070414

Sydney, NSW

Så var det här, det 100:de inlägget. Mäktigt på sitt sätt. Får väl se vad det kan bjuda på. Är som ni förmodligen redan listat ut tillbaka i Sydney. Kändes till viss del som att komma hem. Konstigt egentligen hur en stad kan bli hemma så fort. Detta är vad jag har hittat på sedan sist.

I tisdags åkte jag ner till orten Bellingen, en pärla mitt i den grönaste tänkbara grönskan. Checkade in i ett rum med helt otrolig utsikt. Det här var utsikten från min säng. Från själva sängen alltså!

Morgonen efter gjorde jag en bushwalk genom regnskogen i Dorrigo National Park. Det var ljuvligt att gå och njuta av fågelsången, och all natur. Lärde mig hur en Whipbird låter. Den stackarn vi hörde försökte ragga på en fjälla men fick nobben tvärt. Ingen svar där inte. Hon var nog på dejt redan. Ja, se de där fåglarna. Opålitliga rackare. Var vid en underbart vacker utsiktsplats som låg på ungefär 700 möh. Vidare körde vi till ett härligt vattenfall, Dangar Falls, där jag var den enda som vågade mig i och bada. Förstår i och för sig deras tveksamhet med tanke på vattentemperaturen upp i bergen vid den här tiden på året, men vad fasen. Hur ofta har man möjlighet att simma i ett vattenfall. De enda vattenfall jag har hemma är sådana på bild och de är förvisso trevliga, men ack så svåra att simma i.

Kvällen spenderades sedan tillsammans med ett danskt par och en kille och en tjej från England. Det var vi som varit i regnskogen tillsammans. Morgonen efter, i torsdags alltså, gjorde jag slag i saken och gjorde något som jag planerat att göra hela resan, men som av någon anledning ständigt har skjutits upp. Jag var ute på ridtur. Spenderade två timmar i härliga omgivningar på pållen Dawson, en mycket trött kuse. Hade han fått välja hade han nog helst lagt sig ner och somnat, men en och annan galopp lyckades jag ändå övertala honom till. Vilken känsla. Det är frihet att susa fram med vinden i ansiktet och vara som ett med naturen. Ljuvligt. Allt har dock ett pris vilket jag bittert fick erfara dagen efter. Hade nästan glömt bort hur många muskler man faktiskt använder när man rider. Att så många muskler kan göra så ont samtidigt är i sig ett under. Däremot kom jag till insikt om en sak. När jag kommer hem ska jag börja rida igen. Jag vet ju hur mycket jag tycker om det, men det är precis som om jag hinner glömma bort det mellan gångerna. Det får bli ett mål att uppfylla. Här är jag och Dawson, som håller på att ramla ihop av trötthet.

Igår blev inte så mycket gjort, dels på grund av ovan nämnda muskelslitage, men även på grund av att jag hade feber och frossa. Blev en dag på tv-soffan istället med tre filmer som tröst. Inte fy skam det heller. Gick dock ut en liten sväng och tittade på omgivningarna. Vid midnatt bussades jag ut i mörkret för att sitta i kylan och vänta på en Greyhoundbuss som förvånansvärt nog var i tid. Kryss i taket. Det händer inte så ofta. Nio timmar senare, om möjlig ännu mera sliten anlände jag till Sydney i morse. eftersom det inte var incheckning förrän vid lunch tog jag en soffa i receptionen i besittning och sov där till personalens stora förvåning. När jag lugnt förklarade att jag väntade på mitt rum lämnade de mig i fred. På eftermiddagen, en välbehövd dusch fräshare, mötte jag upp med Cissi och tog några timmar på stan. Oj, vad sorgligt det var att skiljas igen. Imorgon åker jag ju till Fiji. Ska visserligen bli skönt, men ändå. Det kändes så hemtamt att träffa henne.

Fast som sagt, imogon reser jag till Fiji. Måste ju hinna arbeta upp brännan innan jag kommer hem. I dagsläget är det bara pinsamt. Inte jag jag hjälpa att det regnar när jag vill beacha. Mög. Här kommer lite bilder att titta på.

Jag och en koala på Australia Zoo.

Vaddå? Det där med att tämja krokodiler är väl inget?


Mys i Roo Heaven, Australia Zoo.

Ett tält. Här huserade jag i fyra nätter. Ösregn i tre av dem. Tältet höll dock tätt till min stora lättnad.

På promenad utanför hostelet i Bellingen. Ett par pållar gick på bete där. Så rara så, även om det bara är en på bilden.

