Det har varit stiltje, det kanske ni märkt. Och det kanske är så att bloggen, trots allt, kanske speglar mig lite, för när jag ser tillbaka på den senaste tiden kan jag se att det faktiskt varit lite stiltje inom mig också. Lite tom, lite tråkig, lite ouppdaterad. Fast ibland är det väl så. Det har hänt saker på jobbet som gör att axlarna sjunker otäckt nära jorden, och jag börjar fundera alldeles för mycket. Det är säkert bra att fundera, men inte allt för mycket. När det sedan blir oprovocerat motstånd i löjliga frågor, suckar jag djupt och äntrar denna form av stiltje.
Bland annat håller jag och sambon på att planera höstens resa till New York, Mexico och Cuba, vilket min chef (som jag med största sannolikhet inte kommer att arbeta för då eftersom mitt vik går ut i juni) har blivit både informerad om och godkänt, visserligen bara i fikarummet, men ändå. Jag behöver ta min semester till hösten, och det har hon sagt ok till. När vi sedan sitter i möte och diskuterar sommarens semestrar får jag höra att "du vet att jag kan sätta stopp för detta va?" Suck. Ja, såklart, men varför? Jo, det är ju så att man ska ta ut minst 3 av sina 5 veckor under juni - augusti, om inte synnerliga skäl föreligger, vilket jag tidigare fått höra att min resa kan klassas som. Dessutom så kan man inte veta hur min nästa chef kommer att ställa sig till detta, så då kanske man inte borde godkänna det. Suck. Igen. Och i detta läget står jag nu.
Jag drömmer vidare om bländvita stränder, vajande palmer, härlig storstadspuls och ett fantastiskt bröllop. Det ska bli verklighet! Jag lovar. Och förhoppningsvis kan denna fantastiska vårsol skaka liv i en frusen själ.
