Saturday, October 19, 2013

131019

På allmän begäran kommer här receptet till det som serverades på Elins kalas. Kul att det var uppskattat. Enjoy.

Mustbräserad fläskkarré (4 port)
(från Coop Mersmak 9/2012)

600 g tärnad fläskkarré
1 msk smör
1 msk olja
3 msk tomatpuré
10 steklökar
(här brukar jag ta den typen av lök jag har t ex schalotten eller gul)
4 skivade vitlöksklyftor
1 tärnad morot
130 g tärnad rotselleri
1 tsk salt
3 dl äppelmust
2 grovt tärnade äpplen, gärna discovery

Bryn köttet i omgångar i smör och olja i en het gryta. Lägg tillbaka allt kött i grytan och tillsätt tomatpuré, lök, vitlök, morot, rotselleri och salt. Bryn ytterligare 2 minuter under omrörning. Tillsätt äpplen, must och buljongtärning. Sätt på locket, låt koka upp och tillaga sedan i ugn i 1,5 h på 150 grader. Servera med (potatismos enligt receptet) kokt eller pressad potatis enligt mig. Jag brukar även ha grovmalen svarpeppar i, samt ev lite mer buljong. Smaken är som baken.

Ja, det var det som bjöds. Och tårta. Receptet på den hittar du här. Jag hade barnkalasat till den och täckt den med sugarpaste, samt bytt ut ett av lagren i fyllningen mot ljus chokladgrejs istället för mörk.

Tyvärr finns det extremt få bilder från kalaset. Hade liksom inte riktigt tid. Så om något har några tar jag tacksamt emot. Några lyckades jag dock ta. Mest på tårtan. Och barnet. Med tårtan. 

Det var något med tårtan där...

Som tur var lånade Linda kameran under en paketöppning gone överstyr. Sånt vill man ju minnas. Och några bilder från dagen hanns faktiskt med. 


Eh, ja. Ni ser ju. 

Men ändå. Världens bästa unge har fyllt ett år, och det gick minsann inte obemärkt förbi. Tänk, ett helt år med den klokaste lilla människa jag känner. Visste inte ens att tiden kunde gå så fort. 

Kärlek. 

Thursday, October 10, 2013

131009

Sista delen. Känsliga läsare anses härmed vara varnade för... målande beskrivningar. 

Som sagt. Tackade nej till EDA, för jag tyckte att lustgasen gjorde smärtan hanterbar. Pappan var duktig och påminde mig hela tiden om att slappna av, och det hjälpte. 

Kommer ihåg att jag någonstans här fick saft att dricka, och herregud vad jag drack! Även fast jag visste att det är viktigt att dricka under hela förlossningen, drog jag mig för att göra det eftersom jag hela tiden var så vansinnigt kissnödig, och jag inte på vis i världen klarade att gå på toa. Den smärtan var djävulsk! Det gick helt enkelt inte. Men efter att jag fått katetern vågade jag bälja i mig rejält. Gott! Kände hur jag liksom fick krafterna tillbaka. 

Vid 18.30 hände sen det magiska. Värkarna som tidigare hela tiden gått uppåt, upp under höger revben tills det kändes som om revbenen skulle lossna från bröstkorgen, vände och började gå nedåt, utåt istället. Kroppen ville krysta. Jag blev så glad att jag nästan grät! TRYCK ropade jag upphetsat till pappan när det inte gick att hålla emot. Inte för att jag ville heller. Smygkrystade till och med lite, bara för att jag kunde. "TRYCK!" ropade jag. Pappan började trycka på ryggen som jag visst hade bett om tidigare. Fattade först inte, men förtydligade "Nej, på LARMET! Tryck på LARMET!" 

In kom den ljuvliga och konstaterade att det äntligen var fullt öppet och när de hade möblerat om sängen till en mer barnafödande position fick jag börja krysta. De första två värkarna hade jag kvar lustgasen, men sen sa de att den inte längre gjorde någon nytta så det tog bort den. Resten av jobbet fick jag klara själv, och utan att överdriva var det här den absolut smärtsammaste delen av förlossningen, men samtidigt kändes det så bra att efter alla dessa timmar äntligen få göra något själv. Slippa vänta, och få kämpa, jobba, sätta mitt barn till världen. 

Det blir bebis innan 19 va, tyckte jag, medan den ljuvliga var mer av inställningen vi får väl se. Jag var dock bestämd och gjorde mitt bästa. Fick krysta tre gånger på varje värk, och det här var uppenbarligen också något jag var bra på. Jag skulle säga till när en värk började, och ibland var jag så pepp att jag liksom inte riktigt orkade vänta på värken, så jag tog saken i egna händer och ropade "nu kommer det en" och började krysta fast det inte alls gjorde det. Men den hann ju ifatt så småningom. Man får ju passa på liksom. Jag var i samma position hela tiden, halvsittandes på rygg. Det kändes mest naturligt för mig. Kommer också ihåg att jag pratade om det här med att spricka, och de sa att allt var så helt och fint. Blev lugn. 

När det började närma sig de sista värkarna märkte jag hur de började skruva på sig och prata med huvudena tätt ihop, och sa att jag inte skulle krysta mer. Det fanns risk för att bebisen skulle få ut huvudet, men inte axeln och liksom fastna vid halsen. Ganska obra, det fattade jag med. Hörde hur undersköterskan sa "ska jag ringa på dem" och fick en nick till svar. I mitt luddiga state of mind tolkade jag det som att några(?) skulle vara beredda och vänta utanför dörren. Vilka detta var, var oklart. 

Nästa värk kom. Jag krystade enligt instruktion. Helt plötsligt gick larmet, och på ett par sekunder var hela rummet fullt av folk, PANG, så fälldes sängen helt platt bakåt. "HÅLL HÄR" instruerade någon pappan, som fick ett ben att ansvara för som liksom det andra skulle hållas rakt upp i luften. Någon (den ljuvliga?) knölade in händerna där inga händer fick plats och ryckte ut bebisen som hade fastnat med ena axeln. Och så med ett ryck var jag förlöst. Klockan var 19.29 den 9 oktober. Jag hade haft värkar 67,5 timmar.

Stämningen förbyttes. Det hade gått bra. De gröna människorna andades ut och lämnade rummet en efter en. Jag fick upp min bebis på bröstet, ända upp under hakan, och jag höll om som om det vore livet självt som låg där. Instinkterna talade högt och tydligt och talade om för mamman att det här, det är det dyraste du har. Släpp aldrig taget. Pappan berättade att det var en liten flicka. Jag hade fått en helt underbar varm och mjuk liten flicka i min famn. Tårarna rann. Alla dessa timmar, all väntan, all spänning, smärta och längtan. Så låg hon bara där, så självklar och redan så viktig. Jag ville titta på henne, men kunde inte se när hon låg så högt upp. Den ljuvliga höll upp henne. Mitt barn. Jag höll om. Pappan klippte navelsträngen. Bandet mellan mig och min bebis gick från fysiskt till emotionellt, men blev ändå starkare. Det blir det fortfarande. 

Under tiden försökte de rädda det som räddas kunde av det som inte längre såg lika helt och fint ut som tidigare. Läkaren blev tillkallad. Tyvärr ville inte moderkakan lossna som den skulle, och jag fick krysta och krysta, utan minsta tillstymmelse till värk. Veckan innan jag födde hade det gått en tv-dokumentär om sfinkterrupturer som hade etsat sig fast i mitt huvud, så jag tjatade hål i huvudet på läkaren om att han VERKLIGEN skulle kolla noga och känna på alla upptänkliga sätt så att det inte gömde sig några rupturer där inne. Det gjorde det inte. Däremot gav moderkakan till slut upp hoppet om ett liv i ensamhet där inne, och följde med ut. Då brast såklart vad som måste ha varit stora kroppspulsådern av blodmängden att döma, men som nog egentligen var något mindre vitalt kärl. Konstigt kändes det i alla fall när blodet pulserade ut i en stor stråle. Det tog en stund att få stopp på, men med hjälp av xyolocain och tamponader (jag tillhör den av läkare och all annan sjukvårdspersonal förmodligen djupt avskydda typen av patient som hela tiden frågar vad de gör, vad som händer, ber dem förklara och berätta. Vill veta allt. Sjukt jobbig.) lyckades de till slut. Mamman blev ihoptråcklad, delvis med bedövning, delvis utan. Jag bad den ljuvliga att ta ett par extra stygn så att man liksom blev sjutton igen. Hon tittade på mig utan att förstå humorn och gav mig ett höjt ögonbryn till svar. Jag slutade skoja. 