Mot solen!

070409

Coffs Harbour, NSW

Har halkat ännu en bit söderut på kartan och befinner mig således i Coffs Harbour. Lämnade tacksamt regnet bakom mig i morse efter att ha fått lift till bussen. När jag kom till Byron Bay i torsdags sken solen och den 45 minuter långa promenaden till campingplatsen var inte lika hemsk som jag antog att den skulle ha varit idag. Är nöjd med att jag slapp ta reda på det också.

Gårdagen spenderades på stan i Byron Bay. Det är en riktigt mysig ort. På kvällen försökte jag och irländarna ha ännu en trevlig kväll runt brasan, vilket var lättare sagt än gjort. Istället för under stjärnklar himmel satt vi i deras minibuss medan regnet dundrade på taket. Det var visserligen oerhört underhållande, inte regnet - irländarna, men kanske inte vad jag planerat. Jaja, man tager vad man haver.

Anlände i Coffs Harbour på eftermiddagen idag till strålande solsken. Fick skjuts till det lyxigaste hostel jag har bott på hittills i Australien, Coffs Harbour YHA. Det är skinande rent överallt och personalen är urtrevlig. Det första jag gjorde var att fylla två maskiner med tvätt och sedan kasta mig i poolen för att skölja av lervällingen. Därefter blev det en halvtimmes ångande het dusch. Jag säger då det. Lyx, lyx, lyx. Säg dock den lycka som varar för alltid. Precis när jag skulle gå ut på upptäcksfärd i omgivningen öppnade sig himlen och det började vräka ner. Otippat. Jag lät inte det förstöra mitt humör. Jag var ju äntligen ren! Gick därför ut och käkade lyxmiddag (det är ju trots allt annandag påsk här också) på Hogs Breath Café - stek och grejer - vilket visade sig vara en mycket bra idé. Oj, vad gott det var! Mumma.

Imorgon reser jag vidare igen till en ort som heter Bellingen. Har ingen aning vad som väntar där, men om sex dagar reser jag till Fiji. Tacka ja.

070407

Byron Bay, NSW

Jag fryser. Jag fryser så ända in i bänken. Fatta hur kallt det är att bo i tält när det ösregnar. Första natten var helt ok och mitt stackars påslakan höll mig varm tillsammans med mysbyxor och dubbla tröjor. Då regnade det inte. Kan säga att samma klädsel hjälpte föga när det stod som spö i backen i natt. Vaknade stup i kvarten av att jag hackade tänder. Lagom skönt. Mmm... Camping...

Igår åkte jag till orten Nimbin med åtta irländare som bor bredvid mig. Nimbin är Australiens motsvarighet till Christiania. Behöver jag säga att jag var den enda av oss som var kapabel att köra tillbaka. Irländare kommer alltid att vara som de är, men de är väldigt trevliga. Det blev en mycket kort kväll på grund av regnet vilket var synd. Kvällen innan var det fint väder och vi satt runt vår lilla brasa och ljög tills långt in på småtimmarna. Det var en riktig campingidyll. Det är precis så camping ska gå till. Självklart var det någon med gitarr som spelade Wonderwall i bakgrunden. Ganska väntat. Det är ju trots allt Australien.

Idag trotsade jag ändå regnet och begav mig ut på dykäventyr. Gjorde två dyk på något som heter Julian Rocks här i Byron Bay. Det går inte att jämföra med dykningen i Exmouth, men jag såg tre olika sorts hajar och det var coolt. Såg flest av en sort som heter Wobbegong där säkert 15 stycken låg och sov på olika ställen. Såg även tre leopardhajar varav den största var runt två meter. Vi simmade fram till den och lade oss bredvid den i några minuter. Den brydde sig inte ett dugg utan höll bara ett öga på vad vi sysslade med. Såg även ett par jättestora sjöstjärnor som var dryga halvmetern. Två andra sjöstjärnor var fräsigt mönstrade och såg typ ut som giraffer, den ena röd och den andra orange. Shit vad jag frös när jag tog av mig våtdräkten. Att stå i bikini i ösregn är inte att rekommendera. Den varma duschen mottogs tacksamt.

Nu ska jag gå och lägga alldeles för mycket pengar på en riktig middag. Jag tycker att jag har gjort mig förtjänt av en sådan. Ikväll ska jag gå ut med irländarna och partaja eftersom en av dem fyller år. Tacka ja.

Mot hunger finns det botemedel. Fint det.

