130731

Jaha. Vet egentligen inte vad jag ska skriva. Risken är att om jag börjar så kan jag kanske inte sluta sen. 

Mitt inre är som ett pågående krig där man än så länge har svårt att avgöra vem som kommer att gå segrande ur striden. Att det kommer att bli stora förluster och fula ärr står dock klart. Frågan är vilken sida som drabbas hårdast. Fem minuters paus hade varit skönt. 

En vän sa till mig en gång att jag tänker för mycket, och vem vet. Så kanske det är. Men ibland behöver man göra en ordentlig rannsakan av saker och ting. Vrida och vända så alla sidor kommer i ljuset, utforska varje känsla och tanke, lyssna på hjärta och mage, ta saker på allvar. Hur vet man om man har tänkt för mycket eller inte tillräckligt? Beslut som var rätt då, kanske inte är rätt nu? Vissa beslut går aldrig att ändra på, men andra går. När själen håller på att begå harakiri, ska förnuftet få fortsätta styra?

Alla dessa känslor och tankar. De vill ut, få plats att flyga. Slå sig fria från striden och fortsätta upp, upp till där luften är klar och kall att andas. Där huvudet fylls av syre och det svindlar framför ögonen.

För om man inte tänker? Vad händer då? Dör inte själen en liten bit i taget, tills den ligger där inne som en trött liten korv och skräpar, och drömmer om beslut som aldrig fattades eller aldrig ångrades, tills den en dag den ruttnar bort helt? Och kvar finns ett skal av ångest och längtan som aldrig får komma ut. 

Så ja. 

Jag tänker. Och i själen är det krig. 

130728

Jag har funderat lite mer på det här med bloggen. Det kommer inte att bli någon snitsig mammablogg. Den kommer att få fortsätta i precis samma anda som den har gjort de senaste sju åren, som en dagbok, ventil, vattenhål. En plats som är min, och som ibland behöver skrivas i ofta ofta och ibland knappt alls. Det känns rätt. 

I övrigt tror jag att jag själv håller på att genomgå någon form av kris, så jag håller mig sysselsatt och träffar folk. Det har varit fika med barndomsvänner, träff med väldens bästa mammagrupp, grillhäng i Hästveda, kusindejt med Lovisa i Yndehuset, shopping på stan, und so weiter. Träffa folk, tänka mindre. Hålla näsan ovanför ytan.  

Ja, det är väl det jag gör just nu. Och byter blöjor. 

130715

Om inget annat var den här dagen en bra dag att börja springa på. Begone frustration, begone. 

130714

Jodåsåatt. Det blev åka av i helgen. I lördags var det jag som visade att det visst finns liv kvar i denna gamla morsa! 

Vid middagstid kom farmor och farfar för att passa Elin och sen bar det av till stan för att tivolirocka järnet. Åh herregud. Jag hade glömt hur det känns att vara en egen person. Att ha fria händer, egna tankar och oavbrutna samtal. Nåja, i ärlighetens namn var det väl en hel del avbrutna också, men ändå. Ni fattar. Fri, fri, fri! Lovely. 

Det hela började med att vi samlades för en färdkost hos Ebbe, som jag för övrigt inte har träffat på över ett år. Jeppe och Peter kom också och förgyllde stämningen innan vi drog in till parken och mötte upp med resten av rockarna. Efter ett par timmar började jag känna mig varm i kläderna (att det var typ 30 grader hjälpte ju också till förstås...) och hängde med ungdomarna till Darin. Jösses. Han öppnade bra, men efter två ballader gick jag. Partypooper. Sjunga kan han dock. Det fick bli filthäng i ytterligare en timme och sen. Sen. 

Joddla. Med. Siv.

Och vilket party det var. Vråldansande, allsång, armkrok med pensionärer und so weiter. Vem kunde bett om mer? Jag sjöng och skrattade så tårarna var på väg och halsen blev hes, men vad gjorde det. Som jag längtat. Men eftersom arrangören inte insett storheten i detta band tog spelningen slut fortare än någon han säga kolvastång och sen var röjardelen av denna afton slut. 

Mitt i denna eufori fick jag ett meddelande om att bliderna Lina tog på Elin var klara, och där gick vettet ut. Helt plötsligt visade jag bilder på min fina flicka till alla och envar som ville se, och förmodligen en hel del andra, bland annat en herre i toalettkön (varför stoppade ingen mig!?). Om även du känner för att se detta lilla vackra monster och du inte råkade befinna dig i vägen för mig under kvällen så ska du klicka dig in på Caroline Sohl Photography. Well well.