Flickan (som skulle hinna bli en vecka innan hon fick sitt förnamn, och tre månader innan hon fick resten) blev vägd och mätt och undersökt på alla möjliga sätt. Eftersom jag haft graviditetsdiabetes var de noga med att kolla hennes blodsocker, så att det inte blev för lågt. Hon hade också 38 graders feber när hon föddes, men efter att hon "luftats" sjönk temperaturen. I övrigt var hon 55 cm lång, vägde 4885 gram och hade ett huvudomfång på 37 cm. Fick frågan om vi hade vetat att hon skulle vara så stor. Det hade vi ju såklart inte. Snarare tvärtom. Vi hade fått höra att hon nog vägde 4 kg, men definitivt inte var någon 5-kilosbebis. Och om vi hade vetat, hade det inte stått i journalen då? Undersökningen visade också att flickan hade fått en förlossningsskada. När hon plockades ut hade de dragit henne i armen/axeln på något sätt för att få ut henne, och det hade resulterat i att hon fick en skada på nerven i axeln, en skada som de visserligen menade skulle växa bort, men som ändå krävde sjukgymnastik de närmaste månaderna. Plexusskada i vänster axel hette det. Armen hängde lite. Vi fick vara noga med att hjälpa henne hålla reda på sin arm, och att hjälpa henne använda den. Jag förstod inte riktigt. Inte där, inte då. Var mest glad att hon var ute. Att jag inte hade behövts snittas. Kände mig som superwoman. En jefligt sliten superwoman, men ändå. Typ bäst.

Jag fick tillbaka min BB-säng som hade sparats i någon korridor. Effektivt. Vi skulle vara kvar på förlossningen över natten på övervak. 

Det fick bli ett kort samtal med den nyblivna mormodern som hade ringt till sjukhuset och undrat vad som egentligen hände där inne, när man var där i flera dar utan att något hördes. Det hade visst varit flera som var engagerade i detta. Såklart. Tillhör ju inte vanligheterna att man är borta så länge utan resultat. Även farmodern fick ett samtal. Alla glada. Resten fick den glada nyheten dagen efter.

Därefter var det dags att ÄNTLIGEN äta. Det var som om min kropp plötsligt fattade hur extremt mycket energi den gjort av med och hur extremt lite mat den fått de senaste dygnet, för helt plötsligt var jag så hungrig att jag höll på att börja gnaga på möblerna. De mackor som sedan dukades fram. Nobelmiddagen, släng dig i väggen! "DEN MACKAN SKA JAG HA!" ropade jag och pekade på den största äggmackan på tallriken. Hann dock sansa mig och fotografera härligheten innan jag med liv och lust högg in på festmåltiden. Möjligen det godaste jag ätit i hela mitt liv. Fick cider till som rev gött i halsen efter lustgasfrossan och eventuella brölanden, och en kopp varm choklad som jag drack med andakt. Snacka om att njuta intensivt av varenda tugga, varenda klunk. Himmelriket. 

Sen blev det dags att hålla natt. Flickan skulle ammas, men var inte alls samarbetsvillig utan ville bara suga på sin egen överläpp. Hon fick några droppar på sked, och sen skulle hon ändå tillmatas med ersättning var tredje timme, dygnet runt. Jätteäckligt tyckte bebisen som bara ville sova bredvid sin mamma och inte alls äta äcklig koppmat. Stackars lilla hjärtat tyckte mamman som var för trött för att ha en åsikt alls. 

Pappan fick öppna ett skåp som förvandlades till en säng, där han kröp ner och somnade som en sten. Inte ansatsen till en rörelse på hela natten. Själv frågade jag den otroligt glada och vänliga sköterskan som hade fått ansvar för oss under natten, och som skulle sköta om nattmatningarna (herregud vilken tur att jag inte skulle göra det själv!) om hon trodde att jag skulle få sova något under natten. Hon var skeptisk och menade att det nog inte blev så mycket av den varan. HA! Jag sov som en stock, och det gjorde även flickan. Var tredje timme kom den blonda in och tände upp lite och gav flickan maten medan mamman dvalade vidare tills lampan släcktes bara för att tändas igenvad som kändes som en minut senare, men som uppenbarligen var tre timmar. De första gångerna försökte vi med amningen, men flickan var envis med sin överläpp. På inrådan från den blonda gav vi upp försöken till morgondagen. Pappan sov den dödes sömn.

Inte förrän kl 11 på förmiddagen vaknade vi till ordentligt och fick reda på att rummet nu behövdes och att det var dags för oss att återvända till BB. Den här gången med bebisen i ett fast grepp i famnen, sittandes i sängen i ett berg av filtar och väskor, och utan att känna igen mer än dörröppningarna längs vägen där jag skulle akta mig för att ha fingrarna emellan vid föregående sängtransport dagen innan. 

Jag och min bebis.

Jag hade blivit mamma. Mamma till världens finaste, bästa, vackraste, klokaste, roligaste och underbara lilla Elin. 

Och idag fyllde hon ett år, huliganen. Det är baskemig så stort att det inte går att sätta ord på. Kärlek är det. Ren kärlek.

Mamma älskar dig stora lilla hjärtunge. Du är mitt allt.




Wednesday, October 09, 2013

131009

Förutom det helt otroligt fantastiska att min flicka fyller 1 år idag (!!) tänkte jag fortsätta berättelsen om hennes tillkomst. 

Efter att ha kontrollerat lite hålltider med pappan idag har jag fått lite bättre tidsuppfattning. 

Uppe på BB kunde man lätt konstatera att de inte var ett dugg intresserade av att ha födande kvinnor där. Och det kan man väl förstå. Men det är ju inte vårt fel för det, att vi måste föda barn samtidigt och så. Lite som att köpa en lott faktiskt. Alltid vinst dock. 

Nåja, det var tidig tisdagsmorgon, typ 4-6 någon gång som jag blev ihoppackad i sängen och ner nerskjutsad till förlossningen igen. Blev mottagen av Elisabeth the Amazing igen (hennes tredje arbetsskift hittills under min förlossning). "Är du kvar fortfarande???" Eh, ja. Tar visst lite tid det här. 

Ny undersökning. Öppen 4 cm (FYRA JÄVLA FJUTTIGA SKITCENTIMETRAR!!) "Det står här att vattnet har gått, men det tror inte jag. Tror du det?" Nej. "Du har väldigt buktande hinnblåsor, så jag skulle inte alls vilja kalla det vattenavgång. Tyvärr slutar jag nu. Jag skulle vilja ha förlöst dig." Fantastiska snälla rara Elisabeth, det ville jag också. Men icke. Det hon gjorde var i alla fall att tömma urinblåsan, eftersom jag fortfarande inte klarade av att gå på toaletten trots att jag var så  nödig att det sprängde. Att bli av med det var en av de skönaste grejerna under hela förlossningen! 

Skiftbyte. Den mörkhåriga kom tillbaka. Mamman ville gråta. Vid tio på förmiddagen gjordes ny undersökning. Fortfarande 4 cm. Den mörkhåriga satte sig vid sängkanten och indikerade att ett viktigt samtal skulle hållas. "Skicka för Guds skull inte hem mig igen!" tänkte jag och kände paniken växa i bröstet. "Hon tror inte på mig, hon tror inte alls att jag ska ha något barn" var nästa tanke. "Hur kan jag bevisa det?" 

Man är ju vid sina sinnes fulla bruk och så...

Hon ville inte skicka hem mig. Tyckte genast bättre om henne. Istället menade hon (efter 58 timmar med värkar var 3-5 minut och fyra sketna centimetrar. Fick först efteråt reda på att det heter pinvärkar. Pinvärkar är värkar som ser ut som och som känns precis som riktiga värkar, men de för inte förlossningen framåt. Nähä?) att de skulle "hjälpa mig lite på traven" genom att ta hål på hinnorna, fast ju vattnet enligt henne redan hade gått, och sätta värkstimulerande dropp. Hurra! tänkte jag. Äntligen något som HÄNDER. Bring it on! Var vid det här laget så mosig i huvudet att jag tyckte att det roligaste som hänt ever var att jag redan var på plats när jag hade tid för överburenhetskontroll kl 10. Kunde inte för mitt liv förstå varför ingen annan tyckte att detta faktum var lika otroligt underhållande som jag tyckte. Såhär i efterhand förstår jag. Var nog lite tjatig där ett tag. Kanske. 

De började med att ta hål på hinnorna. Enligt journalen var det "rikligt med mekigt vatten". Mekonium i vattnet hade jag läst är inte alls bra, men den mörkhåriga övertygade mig om att det var ingen fara alls, utan ganska normalt. Jag trodde inte henne riktigt. 

Med droppet tog värkarna i, och vid 11.30 fick jag ÄNTLIGEN en fungerande smärtlindring. Tack! 2013 ska inte kvinnor behöva föda barn i flera dygn på 2 citodon. Lustgasen visade sig vara min grej. Hade hört innan att man skulle sluta andas när man kände att värken började klinga av, och detta såg jag nu som min uppgift i livet, en uppgift som jag tog på extremt stort allvar. Så mycket så att ibland när det kom två värkar direkt på varandra, utan mellanrum, så fick jag liksom andas ifatt när jag släppt den för tidigt. Då blev det lite snurrigt. Men bara känslan av att kunna försvinna. Släppa taget. Låta kroppen göra jobbet. Huvudet var bortkopplat och i never never land. Fantastiskt. Därmed inte sagt att det inte gjorde ont längre. Det gjorde det. Men jag hare en uppgift, något att fokusera på, och det gjorde det så mycket enklare. Det faktum att det faktiskt började hända grejer och att det var lite progress var också mycket motivationshöjande. Det gick inte fort, men det gick. Efter att ha tömt urin en andra gång lät de vid tredje tillfället en kateter sitta kvar. Himmelriket!

