101010

Jag måste säga att jag tycker att dagens datum är lite coolt. Jag gillar mönster, och 101010 är lite häftigt. Lite töntigt, jag vet, men så får det vara. Att det sen bli 42 binärt, och att alla som har läst The hitchhiker's guide to the galaxy vet ju att just 42 är svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting. Så today is the day. Lite tufft sådär.

Inte för att allt med den här dagen har varit av godo. Efter en helg som blev betydligt hårdare än väntat har jag varit mycket passiv idag. Trots det har jag varit i stallet och jobbat på klubbtävlingen där, men det var inte med mina starkaste nerver vill jag lova. Kioskens varma mackor har räddat livet på mig många gånger förut, men denna dag har inte varit från denna världen. Nu ska det bli skönt att just den delen av dagen är över. Imorgon väntar jobb igen, och det är väl skönt att man får vila upp sig en vecka mellan helgerna. På fredag ska jag till Köpenhamn för en liten återträff med Mia och Iain som jag reste med på västkusten i Australien. Har inte träffat dem sedan dess, så det ska verkligen bli roligt. Mia bor i Köpenhamn, men det har ändå aldrig blivit av att vi träffats. Iain bor i England och ska åka över för en knapp vecka. Det ska bli riktigt skoj!

Nu väntar sängen, och det ska bli min räddning. Ljuva måndag, vi ska ha det så fint ihop, du och jag...

101006

Idag känns det lite bättre. Känner mig fortfarande otroligt sviken, men så får det väl vara. Inte mycket jag kan göra åt saken.

Idag är det i alla fall min lediga dag och den kom precis rätt. Dels behövde jag smälta det som hände igår, dels behöver jag ladda ordentligt inför mina sista arbetsveckor. Nu ska jag köra igång med utvecklingssamtalen. 20 samtal på tre veckor + IUP-skrivning inför alla dessa. Jag håller i hatten, för här kommer det inte att bli många lediga minuter över vill jag lova. Men det gör inget. Det är bara roligt.

Nu ska jag till gymmet. Det låter bättre att säga det än att säga sjukgymnasten som det faktiskt handlar om. Gymmet låter som att jag gör det lite mer av fri vilja, och att det är lite tuffare. I själva verket ska Mats dra och böja och sträcka min arm, som fortfarande vägrar bli rak. Han pratar om fysiologiska läkningsprocesser, men jag vill ju ha tillbaka full rörlighet i min arm nu! Tålamod har aldrig varit min grej. Men skam den som ger sig, för att ta till en gammal men ack så användbar klyscha.

Nu måste jag skynda mig för annars kommer jag för sent. Jag tog lite längre sovmorgon än vad jag egentligen hade tid till. Och sen har ju inte detta knapprandet hjälpt till.

Ilfart.

101005

Ibland blir man bara så ledsen. Idag är en sådan dag. Det är lite synd, för själva dagen har egentligen varit en toppendag, som alla andra arbetsdagar är numera. Vi har haft studiedag och arbetat med matriser, vilket jag tycker är jättespännande. Jag har dessutom haft möjlighet att i lugn och ro sitta och prata med en av mina kollegor, något som jag sätter mycket stort värde på. Under tiden kommer rektorn och berättar att det går att få besked om sin nya lön. Nu är ju jag anställd av en annan rektor, och när jag körde hem för dagen körde jag inom min forna arbetsplats för att kolla om chefen var där, så även jag kunde få besked. Inte för att jag närde några stora förhoppningar, men ändå.

Hon var inte där, men när jag kom hem låg det ett brev på dörrmattan. Som ett hårt slag i magen fick jag reda på vad jag är värd. Det visade sig vara inte ett piss. Jag ligger nu ännu närmre nya ingångslönen än vad jag gjorde den förra. Jag har sällan känt mig varken så ouppskattad eller besviken. Det känns som om jag är den absolut siste de vill ha på sin arbetsplats och att jag bara är en belastning som de vill bli av med så fort som möjligt. Men varför ska man bli förvånad? Jag har ju redan fått veta att jag har samarbetsproblem och sociala svårigheter. Det här var ju bara ett bevis på det. Att jag sen inte arbetat där sen i mars, och att jag endast har arbetat där i tre månader innan dess spelar visst ingen roll. Att jag sen står upp för det jag tycker är rätt är visst bara korkat. Att jag tycker att man borde följa lagen är ett jävla påfund från min sida. Men jag sväljer. Tack så mycket, det var snällt att ni ville anställa mig. Jag är sååå tacksam. Nästa månad kommer jag tillbaka, och då är jag så himla sugen på att göra ett bra jobb. Förmodligen.

Jag kan inte med ord uttrycka hur glad jag är att jag har lyckats vara på två arbetsplatser sedan dess där jag stormtrivts. Ställen där jag känt mig väl emottagen, väl bemött, omtyckt och behövd. Ställen där jag har motiverats att göra mitt yttersta för att det uppskattas. Ställen där man pratar med mig med värme istället för avsmak. Ställen med likasinnade. Jag har behövt det. Jag började nämligen tro på att det var mig det var fel på. Att jag faktiskt var socialt inkompetent. Att mina åsikter var helt uppåt väggarna, och att jag helt enkelt gjorde bäst i att hålla käften. Jag slutade tro på mig själv, och jag har varit ute på den tunna isen alltför många gånger. Om jag går ut där igen kommer jag att braka igenom, och jag är osäker på om jag skulle ta mig upp igen. Men mina fina kollegor ledde tillbaka mig in på fastlandet förra gången, och det kommer jag att vara evigt tacksam för. All min respekt går till er, för att ni är helt fantastiska!

Just nu ska jag bara sitta här. Och gråta, och känna mig sviken. Sen ska jag tänka på hur jag ska göra det bästa av mina sista 14 arbetsdagar tillsammans med världens bästa människor. Ikväll ska jag somna lycklig, om är lite tillknycklad i själen.

101002

Höst. Det låter ganska mysigt när man hör det. Jag tänker på varma halsdukar, hög luft, solsken, lövhögar att sparka i, fina blomsterarrangemang och såklart födelsedagen. Det är så jag tänker på det, och så jag minns det. När man tittar ut genom fönstret och ser bara mörker och dis, känns det bättre att uppleva hösten på avstånd, från soffan. När jag tänker på hösten tänker jag också på julen. Den börjar ju snart, så fort födelsedagen är avverkad går det med stormsteg framåt. Advent med lussebullar och tända ljus. Luciasånger, snöbollar och julgran. Adventsljusstakar och julklappsshopping. Jag älskar alltihop! Som någon klok sa - Jag vill ha mer jul, ge mig mer jul!

Fast nu var vi ju som sagt inte där än. Igår hade vi jobbfest, och mina fantastiska kollegor, samt Abigail, Erica och Marie var hemma hos mig på sushiparty. Vi gjorde egen sushi, vilket jag tror var uppskattat av alla, även om vissa var mer tveksamt inställda till just själva ätendet. Vi hade roligt i alla fall. Mätta och belåtna kunde bi inte hålla oss i skinnet längre, utan det blev Sing Star för hela slanten. Och som vi sjöng. Hahaha. Grannarna måste ha trott att vi blivit helknäppa. Det tävlades i allt från MC Hammer till Abba och såklart Carola. Ingen fest utan Carola. Det var längesen jag hade så kul på en fest!

En som inte tyckte det var lika livat, utan roade sig på egen hand...