår kärlek.