Skiftbyte någon gång på eftermiddagen. Kan tänka mig vid fyra. Verkar logiskt. Fick en för mig helt ny barnmorska som jag tyckte om direkt. Gammal i gemet. Tålmodig, vänlig, förstående, uppmuntrande och positiv. Ljuvlig! Fick frågan om jag var intresserad av en EDA och ja, det var jag. 

Undersöktes med jämna mellanrum under dagen/eftermiddagen och vid varje tillfälle hjälpte den ljuvliga till att öppna lite för hand. Det här var jag uppenbarligen grym på! "Det här brukar vara väldigt smärtsamt" menade den ljuvliga. "Ta en centimeter till" tyckte jag, när du ändå är där liksom. Varje centimeter kändes som ett OS-guld i maraton. 

Vid ca kl 18 och 8 cm undrade de om jag fortfarande ville ha EDA, och som alltid svarade jag med en motfråga (varför gör jag alltid det?). Blir det värre? Nej, svarade den ljuvliga. Tack då, sa jag. Jag klarar mig på lustgas. 

Sen var det bara slutspurten kvar. 

131008

Jobbar väl mig vidare genom storyn här då. Vart var jag? Jo just det. Förlossningen.

Vid strax före tre på natten mot måndagen anlände vi alltså till förlossningen. Var lite nervös över att jag skulle behöva åka hem igen. Kände mig rätt färdig med att vara hemma med värkar och ganska redo för att klämma ut den där ungen. Trodde jag. Nåväl. Fick en barnmorska, som måste vara en av världens bästa, som hette Elisabeth, som gjorde en undersökning och konstaterade att jag var tre cm öppen, och livmodertappen var utplånad. "Här blir bebi inatt" tyckte hon. YES YES YES, tyckte jag.

Jag behövde inte åka hem. Fick ett rum och en snygg rock och en poggelin. Utan tvekan den godaste piggelin  jag ätit i mitt liv. Har en i övrigt ganska skeptisk inställning till piggelin. Ja. Sen hände det väl inte så himla mycket mer. Fick göra en himlens massa ctg-kurvor. Jag HATADE ctg-kurvorna. Det kändes som om någon hade satt en tvångströja på mig. Kunde inte andas, värkarna gjorde ondare och allt bara var väldigt obekvämt. Anledningen att de tog så många var att de ville ge mig pethidin, ett morfinpreparat (här är helt min fria tolkning av vad som sades i mångt och mycket över huvudet på mig. Till vem är jag osäker på. Kanske var det till mig.), som skulle göra att jag fick sova. Det hade ju inte blivit så mycket med den varan på sistone. Tyvärr låg bebisens, som då kallades Egon, hjärtljud väldigt lågt, och eftersom en effekt av pethidinet kunde vara att bebisens hjärtrytm kunde sjunka ännu mer skulle det läkarbedömas och så, och det vet ju alla hur gått om läkare det finns på en förlossning... 

Här är det lite luddigt hur många timmar som gick, men jag fick i alla fall göra några nya besök iduschen, och på morgonen var det skiftbyte och dags för Elisabeth the Amazing att gå hem. Ny barnmorska, Emma. Klickade inte riktigt lika bra. Fick vid ett tillfälle för mig att hon inte trodde på att jag var gravid och skulle föda. Bara en sån sak!

Nåväl, fram på senmorgonen/förmiddagen (kan def ha varit efter lunch?) gjordes bedömningen att det fanns andra som behövde mitt rum bättre, så jag skulle få flytta upp på BB i väntan på mer effektiva värkar. Jag ville inte ha värkar så mycket som jag ville ha smärtlindring. Vid varje värk tryckte det uppåt till höger på revbensbågen, så jag var alldeles öm där. Blev satt i en rullstol för transport till BB. Då grät jag. Var inte ett dugg sugen på att efter alla dessa timmar och väntan och längtan bli ihopföst med en massa nyblivna hormonluddiga alldeles för lyckliga föräldrar med bebisar på utsidan av kroppen. Inte ens lite. Fy fan alltså för det. Fick ett eget rum med ytterligare en säng i som vi hoppades att ingen skulle göra anspråk på. En liten stund (eller?) efter ankomsten till BB fick jag i alla fall det utlovade pethidinet. Jag som trodde att jag skulle få sova. Tji fick jag. Eller jo, lite sov jag. Två timmars dvala där jag vaknade vid varje värk, så jag kan ju inte säga att jag kände mig speciellt utvilad efteråt. Fick även efter ett tag akupunkturnålar. Helt meningslöst. Mest bara i vägen. 

I rummet bredvid vårt fanns det ytterligare en mamma med bebisen på fel sida magväggen, och hon *host* förde lite liv. Hon förde så mycket liv att jag hela tiden låg och jämförde mig med henne. Hade hon mer ont än mig eller var hon bara sämre på att hantera smärtan? Vem hade kommit längst i förloppet? Frågade tillslut en barnmorska och fick veta att jag var längre kommen ön hon. Seger!

Inte för att det betydde så mycket. Efter att ha vandrat runt ett hisschakt större delen av natten, och hängt så mycket runt halsen på pappan att han säkert var flera centimeter kortare (och som hade sinnesnärvaros nog att inte klaga på patientbrickan runt min handled som skar in i hans nacke varje gång) hade jag fått nog. Jag ville inte vara på BB mer. Inte utan min bebis i famnen. Lite action här nu om jag får be. Hade haft värkar i cirka 57 timmar sammanlagt när jag återigen fick komma ner till förlossningen. Minns segerkänsln. Tyckte inte alls om att behöva "beklaga" mig över att jag tyckte att det var jobbigt och att jag ville ha smärtlindring. Kändes som att jag fick tigga om det. Som att de inte tyckte att jag hade ont, bara för att det inte hände något, för att värkarna var ineffektiva. Hur skulle de kunna veta det?

På tisdagsmorgonen fick jag alltså åter komma ner till förlossningen. Uppgiven, trött, kissnödig. Hade lite tappat gnistan över att föda barn. Det blev ju liksom aldrig något. 

Men då...

Monday, October 07, 2013

131007

Jag är fortfarande fast i tanken då, för ett år sen. När det begav sig, som man brukar säga. 

Vid det här laget (23.17 enligt min klocka just nu) började jag bli riktigt trött på att vara hemma. Jag hade fortfarande värkar var tredje till femte minut. Varmvattnet var slut sedan länge. Det tog sju timmar för tanken att värmas upp helt. Sju timmar är jäkligt länge när man har värkar och Alvedon är enda smärtlindringen som finns att tillgå. Nej, det var inte riktigt sant. Jag hade en TENS-apparat också, men den hade jag gett upp hoppet om redan tidigare. Den störde mest efter ett tag. 

Försökte äta, men mådde illa vid varenda värk. Tvingade ner ett par skedar makaroner med köttfärssås. Vidrigt. Fattade ju att jag behövde äta, men det gick inte. Den blivande pappan var trött och sov i soffan. Mamman försökte dvala sig igenom timmarna, men lyckades sådär. När skulle man åka in? På förlossningen var det busy busy, och enda motsvar jag fick var "klarar du inte att vara hemma längre?" Vadå "klarar"!? Man klarar väl för faen det man måste klara? Vem var jag som förstföderska att avgöra hur ont det skulle göra, eller hur långt jag hade kommit? Innan jag åkte in hade jag varit hemma i 26 (t-j-u-g-o-s-e-x) timmar med lika täta värkar. Tyvärr väldigt ineffektiva värkar, men det kunde ju inte jag veta. Inte de heller. På kursen sa de att en normal förstaförlossning tog upp till 24 timmar in total, ibland kanske något längre, men oftast inte, och här hade jag varit hemma utan vare sig mat eller sömn, lost in translation. Dessutom kunde jag inte kissa. Det GICK bara inte. Jag försökte hur många gånger som helst, och varje gång skrek jag av smärta, och pappan fick hålla mig när det inte gick att sitta. Det tycker jag också var en anledning att de skulle ha velat kolla mig. Men icke.

Kl 02.00 gav jag upp. Jag ringde in och berättade att vi kom in. Överbelagt eller ej. Här stannar jag inte hemma en minut till. 

"Har du provat duschen?"

Eh, ja jag har provat duschen. Har eventuellt suttit några timmar i duschen. På en pall vadderad med en handduk. Ser lite ut som ett russin. Ett gigantiskt preggorussin. Kan ju inte direkt komma som en överraskning för er om jag nu skulle vara på väg? Har gått över tiden 12 dagar hittills, och har pratat med er till och från under det senaste DYGNET när det har varit igång. Har för övrigt en släng av diabetes här också, och lite monsterödem i benet, så se till att SKRAPA FRAM EN JÄKLA SÄNG FÖR JAG SKA BANNEMIG FÖDA BARN INATT!!

...skulle jag vilja ha sagt. Men det gjorde jag såklart inte. Som den fogliga förstföderska jag var svarade jag istället att ja, jo, jag hade provat duschen, men tyckte inte att det hjälpte längre, så jag ville nog gärna komma in nu, så vi kör nu. Om det är ok. 