Efter ett par timmar med gänget utspritt började några leta sig tillbaka till campen och där satt vi sen och pratade och skrattade och hade det fint medan Oskar Linnros, Alina Devecerski och Graveyard framförde hit efter hit ända tills sommarkvällen gled över i sommarnatt och kylan började nypa i skinnet och det blev tid för förtroliga samtal under lager av filtar och tröjor med fina vänner man träffar för sällan. Inte förrän klockan hade krupit över tre och det började ljusna i fjärran skildes vi åt, och åtminstone mitt bröst var fyllt av värme och hjärtat lätt som en fågel. 

Kvällar som den här växer baskemig inte på träd. Bara så ni vet.

130711

Kangaroo in the park. Även idag blev det en runda till stan för att klara av några ärenden och såklart för att titta närmare på den där matmarknaden. Och herregud vad sugen på allt man blev. Dagens lunch blev således en australisk känguruburgare som inmundigades på en filt i parken i glada vänners lag. Mycket gott. Det var ju ett tag sen jag åt känguru sist. 

En av punkterna att bocka av på listan var att hitta en bikini som på något sätt skulle kunna framhäva fördelarna med denna mammakropp, men nähä du. Det verkar kört. Antingen får man punga ut med en summa motsvarande en mindre plastikoperation eller får man helt enkelt leva med att det hänger ut lite grejer här och där. Värre saker har ju hänt, men kul känns det ju inte. Jag vill kunna visa mig på stranden med värdigheten i behåll. Den gamla bikinin är alldeles för stor nuförtiden vilket i och för sig är ett angenämt problem men desto mindre ändå ett problem. 

När det kommer till Elinfronten har ju nattningarna här hemma varit lite si och så i perioder men har på sista tiden fungerat ganska bra. Har ibland krävt sin tid men har åtminstone inte bestått av en gallskrikande bebis och en frustrerad förälder. Idag tog mitt tålamod dock slut efter 50 minuter av att lägga bebis ner som bara skrattar till svar. Så jag gick ut. Startade larmet och gick. Efter ett par minuter gick pappan upp och stoppade in nappen och lade henne ner. Efter ytterligare en minut sov hon. Inte ett skrik, Knappt ett gnäll. Jag gick upp och kollade till henne, och där ligger hon, ovanpå täcket på tvären nere i fotändan och sover och suttar på nappen. Lilla stora flicka. Vad du kan många saker! Somna själv och allt. 

Nu är det dags att sätta tänderna i den franska gruyere och flaska sautern som också fick följa med i kassen hem. Mm mm mm...

130710

Dagen har bjudit på oväntade överraskningar. Ringde BVC i morse efter att Elin bestämt att halv åtta visst var en lämplig tid att stiga upp, och fick reda på att den tiden jag var övertygad om var missad inte alls var missad utan inföll idag 13.15 istället för i måndags. Topp! Därför lastade vi in vagn och unge i bilen och for till stan. Det visade sig vara tokrea i hela stan så vi plockade fram spenderbyxorna och grävde djupa hål i fickorna inne på Polarn o pyret. Måste säga att jag tyckte att deras rea var jättebra med många fina kläder rejält nedsatta. Vi passade därför på att köpa på oss lite grann i storlek 80 som hon förmodligen kan ha i vinter. Två par jeans, två bodysar, två tröjor och två par strumpor. Alla goda ting är väl två? Hon fick även fyra par leggings från Åhléns och Name it samt en klänning och en kofta från Newbie. Shoppelishop. 

Nåja, BVC var det. Eftersom vår sköterska har semester fick vi gå till hennes kollega istället, och my god! Kan det verkligen vara så stor skillnad på två sköterskor som jobbar vägg i vägg? Vi bytte på studs. Kanske lite hårt mot den vi hade, men so what. Hela tanken är väl att de finns där för att hjälpa, stötta, fråga, ge råd och uppmuntra (och övervaka?) och det visade sig att de precis som vi misstänkt visst kan göra det i extremt olika utsträckning. Elin vägde idag 8340 gram och var 73 cm lång, en ökning på 60 respektive 2 gram och centimetrar. Bra ökning på längden men tyvärr desto sämre på vikten. Hon tyckte ändå att våra matvanor lät utmärkta och att det kan bli så när man som vi har ett väldigt aktivt och rörligt barn. Rådet är att försöka ge henne större portioner av den mat som hon vill äta mer av, till exempel morgongröten. Och ha is i magen och inte oroa sig. Gällande amningen gick vi från att tidigare fått "oj, ammar du fortfarande? Jag har nästan ingen som ammar efter året" till "vad bra att du ammar, fortsätt så länge du vill och det känns bra!" Det kändes bra. 