Så. Vid två på måndagsmorgonen och efter 26 timmars värkarbete packade vi in allt i bilen och letade upp närmsta mack, för nu skulle det visst TANKAS också mitt i allt. Kan väl lite säga att det inte var jag som fattade det beslutet. Eller förlossningen för den delen. Mitt enda krav var att köra jefligt försiktigt över vägbulan, och det uppfylldes. Så där satt jag i bilen, lite lätt pressad, men ganska pepp ändå åt händelseutvecklingen, medan den nog ganska nervösa pappan misslyckades så kapitalet med rankningen att vi fick köra därifrån utan diesel.

Kunde inte brytt mig mindre. Nästa stopp var förlossningen. 

Äntligen. 

Sunday, October 06, 2013

131006

För ett år sedan var jag på fest. Jag var tjockast där, utan tvekan. Jag dansade fuldans tills folk började peka. Och hungrig var jag! Utan att överdriva åt jag 3 (TRE!!) stora portioner kyckling med potatisgratäng, med dubbla efterrätter. Var jag lyckades knöla undan det är fortfarande ett mysterium. Magen var så att säga redan ganska proppfull med bebis. Där och då var jag dock lyckligt ovetandes om exakt hur mycket bebis det egentligen fanns därinne. Ganska mycket visade det sig. En av festdeltagarna stirrade på magen och meddelade sedan hänfört att "det ser fan surrealistiskt ut!" Jodå. 

Lyckligt ovetandes var jag även om det faktum att jag femton minuter efter hemkomst skulle börja få värkar. Nåja, lite på känn kanske det var, inte just tiden, men ATT värkarna skulle komma. Jag hade trots allt gått över tiden tio dagar vid det här laget. Och bb-väskan var för första gången med i bilen. om ifall att. 

Nu visade det ju sig att det inte är så mycket om ifall att när jag föder barn. Det skulle ta ytterligare 67,5 timmar och hinna bli tisdag innan bebis tittade (läs rycktes) ut. Vid det laget var mamman ganska trött på att ha värkar. Runt tusen stycken hann jag med i runda slängar. Är glad att jag inte visste det i förväg. Det kan ha varit så att det enda mamman kunde tänka på inför första värkfria natten när hon fått sin flicka var om hon skulle få sova. Det fick hon. Halleluja. 

För en flicka blev det. En Elin Lovisa Matilda. 

Världens bästa. 

Wednesday, October 02, 2013

131002

Det är ju faktiskt inte bara världens bästa Elin som jubilerar den här månaden. Även mamman blir äldre. Otippat. I år har hon valt att fira det samma dag som sitt barn då avkomman ännu inte lärt sig vad det där med att ha födelsedag betyder. Hon har ju trots allt inte haft någon ännu. Avkomman alltså. Mamman har haft 30. Nästan för många för att minnas. 

Well well. Tycker fortfarande att det känns lite förmätet det här med önskelista, men jag vet ju att folk undrar, så här kommer ännu en inspirationslista. 

Mateusassietter 20 cm helspets i fina färger. 
Presentkort på kläder t ex H&M, Lindex, KappAhl
Kerstin Tillberg tekopp
Iittala Essence champagneglas
Mascara (ej Lancôme)
Kusmite Earl grey
Halsband/örhängen/armband
Restaurangmiddag utan barn

Konstaterar att den här listan tog ungefär fyra gånger så lång tid att skriva som Elins. Det här med att barnet kommer i första hand? Har lite glömt vem jag är. Eller var. Eller kanske borde vara. Och var mina nycklar är. 

Men fyller år, det gör jag! Välkomna.



Wednesday, September 25, 2013

130925

Tänka sig. Snart är min lilla lilla bebis ett helt år gammal. Tiden går svindlande fort. Vid den här tiden för ett år sedan hade jag en enda fjuttig dag kvar till BF. Angelica den fuskisen hade redan fått sin och längtan var oooliiiidlig. Tur att jag inte visste då att det var två veckor kvar. Då hade jag checkat ut. 

Men ändå. Denna lilla skruttunge fyller alltså 1 år den 9 oktober, och i vanlig ordning kommer på begäran här hennes önskelista. Eller mammans. Lite hur man ser det. Nåja. Se det som inspiration. 


Duplo 
Böcker om Ingrid av Katerina Janouch
Påslakanset "Djuren" till spjälsäng från Hemtex
Sköna och lekvänliga kläder storlek 80 eller 86
Leksaker som kräver aktivitet från barnet
Cykelhjälm "Besafe Bernina Grön"
Enkla pussel
Badleksaker "Filurer" från Färg & Form
Ryggsäck Fjällräven Kånken mini eller Skip Hop
Dragleksaker
Bokstaven E från Bokstavisar.se
Presentkort på Kids Corner, Kapp-Ahl, Polarn o. Pyret, Lindex





Så. Känn er inspirerade. Och framför allt varmt välkomna!

Monday, September 16, 2013

130916

Då var det dags igen. Jag som trodde jag var igenom det värsta. Det kändes lite bättre, trycket över bröstet inte lika kvävande. Krypningarna i kroppen svagare, lite lättare att andas. Och sen igår. 

Igår kom det tillbaka med full kraft. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte hantera mig själv? Kontrollera mina känslor. Förbannad blir jag, på mig själv. På Livet. 

Så här är jag. På jobbet. Med gråten brännande bakom ögonlocken. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom denna dag. 

Snälla rara Livet. 

Det räcker nu. 

Tuesday, September 10, 2013

130910

Det här är ju inte klokt! Man hinner ju INGENTING när man jobbar. Inte sova, inte laga mat, och definitivt inte träffa Elin tillräckligt. Idag har jag träffat henne i 50 fjuttiga minuter! Ka-ta-strof. Jag längtar sönder magen efter henne om dagarna. Nu blir hon ledsen när jag stiger upp på morgonen, precis som om hon redan förstått att mamma inte ska vara hemma idag. Höra sitt gråtande barn. Jag är inte gjord för det här. 

På jobbet är det andras gråtande barn. Jag är ett tacksamt offer. Försöker döva deras smärta samtidigt som min egen. Varför detta gå ifrån, vara utan? Kan det vara meningen? 

Hål i själen. 

Wednesday, September 04, 2013

130904

Ytterligare två arbetade dagar. Igår även med kvällskonferens. Är så trött att jag vill kräkas. 

Ska det vara såhär nu? Ska jag träffa mitt barn två timmar per dag and that's it? Fatta abstinensen. Kör otillbörligt fort hem för att kunna snusa bebisnacke ett par minuter extra. 

Det här är jag inte gjord för. Hur gör man för att inte dö av längt? 

Monday, September 02, 2013

130902

Första jobbdagen avklarad, och det var väl trevligt och så. Försökte låta bli att gråta ögonen ur mig när jag såg de minsta kottarna vandra omkring vilsna och sorgsna (säkert längtandes efter mamma) på gården. Om ett halvår är det Elins tur. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon inte blir en av dem. De övergivna. Som jag hoppas det. 

Min egen insats var för övrigt inte heller något att skryta med. Kände mig som den nya vikarien. Eller praktikanten. Ica-Jerry. Briljerade liksom inte direkt. Nåja. Jag bidar min tid. 

Efter att ha tokgosat ifatt dagen med mitt eget barn avslutades kvällen med en onödigt god äppelkaka i stallet. Fick receptet. Farligt. 

Nu måste jag sova för att inte se ut som det vrak jag känner mig som imorgon. Ni vet det här med skönhetssömn, jada jada. Sov dig snygg liksom. Ja, inte fasen funkar det att sova sig pigg i alla fall. 

Godnatt! 

Sunday, September 01, 2013

130901

Så var den här. Min sista dag som föräldraledig med världens mest fantastiska lilla Elin. Denna kloka, roliga, vackra, ljuvliga unge som jag har fått äran att sätta till världen. Idag började hon gå. Bara en sån sak. För endast typ tre veckor sen började hon visa intresse, och nu, gå själv. Jag fattar ju att jag är lite partisk här, men jag känner ändå ett behov av att återigen framhålla förträffligheten hos denna lilla människa. Tyvärr har hon dagen till ära åkt på en förkylning, och vem blir inte lite deppig av att inte få luft liksom, och ändå. Ingen dag är sämre än att det tål att lära sig gå på. 

I övrigt händer det inte så mycket. Lina och B-O övernattade i Lillstugan inatt efter att ha slagit klackarna i taket på bröllop på Bäckaskog slott. Alltid trevligt med besök. Elin fick två stora kassar med kläder från sina kusiner och tyckte därmed att det var party hon också. Lina förevigade henne med gåvagnen, bara timmar innan hon tyckte hon klarade sig bättre utan. Dessa fina bilder finns på http://carolinesohl.blogspot.se/2013/09/13/elin.html. Alla miner skylls på gurkan hon smugglat undan i munnen. Busonge! 

Ikväll är tiden med nattuggleri till långt ut på småtimmarna över. Nu är det tidiga kvällar och väckarklocka. Sommarklänningar byts mot halsduk och jacka. Om det ändå vore det enda som gjorde att det känns mörkt. Men mot kylan inombords hjälper inga vantar i världen. Hjälper tid?

Friday, August 30, 2013

130830

Jodå. Igår drack jag vin. Jag och Emma drack vin ända tills klockan var halv tre på natten. Det var festligt. Vid två gav vi oss i kast med en fransk manikyr, något som fick avbrytas pga det såg ut som om jag kört fingrarna i en avfallskvarn. Istället fick det bli vanligt nagellack, fast en variant som ser ut som den gått på crack. Också festligt. 

Nu var ju inte målet med kvällen att måla naglarna, även om det var trevligt, utan att umgås järnet, så det gjorde vi. Det var längesen jag skrattade så ohämmat och från hjärtat. Sist måste ha varit när Jeppe skulle bada i havet i somras. Det var mycket mycket underhållande. Och oj vad vi pratade. Definitivt en välbehövligt kväll, jag tror för oss båda. 

Efter att hon gett sig av mot jobbet strax innan sju och jag stått ute på trappan och beundrat den morgontunga dimman över ängarna där solen speglade sig i vattendropparna, fick jag ytterligare två timmar ihop med kudden. Kände lite att jag drog det långa strået där. 

Efter att ha tvångsätit två frukostmackor bjöd dagen först på en frisördejt med Sara på Mixit, varefter jag och ögonbrynen blev bjudna på räkmackelunch av Lina. Trevligt. När jag kom hem kom mamma och lekte med Elin. Hon (Elin, inte mamma) har lärt sig rulla boll-leken och söker ständigt nya deltagare. 

Resten av kvällen har i vanlig ordning spenderats med ångesten som en tät matta över bröstet. Som ett strypgrepp, som aldrig är tillräckligt hårt, men som aldrig släpper helt. Som att andas i en ångbastu. 

Giv mig styrka att se klart. 

Thursday, August 29, 2013

130829

Hej Bloggen! 

Idag har jag varit på babysim, köpt snajdiga kläder och tappat bort en bilnyckel. Nu dricker jag vin. Klart värd. 

Hejdå! 

Wednesday, August 28, 2013

130828

Ja, den som letar efter uppiggande läsning och lustiga livsanekdoter kan ju sluta läsa här och leta vidare. Här är det brutal honesty som gäller, min plats, mina tankar, mitt liv. Och just nu är det inte så himla lustigt. Mer ja. Jag vet knappt själv. Ångest kanske. 

Ångest och längtan. 

Idag har jag dock köpt nya ridbyxor. Vrålsnajdiga. Det var kul. Elin kröp runt i hela butiken och drog ner bett och lekte med grimskaft tills mamman fick svettpärlor på läppen i omklädningsrummet. Det var spännande. 

Imorgon börjar babysimmet igen. Det blir mitt sista. En era går i graven. 

På måndag börjar jag jobba. 

Tuesday, August 27, 2013

130827

Gah! Jag får panik! 

Det kryper i kroppen, jag är rastlös, känner mig inlåst, fast. Håller på att klibba ihop. 

Jag behöver luft!

Monday, August 26, 2013

130826

Måndag. Generellt en av veckans sämre dagar, men den här var undantagen. I förmiddags for jag och ungen till Horsewood för andra besöket på mindre än en vecka hos Angelica och Wille. Angelica och jag jobbade ihop och var preggosvulliga samtidigt. Så samtidigt att det visade sig att vi vi var uträknade till samma dag (26 september). Dock var Wille lite snabbare än Elin, så han föddes 4 dagar före och jag födde 13 dagar efter. Den snabbräknande kommer snabbt fram till att det blev 17 dagar mellan dem, och det får ju räknas som ganska försumbart. Då, när jag gick och väntade, kändes det dock som ett par tre månader. Minst. 

Nåväl. Ungarna var glada och vilda som vanligt. Nu börjar de kunna leka på riktigt med varandra och det är så kul att se. Mammorna fikade och var också ganska glada. Jag fick med mig en stor kasse med plommon och krusbär hem, så imorgon tänkte jag göra ett försök att förvandla dem till någon form av kompott eller marmelad. Spännande!

Måndag innebär ju nu även ridning igen, och precis som förra gången fick jag stallets största häst, Weltruf, igen eftersom vi alltid brukar ha samma häst i två veckor. Idag var det hoppning. Missförstå mig inte, jag älskar att hoppa, men det här kändes lite som att, ja, jag vet inte. Göra något jävligt jobbigt.  Men! Det gick hur bra som helst. Han (och jag kanske) var jätteduktig, och inte alls lika tung som förra veckan. Det kändes hur bra som helst, och jag var mäkta stolt efteråt. Vilken kick! 

Jag hjärta ridning! 

Sunday, August 25, 2013

130825

Den här dagen? Kommer inte att gå till historien direkt. 

Av dagens vakna timmar har jag väl spenderat alla utom typ en, sittandes i soffan. Tror jag håller på att växa fast. 

Katastrof. 

130824

Höör och häpna, men gissa var jag har varit idag? Jodå, i Skånes mitt och de dåliga  ordvitsarnas centrum minsann, och Höör sen. Det är ju nämligen så att lelle Arvid jubilerade på ett helt år i början av månaden och sådant måste ju såklart firas. Det bjöds på gott grille och trevligt sällskap. Elin fick prova att åka en runda i Arvids bärstol, och det verkade vara en hit. Mycket bättre än Ergo babyn som hon verkade uppfatta som någon form av tvångströja. 

Och barnet fortsätter att imponera på mamman. Idag (typ en timme efter vad som egentligen borde varit läggdags) satt hon på golvet och lekte. Plötsligt tar hon nappen och lägger den i en tillbringare och börjar skaka på den. Plockar ut nappen, smakar lite, bjuder mamma och gör sen om hela proceduren flera gånger! 

Denna lilla människa alltså. Vad har jag gjort för att förtjäna henne? 

Saturday, August 24, 2013

130823

Jag måste ju ändå bara säga det. Min flicka alltså, hur stor har hon inte blivit? Och klok? Och duktig? Och vild? Attan kan älska någon så mycket. Helt ofattbart!

Idag var jag och huliganen på finbesök i Valjestugan hos moster Jossa och Våfflan (aka kusin Lovisa). När den lilla till allas förtjusning äntligen vaknade efter sin 3 (T-R-E!!!! Hur avundsjuk blev inte den här mamman?) timmar långa tupplur blev det myshäng i sängen. Elin tyckte att Lovisa var hur festlig som helst, och jag tror faktiskt att hon förstod att hon var liten, trots att hon gjorde ett par ganska envisa försök att krypa rakt över henne. Och hon tyckte om henne. Hon tyckte om henne så mycket att hon till och med PUSSADE henne flera gånger. Det har liksom aldrig hänt att hon pussar någon annan än sina föräldrar. Men hör, puss i plural, rakt över näsan. Gärna med ett fast greppöver ögonen. Men ändå. Kärlek! Kan hända att mamman började gråta lite av stolthet. Fina, duktiga älskade unge!

Mammorna passade också på att utnyttja situationen och klämde in inte mindre än två fikor. Bra jobbat. 

På kvällen kom min mamma och åt middag här. Hon skulle visst ha någon familjetjosan någonstans imorgon (hon berättade förmodligen var åtminstone fem gånger) så vi fick fram med gitarren och med gemensamma krafter komma på vilka eventuella barnsånger hon möjligen kunde minnas texten till såhär trettio år senare. Det visade sig inte vara så många. Men några är bättre än inga. Det blir nog bra. 

Och jag? Jag tar tacksamt emot varje andrum som kommer. 



Thursday, August 22, 2013

130822

Idag alltså, jag vet inte. Hade hellre klarat mig utan. 

Ärligt. 

130821

Idag har jag och Elin minsann varit på långväga besök ända borta i Hästveda. Där bjöds det utöver trevligt sällskap både på fika, promenad och bebisbus. Eller ja, barnbus kanske det räknas som nu. Så mycket bebisar är de ju inte längre. Men det var inte längesen de låg bredvid varandra på en filt och bara fanns. Dessa ljuvliga små. Nu är de envisa som synden båda två. Tur det. Då slipper man skämmas. 

Kvällen bjöd på tänkarverkstad i form av kommunikationsmöte för ridklubbens räkning, och det märks ju helt klart att den strukturerade delen av hjärnan legat i träda ett tag. Men det blev faktiskt ganska bra ändå, och nu finns det både en policy och ett förslag till ny hemsidedesign. 

Och om någon undrar varför det står "träningsvärkar" i förra inlägget istället för "träningsvärken" så skyller jag helt på autocorrect. Det har helt klart skrivits mer om värkar än om värk på den här iPaden det senaste året. Av naturliga (och lite lata) skäl. 

Tuesday, August 20, 2013

130820

Jodå. Träningsvärkar kom, men den är helt klart uthärdlig. Kännbar, definitivt, men inte dödsångest. Vi får väl se hur morgondagen ger sig. 