Efter att ha endast ha passerat en mycket inbjudande internationell matmarknad som ska utforskas vidare imorgon bar det hemåt. Lina och barnen kom för att, ja Lina alltså, fotografera Elin. Stajlad unge i nya kläder och dophalsband forslades runt till valda delar av hem och trädgård för att förevigas till eftervärlden. Elin uppförde sig mycket exemplariskt och visade upp både pekfinger och klossar för kameran. Duktig bebis. Efter att fotograferingen slutligen urartat i sängen var det dags att grilla kotletter, knippmorötter och paprika att avnjuta tillsammans med ugnsrostad nypotatis, sallad och såser. För att riktigt sätta pricken över i fixade Lina fram ett supergott kladdkakerecept med fullkornsdinkelmjöl (!) att sätta tänderna i till allas förtjusning. Kanske mest Vilmers. 

De stora barnen var så duktiga och var ute och lekte i lekstugan och gungade och fixade med allt. Och mormor kom med presenter och varmrökt lax. 

En alltigenom lyckad dag. Och får man säga "avnjuta" om mat man lagat själv? Nåja, det var ju trots allt inte jag som grillade. Men gott var det!

130709

Idag läste jag igenom mina senaste inlägg. Mindre upplyftande. Där för kommer idag det här istället. 

Idag blir världens finaste lilla bebis hela nio månader, nio månader! Håll i hatten. Tiden har gått helt vansinnigt fort. För bara några ynka månader sen kom vi hem från BB med detta lilla knyte, en Peter Harryson i miniatyr. Ersättning och sjukgymnastik, bärande, vaggande, kelande och framför allt lära kännande. Nio månader. Alltså, vilken grej. 

Idag kan denna lilla skruttunge med berått mod driva sin mamma galen, men hon kan precis lika gärna få mig att skratta så tårarna rinner. Humor har hon. Hon kryper snabbare än fantomen hinner blinka och tycker att det där med leksaker är lite förlegat. Hellre böcker. Gärna mammas, eller (fyll i valfri grej du anser att bebisar inte borde leka med). You name it - she loves it. Hon ställer sig upp mot allt hon hittar, ben, väggar, möbler, katter. Om de hade stått kvar. Den senaste veckan har hon till och med börjat gå längs med soffan eller soffbordet. Det är dock inte riktigt medvetet än. Hon har två tänder i nederkäken och två väldigt mycket på väg i överkäken. Hon har gått från att tycka att mat är lite överskattat till att älska att äta. Allt. Dock gick inte dagens lunchsoppa hem. Hon äter en hel del plockmat själv nu också, mest frukt och macka. Hon kan får in skeden i munnen när hon håller den själv, men det är ju inte direkt spikrak väg dit. Hon accepterar att matas men försöker ta skeden när hon börjar bli mätt. Hon får gröt till frukost, sover, lagad lunch, leka, sova, mellis a la mosad banan med rysk yoghurt och macka, leka, lagad middag, leka, välling och sen förhoppningsvis somna för natten vid åtta. Det är lite si och så med det. Idag var exemplariskt. Dock har hon vaknat till och velat ha nappen ett par gånger. Den ena gången stod hon upp i sin säng och låg med överkroppen i vår och sov. Det såg ganska skönt ut. I övrigt ammas hon fortfarande ett par tre gånger per natt, men nästan aldrig på dagen längre. Det ska vara om hon är ovanligt trött och gnällfis men det är för tidigt att sova. Då kan det fungera moralhöjande. 

Dagen idag har firats med finbesök från moster Jossa, farbror Fredrik och lillkusin Lovisa. Mycket spännande tyckte Elin. Hon ville gärna fram och klappa sin kusin vilket fick ske i mycket begränsad och hårt övervakad form. Hon verkade nöjd ändå, och det gjorde lillpluttan också. 

Dagen avslutades med gungparty i trädgården innan jubilaren fick avnjuta en flaska prima välling och därmed anse denna härliga dag all. 

Men tänk ändå. Nio månader. Så otroligt fort det kan gå.

130708

Eller 09 om du så vill. Klockan är halv tre på natten och jag har precis lämnat sovrummet till fördel för soffan. Jag kan inte sova. Jag snurrar varv efter varv tills lakanet under mig är som en trött korv. Håret är fuktigt i nacken och i magen gnager oron. Till slut gav jag upp.