Idag hade Elin tiomånaderskontroll på BVC. Det var även dags att berätta för vår sköterska att vi har bytt till den andra. Tror hon blev sårad, men hon dolde det bra. Synd, men jag kan inte bära hennes dåliga arbete. Nåväl. Tio månader = läkarkontroll. Alltid lika spännande. En i VBM fick ju sexmånaderskollen gjord en gång till och fick höra att hennes son var VÄLDIGT långt fram i utvecklingen. Ja, ungefär fyra månader kanske? Idag verkade dock rätt koll bli gjord och Elin fick demonstrera både pincettgrepp och gång. Doktor Malmqvist skulle även lyssna på hjärtat, men se där hade min huligan andra planer. Hon tyckte att stetoskopet såg smarrigt ut och tog sig mer än ett smakprov. Det visade sig att den senaste månadens gödning hade gett resultat och hon ägde nu 8890 gram och var 74 cm lång. Duktig onge! 

På kvällen fick hon dock något bryt och bara grät, grät och grät. Helt otröstlig. Ville inte äta, ville inte sova, ville inte vara i famnen, inte leka. Stackarns flickan, så ledsen hon var. Och stackars mamman. Som tur var gick det över efter en dryg timme, och när det väl var dags att sova för natten somnade hon själv i sin säng efter att ha pratat med speldosan en kvart eller så. Stolt mamma. 

130819

Ajajajajaj, mitt arma kropp. Idag återupptog jag ridningen post partum. Eller ja, återupptog är väl kanske att ta i. Jag kan ju inte på vis i världen försöka lura ens mig själv att jag tog vid där jag slutade. Var gömde sig alla de muskler jag uppenbarligen ägde? Long gone är de i alla fall, för jag såg då rakt inte röken av dem ikväll, det är då ett som är säkert. Och stallets största häst, Weltruf, fick jag. Som jag inte ens red innan. Och samling, och öppnor och hujedamig vad det kunde gått bättre. Men. Jag tog mig igenom med hedern i behåll, och det är jag baskemig stolt över. Den träningsvärk kroppen redan börjat flagga för kommer att vara i storlek dödsångest, så i ren desperation försöker jag låta bli att somna. Morgondagen kommer liksom inte lika fort då. Men kul var det! Nu. Inte imorgon. 

Kvällens sista timmar spenderades med mamma som hade tagit med sig gamla leksaker och kläder som jag hade för en sisådär trettio år sen. Dagens skörd efter bortsållade kadaver blev bland annat en lära gå-vagn och en sparkcykel. Inte illa. Elin hade visst fått kläm på det där vagngåendet när jag var borta och hade marscherat på som om hon aldrig gjort annat. Duktiga unge! Tänk att hon redan håller på att lära sig gå. För inte mer än två veckor sedan satte hon sig bara ner när man försökte gå med henne, och nu knallar hon runt själv. Crazy! Den ungen fortsätter att imponera på mig varje dag. Stolta morsan värre! 


Monday, August 19, 2013

130818

Idag har jag varit i stallet. Vistats bland folk. Det gick bra. Kändes skönt. Tre hela timmar av inte tänka. Kan ju konstatera att det behövdes. 

Nåväl, stallet. Vi hade öppet hus idag, och mina stallframträdanden har varit mer än accepterat begränsade under det gångna året, så det var dags att skruva upp smilbanden och göra sig representabel. Som tur kom det en hel drös ridsugna med ryckningar i fikatarmen, så dagen får anses lyckad. Kul! Min egen ridning startar igen imorgon efter drygt ett års uppehåll. Det lär kännas på tisdag. Ujujuj. Undrar hur mycket jag minns. 

Imorgon ska jag även till tandläkaren för att byta en gammal lagning. Är väl sådär pepp. Tur att det är gratis. 

Tänkte avsluta kvällen med ett avsnitt Skärgårdsdoktorn, men tyvärr var de slut. Lite av en downer. 

Saturday, August 17, 2013

Tuesday, August 13, 2013

130813

Igår sökte jag ett jobb. Idag ringde de. Imorgon ska jag på intervju. 

Alltså. 

Pros:
Det är i förskoleklass = skolan (YEY)
Det är en hel termins vik, kanske två
Jag slipper småbarnsavdelning
Jag kanske kan löneförhandla

Cons:
Det är bara 90%
Jag får ut mindre lön
Jag kommer få bryta min föräldraledighet redan denna veckan

Summa summarum, fler fördelar än nackdelar och det tycker jag känns bra. Visst hade jag behövt arbeta heltid, men 90% är ju nästan heltid. Jag kommer ju ha kvar min heltidstjänst ändå. Om jag kan löneförhandla (avtalet säger att man ska ha möjlighet att göra det när man byter tjänst inom kommunen, men rektorerna brukar hävda att man inte kan) kommer ju skillnaden inte att bli så stor. Dessutom kommer pappan att få ut 10% från sin lön under föräldraledigheten, och den tioprocentaren täcker mer än väl min tioprocentare. 

Så 10.15 imorgon är det jag som infinner mig i Åhus för en grillning. Är ganska nervös, men jag håller tummarna och hoppas på det bästa. Gör det du också.

Nu är det läggdags! 




Thursday, August 08, 2013

130808

Jag säger då det. När hjärtat är i tusen bitar, titta inte på Höstlegender. 

Spiken i kistan. 

130807

Som om det inte räckte med allt det andra så har jag gått och fått nån jäkla böldpest eller svinkoppor på benet och foten också. 

Ska jag tolka det som ett svar, Livet? 

Monday, August 05, 2013

130806

Öppet brev till Livet.

Kära Livet, 
Det har på senaste tid visat sig att du och jag har en del att tala ut om, och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Bara ta ett exempel. I helgen lurade du med mig till att lyssna på dansband. Ka-ta-strof. Människa till att sjunga sämre får man leta länge efter. Förmodligen i en grotta någonstans. Och med lykta. 

Nåväl. Det kan jag ta. Men det finns saker jag har betydligt svårare att hantera. 

Som det här med känslorna. Ärligt, Livet. Vad håller du på med? Här går jag i godan ro och försöker låtsas att allt är bra, fast oron gnager i magen emellanåt. Du vet det där man försöker ignorera? Och så kommer du och bara BAM, käftsmäll, eat dirt motherfucker. 

Och jag tuggar. Jag tuggar mig igenom beslut jag fattat, tider som varit, konsekvenser, drömmar, verklighet och framtid. 

Du förstår Livet, det har inte alltid varit så lätt. Det fanns en tid när jag inte vågade fatta ett enda beslut för mig själv. Alltså inte ett enda. Inte ens vad som skulle serveras till middag. Det är ganska längesen nu, men även ett bra tag efteråt kunde den här hjälplösheten och ångesten över att göra fel bubbla upp. Lämna mig handlingsförlamad och platt. Så jag bestämde mig. 

Ingen ska någonsin ha den här makten över mig igen. Aldrig. Och jag ska aldrig ge någon den. 

Så, Livet, jag började fatta beslut. Jag beslutade och beslutade och beslutade tills jag hade beslutat mig fri, många gånger på bekostnad av människor runt omkring. Ett sätt att bryta mönstret, ett sätt att överleva. Men själen hann inte med. Jag fick ta mig ensam till andra sidan jorden för att kunna börja lita på min egen förmåga. Och ändå kände jag aldrig att jag passade in. Det gör jag knappt fortfarande. 

Så där var jag, Livet. Så stark på utsidan, men så många oläkta sår på insidan. När en livboj kommer inom räckhåll är det då lätt att hänga sig kvar vid den och för en gångs skull få uppleva stilla vatten, när det enda man känner till är höga vågor och stormar som aldrig tycks ta slut. Men tro inte att det var lätt, Livet. Så många gånger höll jag på att släppa taget. Jag var inte redo. Utan minsta bris i sikte höll jag på att torka ut. Men jag fick tid. Tid att hitta mig själv, tid att bygga mig själv. Tid att finna delar av mitt hjärta jag sedan länge tappat bort. Läka själen. 

Men jag blev rastlös. Började känna mig trängd, låst i mina egna val. Det var då den kom, Livet. Insikten. Det som fick mig att tappa andan och falla handlöst. Jag var inte beredd trots att jag visste. Jag har vetat hela tiden. Ibland kan man veta utan att förstå. 

Så här är jag nu. Fast mellan förnuft och känsla. Och jag behöver lite hjälp, Livet. Hjälp att tro på mig själv. Hjälp att finna vägen. Svar.

Ok? 

Ödmjukast,
Madeleine



Saturday, August 03, 2013

130802

Vakuum. Så känns det. Som om någon tagit all min luft. Ett stort hål i magen. 

Imorgon ska jag åka och tälta. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Jag hoppas det går bra. Med lite tur får jag bada. Ett helt dygn av vara trevlig. 

Hur fan ska det gå? 

Friday, August 02, 2013

130801

Augusti redan alltså. Min sista månad som föräldraledig. Vart tog tiden vägen? Herregud. 

Dagen idag har i alla fall spenderats i Karlskrona av alla ställen. Man kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag varit där tidigare, så ett var ju kul att ta en kik bara av den anledningen. Efter att ha satt tänderna i en frutti di mare på en italienare och ha slagit en lov kring eventuella gallerior som kan ha funnits i närheten och eventuellt ha "fyndat" något var det dags för vernissage på Bergqvistska gården där Lina finns med som en av tre fotografer i Bildbönorna. Tuva och Vilmer var också där och Elin älskar verkligen sina kusiner. Hon var hur pepp som helst och tyckte att det här med konstutställningar definitivt var något som låg på plussidan. Åtminstone om de kommer med två glada barnvakter. Jag tittade på konst och åt vindruvor. Mycket bra. Och kulturellt. 

Och till skillnad från gårdagens inre stom har det idag bara blåst styv kuling. Ganska skönt, men jag har some serious thinking to do. 


Wednesday, July 31, 2013

130731

Jaha. Vet egentligen inte vad jag ska skriva. Risken är att om jag börjar så kan jag kanske inte sluta sen. 

Mitt inre är som ett pågående krig där man än så länge har svårt att avgöra vem som kommer att gå segrande ur striden. Att det kommer att bli stora förluster och fula ärr står dock klart. Frågan är vilken sida som drabbas hårdast. Fem minuters paus hade varit skönt. 

En vän sa till mig en gång att jag tänker för mycket, och vem vet. Så kanske det är. Men ibland behöver man göra en ordentlig rannsakan av saker och ting. Vrida och vända så alla sidor kommer i ljuset, utforska varje känsla och tanke, lyssna på hjärta och mage, ta saker på allvar. Hur vet man om man har tänkt för mycket eller inte tillräckligt? Beslut som var rätt då, kanske inte är rätt nu? Vissa beslut går aldrig att ändra på, men andra går. När själen håller på att begå harakiri, ska förnuftet få fortsätta styra?

Alla dessa känslor och tankar. De vill ut, få plats att flyga. Slå sig fria från striden och fortsätta upp, upp till där luften är klar och kall att andas. Där huvudet fylls av syre och det svindlar framför ögonen.

För om man inte tänker? Vad händer då? Dör inte själen en liten bit i taget, tills den ligger där inne som en trött liten korv och skräpar, och drömmer om beslut som aldrig fattades eller aldrig ångrades, tills den en dag den ruttnar bort helt? Och kvar finns ett skal av ångest och längtan som aldrig får komma ut. 

Så ja. 

Jag tänker. Och i själen är det krig. 

Sunday, July 28, 2013

130728

Jag har funderat lite mer på det här med bloggen. Det kommer inte att bli någon snitsig mammablogg. Den kommer att få fortsätta i precis samma anda som den har gjort de senaste sju åren, som en dagbok, ventil, vattenhål. En plats som är min, och som ibland behöver skrivas i ofta ofta och ibland knappt alls. Det känns rätt. 

I övrigt tror jag att jag själv håller på att genomgå någon form av kris, så jag håller mig sysselsatt och träffar folk. Det har varit fika med barndomsvänner, träff med väldens bästa mammagrupp, grillhäng i Hästveda, kusindejt med Lovisa i Yndehuset, shopping på stan, und so weiter. Träffa folk, tänka mindre. Hålla näsan ovanför ytan.  

Ja, det är väl det jag gör just nu. Och byter blöjor. 

Monday, July 15, 2013

130715

Om inget annat var den här dagen en bra dag att börja springa på. Begone frustration, begone. 

Sunday, July 14, 2013

130714

Jodåsåatt. Det blev åka av i helgen. I lördags var det jag som visade att det visst finns liv kvar i denna gamla morsa! 

Vid middagstid kom farmor och farfar för att passa Elin och sen bar det av till stan för att tivolirocka järnet. Åh herregud. Jag hade glömt hur det känns att vara en egen person. Att ha fria händer, egna tankar och oavbrutna samtal. Nåja, i ärlighetens namn var det väl en hel del avbrutna också, men ändå. Ni fattar. Fri, fri, fri! Lovely. 

Det hela började med att vi samlades för en färdkost hos Ebbe, som jag för övrigt inte har träffat på över ett år. Jeppe och Peter kom också och förgyllde stämningen innan vi drog in till parken och mötte upp med resten av rockarna. Efter ett par timmar började jag känna mig varm i kläderna (att det var typ 30 grader hjälpte ju också till förstås...) och hängde med ungdomarna till Darin. Jösses. Han öppnade bra, men efter två ballader gick jag. Partypooper. Sjunga kan han dock. Det fick bli filthäng i ytterligare en timme och sen. Sen. 

Joddla. Med. Siv.

Och vilket party det var. Vråldansande, allsång, armkrok med pensionärer und so weiter. Vem kunde bett om mer? Jag sjöng och skrattade så tårarna var på väg och halsen blev hes, men vad gjorde det. Som jag längtat. Men eftersom arrangören inte insett storheten i detta band tog spelningen slut fortare än någon han säga kolvastång och sen var röjardelen av denna afton slut. 

Mitt i denna eufori fick jag ett meddelande om att bliderna Lina tog på Elin var klara, och där gick vettet ut. Helt plötsligt visade jag bilder på min fina flicka till alla och envar som ville se, och förmodligen en hel del andra, bland annat en herre i toalettkön (varför stoppade ingen mig!?). Om även du känner för att se detta lilla vackra monster och du inte råkade befinna dig i vägen för mig under kvällen så ska du klicka dig in på Caroline Sohl Photography. Well well.

Efter ett par timmar med gänget utspritt började några leta sig tillbaka till campen och där satt vi sen och pratade och skrattade och hade det fint medan Oskar Linnros, Alina Devecerski och Graveyard framförde hit efter hit ända tills sommarkvällen gled över i sommarnatt och kylan började nypa i skinnet och det blev tid för förtroliga samtal under lager av filtar och tröjor med fina vänner man träffar för sällan. Inte förrän klockan hade krupit över tre och det började ljusna i fjärran skildes vi åt, och åtminstone mitt bröst var fyllt av värme och hjärtat lätt som en fågel. 

Kvällar som den här växer baskemig inte på träd. Bara så ni vet.


Thursday, July 11, 2013

130711

Kangaroo in the park. Även idag blev det en runda till stan för att klara av några ärenden och såklart för att titta närmare på den där matmarknaden. Och herregud vad sugen på allt man blev. Dagens lunch blev således en australisk känguruburgare som inmundigades på en filt i parken i glada vänners lag. Mycket gott. Det var ju ett tag sen jag åt känguru sist. 

En av punkterna att bocka av på listan var att hitta en bikini som på något sätt skulle kunna framhäva fördelarna med denna mammakropp, men nähä du. Det verkar kört. Antingen får man punga ut med en summa motsvarande en mindre plastikoperation eller får man helt enkelt leva med att det hänger ut lite grejer här och där. Värre saker har ju hänt, men kul känns det ju inte. Jag vill kunna visa mig på stranden med värdigheten i behåll. Den gamla bikinin är alldeles för stor nuförtiden vilket i och för sig är ett angenämt problem men desto mindre ändå ett problem. 

När det kommer till Elinfronten har ju nattningarna här hemma varit lite si och så i perioder men har på sista tiden fungerat ganska bra. Har ibland krävt sin tid men har åtminstone inte bestått av en gallskrikande bebis och en frustrerad förälder. Idag tog mitt tålamod dock slut efter 50 minuter av att lägga bebis ner som bara skrattar till svar. Så jag gick ut. Startade larmet och gick. Efter ett par minuter gick pappan upp och stoppade in nappen och lade henne ner. Efter ytterligare en minut sov hon. Inte ett skrik, Knappt ett gnäll. Jag gick upp och kollade till henne, och där ligger hon, ovanpå täcket på tvären nere i fotändan och sover och suttar på nappen. Lilla stora flicka. Vad du kan många saker! Somna själv och allt. 

Nu är det dags att sätta tänderna i den franska gruyere och flaska sautern som också fick följa med i kassen hem. Mm mm mm...


130710

Dagen har bjudit på oväntade överraskningar. Ringde BVC i morse efter att Elin bestämt att halv åtta visst var en lämplig tid att stiga upp, och fick reda på att den tiden jag var övertygad om var missad inte alls var missad utan inföll idag 13.15 istället för i måndags. Topp! Därför lastade vi in vagn och unge i bilen och for till stan. Det visade sig vara tokrea i hela stan så vi plockade fram spenderbyxorna och grävde djupa hål i fickorna inne på Polarn o pyret. Måste säga att jag tyckte att deras rea var jättebra med många fina kläder rejält nedsatta. Vi passade därför på att köpa på oss lite grann i storlek 80 som hon förmodligen kan ha i vinter. Två par jeans, två bodysar, två tröjor och två par strumpor. Alla goda ting är väl två? Hon fick även fyra par leggings från Åhléns och Name it samt en klänning och en kofta från Newbie. Shoppelishop. 

Nåja, BVC var det. Eftersom vår sköterska har semester fick vi gå till hennes kollega istället, och my god! Kan det verkligen vara så stor skillnad på två sköterskor som jobbar vägg i vägg? Vi bytte på studs. Kanske lite hårt mot den vi hade, men so what. Hela tanken är väl att de finns där för att hjälpa, stötta, fråga, ge råd och uppmuntra (och övervaka?) och det visade sig att de precis som vi misstänkt visst kan göra det i extremt olika utsträckning. Elin vägde idag 8340 gram och var 73 cm lång, en ökning på 60 respektive 2 gram och centimetrar. Bra ökning på längden men tyvärr desto sämre på vikten. Hon tyckte ändå att våra matvanor lät utmärkta och att det kan bli så när man som vi har ett väldigt aktivt och rörligt barn. Rådet är att försöka ge henne större portioner av den mat som hon vill äta mer av, till exempel morgongröten. Och ha is i magen och inte oroa sig. Gällande amningen gick vi från att tidigare fått "oj, ammar du fortfarande? Jag har nästan ingen som ammar efter året" till "vad bra att du ammar, fortsätt så länge du vill och det känns bra!" Det kändes bra. 