Idag har jag haft min sista dag som ensam föräldraledig med Elin, och i ärlighetens namn har det varit en riktig skitdag. Jag ville så gärna att det skulle bli en sån där underbar dag när fåglarna kvittrar och hjälper en att hänga upp tvätten som såklart är skinande vit och doftar vanilj. En dag när jag och mitt barn skulle delat upplevelser som jag skulle berättat om i framtiden för henne. Vi skulle lekt, myst, gått på promenad... Jo, tjena. 

Det har varit klibbigt och klistrigt och de stunder hon inte har gnällt har hon gallskrikit. Jag har tappat både tålamod och humör, gråtit, svettats och förbannat både det ena och det andra. Jag förstår, rent intellektuellt, att det inte är så lätt att sova när det är 27 grader i sovrummet, tänderna kliar, mamman har knappt någon mat och man är så trött att man ser i kors. Jag förstår det. Men för GUDS skull. Är du så trött så SOV! Av fyra desperata nattningsförsök varav ett i vagn lyckades ett. ETT. Då sov hon en halvtimme, vilket visade sig (no shit Sherlock) vara på tok för lite. Gnäll gnäll gnäll. Och det nya - ryck mamma i håret. Helst så ofta och oförhappandes som möjligt. Gärna under svepskälet att du vill kramas. Åååhhh mys och RYCK! Där var det ytterligare en kal fläck ja. För att sen inte tala om när pappan kommer hem. Då ska visst hela charmregistret köras igenom. Vinka, leka själv på golvet, sova.  Och mitt inre (och min hårbotten) blöder. 

Därför var det jag som fick ett totalt bryt ikväll och tvingade med mig resten av familjen på utflykt i den airconditionerade transportenheten till ekohallen för att åtminstone få se andra människor. Normala folk, utan niomånaders bebisar. Jag har hört att de finns. Dock vet jag inte riktigt hur de beter sig längre. Just nu känns mitt liv som en enda oavbruten bajsblöja. 

Inte bara på grund av att jag och Elin inte alls verkar dela uppfattning om lämpliga aktiviteter för oss två. Jag föreslår äta lite, mysa i famnen och läsa bok, gå på promenad i solskenet, stapla klossar eller varför inte sjunga lite? Elin dikterar villkoren annorlunda. Alla mina förslag ratas omedelbart och istället ger vi oss i kast med lekar som kasta vattenmuggen i golvet 200 gånger, dra ut alla böcker i bokhyllan på golvet, eller cd-skivorna, kryp in i kylen, äta sladdar, dra katten i svansen, äta upp katternas mat, hälla ut deras vatten eller såklart ovan nämnda hårryckarfavorit. Den är ju den bästa. Extra rolig är den för alla inblandade när mamman ger upp ett illtjut av smärta varpå barnet skrattar rakt ut med en triumferande näve hår i luften. 

Och så har jag fått jobb till hösten med FEMTON likadana! Om inget annat kommer jag ju att börja rycka mitt eget hår. Hetsjakten efter annat jobb pågår och är desperat. 

Snälla livet, hur kunde du göra såhär?

130705

Senaste veckan har jag frossat i bloggar och har blivit djupt inspirerad. Som det är just nu svävar min blogg lite i limbo. maddiis by night i alla ära, men det kanske var mer by night för sju år se när jag startade den. Många gånger har den fungerat som dagbok, till exempel under australienresan, och andra gånger har den fått tre inlägg på ett år. Dock känner jag nu ett behov av att skriva igen, och jag vill gärna göra det om Elin och vårt liv här i vårt hus vid havet. Jag vet, inte särskilt originellt, men ändå. Nu är det ju inte så många som läser här, och det är ju på ett sätt ganska skönt. Det här är ju mitt privata jag och det vill jag inte att eventuella kollegor och chefer ska läsa om utan min vetskap. Jag skulle också vilja göra någon form av sammanfattning av graviditet samt kanske även skriva en förlossningsberättelse. Lite lagom såhär nio månader senare... Här kommer därför mina frågor: 

Är det ok att byta namn på en blogg efter sju år? 

Skulle det bli tjatigt att läsa om bebis, bajs, lära gå, förlossning, jada jada?

Skulle de vara ok att lösenordsskydda bloggen eller kanske göra en lösenordsskyddad kategori? 

Skulle det underlätta om jag började använda kategorier? 

Är mina datumrubriker otroligt trista? 

Övrigt du håller på att reta ihjäl dig på eller tycker är heeelt fantastiskt?

Ok, brutal honesty!