Efter att ha endast ha passerat en mycket inbjudande internationell matmarknad som ska utforskas vidare imorgon bar det hemåt. Lina och barnen kom för att, ja Lina alltså, fotografera Elin. Stajlad unge i nya kläder och dophalsband forslades runt till valda delar av hem och trädgård för att förevigas till eftervärlden. Elin uppförde sig mycket exemplariskt och visade upp både pekfinger och klossar för kameran. Duktig bebis. Efter att fotograferingen slutligen urartat i sängen var det dags att grilla kotletter, knippmorötter och paprika att avnjuta tillsammans med ugnsrostad nypotatis, sallad och såser. För att riktigt sätta pricken över i fixade Lina fram ett supergott kladdkakerecept med fullkornsdinkelmjöl (!) att sätta tänderna i till allas förtjusning. Kanske mest Vilmers. 

De stora barnen var så duktiga och var ute och lekte i lekstugan och gungade och fixade med allt. Och mormor kom med presenter och varmrökt lax. 

En alltigenom lyckad dag. Och får man säga "avnjuta" om mat man lagat själv? Nåja, det var ju trots allt inte jag som grillade. Men gott var det!

Wednesday, July 10, 2013

130709

Idag läste jag igenom mina senaste inlägg. Mindre upplyftande. Där för kommer idag det här istället. 

Idag blir världens finaste lilla bebis hela nio månader, nio månader! Håll i hatten. Tiden har gått helt vansinnigt fort. För bara några ynka månader sen kom vi hem från BB med detta lilla knyte, en Peter Harryson i miniatyr. Ersättning och sjukgymnastik, bärande, vaggande, kelande och framför allt lära kännande. Nio månader. Alltså, vilken grej. 

Idag kan denna lilla skruttunge med berått mod driva sin mamma galen, men hon kan precis lika gärna få mig att skratta så tårarna rinner. Humor har hon. Hon kryper snabbare än fantomen hinner blinka och tycker att det där med leksaker är lite förlegat. Hellre böcker. Gärna mammas, eller (fyll i valfri grej du anser att bebisar inte borde leka med). You name it - she loves it. Hon ställer sig upp mot allt hon hittar, ben, väggar, möbler, katter. Om de hade stått kvar. Den senaste veckan har hon till och med börjat gå längs med soffan eller soffbordet. Det är dock inte riktigt medvetet än. Hon har två tänder i nederkäken och två väldigt mycket på väg i överkäken. Hon har gått från att tycka att mat är lite överskattat till att älska att äta. Allt. Dock gick inte dagens lunchsoppa hem. Hon äter en hel del plockmat själv nu också, mest frukt och macka. Hon kan får in skeden i munnen när hon håller den själv, men det är ju inte direkt spikrak väg dit. Hon accepterar att matas men försöker ta skeden när hon börjar bli mätt. Hon får gröt till frukost, sover, lagad lunch, leka, sova, mellis a la mosad banan med rysk yoghurt och macka, leka, lagad middag, leka, välling och sen förhoppningsvis somna för natten vid åtta. Det är lite si och så med det. Idag var exemplariskt. Dock har hon vaknat till och velat ha nappen ett par gånger. Den ena gången stod hon upp i sin säng och låg med överkroppen i vår och sov. Det såg ganska skönt ut. I övrigt ammas hon fortfarande ett par tre gånger per natt, men nästan aldrig på dagen längre. Det ska vara om hon är ovanligt trött och gnällfis men det är för tidigt att sova. Då kan det fungera moralhöjande. 

Dagen idag har firats med finbesök från moster Jossa, farbror Fredrik och lillkusin Lovisa. Mycket spännande tyckte Elin. Hon ville gärna fram och klappa sin kusin vilket fick ske i mycket begränsad och hårt övervakad form. Hon verkade nöjd ändå, och det gjorde lillpluttan också. 

Dagen avslutades med gungparty i trädgården innan jubilaren fick avnjuta en flaska prima välling och därmed anse denna härliga dag all. 

Men tänk ändå. Nio månader. Så otroligt fort det kan gå.







Tuesday, July 09, 2013

130708

Eller 09 om du så vill. Klockan är halv tre på natten och jag har precis lämnat sovrummet till fördel för soffan. Jag kan inte sova. Jag snurrar varv efter varv tills lakanet under mig är som en trött korv. Håret är fuktigt i nacken och i magen gnager oron. Till slut gav jag upp.

Idag har jag haft min sista dag som ensam föräldraledig med Elin, och i ärlighetens namn har det varit en riktig skitdag. Jag ville så gärna att det skulle bli en sån där underbar dag när fåglarna kvittrar och hjälper en att hänga upp tvätten som såklart är skinande vit och doftar vanilj. En dag när jag och mitt barn skulle delat upplevelser som jag skulle berättat om i framtiden för henne. Vi skulle lekt, myst, gått på promenad... Jo, tjena. 

Det har varit klibbigt och klistrigt och de stunder hon inte har gnällt har hon gallskrikit. Jag har tappat både tålamod och humör, gråtit, svettats och förbannat både det ena och det andra. Jag förstår, rent intellektuellt, att det inte är så lätt att sova när det är 27 grader i sovrummet, tänderna kliar, mamman har knappt någon mat och man är så trött att man ser i kors. Jag förstår det. Men för GUDS skull. Är du så trött så SOV! Av fyra desperata nattningsförsök varav ett i vagn lyckades ett. ETT. Då sov hon en halvtimme, vilket visade sig (no shit Sherlock) vara på tok för lite. Gnäll gnäll gnäll. Och det nya - ryck mamma i håret. Helst så ofta och oförhappandes som möjligt. Gärna under svepskälet att du vill kramas. Åååhhh mys och RYCK! Där var det ytterligare en kal fläck ja. För att sen inte tala om när pappan kommer hem. Då ska visst hela charmregistret köras igenom. Vinka, leka själv på golvet, sova.  Och mitt inre (och min hårbotten) blöder. 

Därför var det jag som fick ett totalt bryt ikväll och tvingade med mig resten av familjen på utflykt i den airconditionerade transportenheten till ekohallen för att åtminstone få se andra människor. Normala folk, utan niomånaders bebisar. Jag har hört att de finns. Dock vet jag inte riktigt hur de beter sig längre. Just nu känns mitt liv som en enda oavbruten bajsblöja. 

Inte bara på grund av att jag och Elin inte alls verkar dela uppfattning om lämpliga aktiviteter för oss två. Jag föreslår äta lite, mysa i famnen och läsa bok, gå på promenad i solskenet, stapla klossar eller varför inte sjunga lite? Elin dikterar villkoren annorlunda. Alla mina förslag ratas omedelbart och istället ger vi oss i kast med lekar som kasta vattenmuggen i golvet 200 gånger, dra ut alla böcker i bokhyllan på golvet, eller cd-skivorna, kryp in i kylen, äta sladdar, dra katten i svansen, äta upp katternas mat, hälla ut deras vatten eller såklart ovan nämnda hårryckarfavorit. Den är ju den bästa. Extra rolig är den för alla inblandade när mamman ger upp ett illtjut av smärta varpå barnet skrattar rakt ut med en triumferande näve hår i luften. 

Och så har jag fått jobb till hösten med FEMTON likadana! Om inget annat kommer jag ju att börja rycka mitt eget hår. Hetsjakten efter annat jobb pågår och är desperat. 

Snälla livet, hur kunde du göra såhär?

Friday, July 05, 2013

130705

Senaste veckan har jag frossat i bloggar och har blivit djupt inspirerad. Som det är just nu svävar min blogg lite i limbo. maddiis by night i alla ära, men det kanske var mer by night för sju år se när jag startade den. Många gånger har den fungerat som dagbok, till exempel under australienresan, och andra gånger har den fått tre inlägg på ett år. Dock känner jag nu ett behov av att skriva igen, och jag vill gärna göra det om Elin och vårt liv här i vårt hus vid havet. Jag vet, inte särskilt originellt, men ändå. Nu är det ju inte så många som läser här, och det är ju på ett sätt ganska skönt. Det här är ju mitt privata jag och det vill jag inte att eventuella kollegor och chefer ska läsa om utan min vetskap. Jag skulle också vilja göra någon form av sammanfattning av graviditet samt kanske även skriva en förlossningsberättelse. Lite lagom såhär nio månader senare... Här kommer därför mina frågor: 

Är det ok att byta namn på en blogg efter sju år? 
Skulle det bli tjatigt att läsa om bebis, bajs, lära gå, förlossning, jada jada?
Skulle de vara ok att lösenordsskydda bloggen eller kanske göra en lösenordsskyddad kategori? 
Skulle det underlätta om jag började använda kategorier? 
Är mina datumrubriker otroligt trista? 
Övrigt du håller på att reta ihjäl dig på eller tycker är heeelt fantastiskt?

Ok, brutal honesty!