070404

Surfers Paradise, QL

I mitt stilla sinne trodde jag att det där med Surfers Paradise egentligen inte var så speciellt som jag hört det ska vara, men att det ändå vore värt ett besök. Sen kom jag hit. Fatta chocken när jag inser att varenda skyskrapa är ett hotellkomplex. Det finns inte en kvadratcentimeter av Surfers Paradise som inte är byggt för turister. Allt består av butiker, caféer och hotell som av en slump också råkar anordna turer och adventures som de kallar det. Helt sjukt. Jag har aldrig känt mig mer som en lantlolla än nu. Jag som hunnit vänja mig vid att gå runt i min sarong och duscha i saltvatten känner mig inte riktigt bekväm med situationen. Därmed inte sagt att hostelet jag bor på är lyxigt. Det är världens skabb och sängen är obekvämare än den på Boomerang, och den fick jag blåmärken av. Fast ni skulle se stranden. Den bara fortsätter så långt ögat når. Det är coolt.

Planen var att åka ner till Byron Bay imorgon och dyka där. Sen fick jag bittert erfara att det är blues & Roots festival där och att påskhelgen därför är den absoluta toppen på turismen. Det finns inga rum att få tag på. Det har varit uppbokat i evigheter. Där ser man. Fast tur i oturen så träffade jag en kille från Texas igår som har ett tält. Mot min $100-check jag vann första utekvällen i Sydney får jag bo i hans tält. Haha. Madde i ett tält. Jag säger då det. Nu får jag i alla fall dyka och det var det som var det viktiga. Något säger mig att det inte blir så många nätter i Byron Bay.

Man lever och lär.

070402

Brisbane, QL

Ännu en etapp på resan börjar lida mot sitt slut, liksom Mars uppenbarligen gjort. Imorgon lämnar jag Brisbane och fortsätter söderut till Surfers Paradis. Kan väl inte säga att jag har varit världens mest företagsamma under de fem dagar jag har varit här, men lite har jag hunnit med. Bland annat har jag läst fyra böcker.

Igår tog jag en heldag på Australia Zoo där familjen Irwin har sitt tillhåll. 07.54 gick tåget rakt ut i ingenstans tills jag hamnade på en station och ort som heter Beerwah. Blev upphämtad av en gratisbuss med en märklig chaufför som hette Al som släppte av oss utanför entrén. Trots att jag fick rabatt på inträdet kostade det en mindre förmögenhet att ta sig in. Det fick gå att lösa det med och $44 fattigare stod jag innanför grindarna med en karta i händerna. Det var bara att börja ta sig runt efter bästa förmåga och försöka matcha det hela med de shower jag ville se. Såg bland annat en show i vad som kallades för The Famous Animal Planet Crocoseum. Den inleddes med ormarna, sedan kom fåglar som fick flyga omkring fritt. Vältränade pippis alltså. Tufft att se. Sist men definitivt inte minst i showen tog de ut saltvattenskrokodilen Norman. Det var en hungrig rackare som fick anstränga sig en del för sina köttstycken. Killen som var därinne föklarade frankt att "ja, han kan ju ha ihjäl mig ganska lätt om jag inte passar mig, men jag vet ju vad som gäller när jag går in här och om jag inte följer reglerna får jag skylla mig själv". Så kan man också se det. I mitt stilla sinne drog jag otippat nog parallellen till det egna läraryrket och kunde inte låta bli att småle där jag satt.

Sammantaget blev det en helt fantastisk dag. Jag kramades med en koala, matade en baby goat med nappflaska, klappade wombats, låg och vilade med en känguru, tittade på världens giftigaste ormar, elefanter, en tiger, en leopard som var ute och gick i koppel, ödlor, tasmansk djävul, jättesköldpaddor, vackra fåglar, stora rovfåglar, echidnas, cassowarys och mycket mer. Jag hade helt enkelt en riktig toppendag. Totalt lyckades jag gå runt och bara njuta av allt i sju timmar utan att tycka det blev tråkigt. Ingen kan komma och påstå att de här djuren for illa av att bo på zoo. Till och med jag som är mycket skeptisk till tanken att låsa in djur var tvungen att konstatera att de här djuren förmodligen inte skulle kunna få en bättre tillvaro ens i det vilda. Bland annat berättade de att vilda koalor blir runt åtta år, emdan deras kunde leva tills de blev runt arton. Det var helt underbart att se standarden som hölls och vilka enorma ytor som täcktes. Om jag var imponerad av deras arbete sedan tidigare är jag det än mer nu. Vilka otroligt hängivna människor Irwins är och har varit. På väg därifrån pekade Al ut den ursprungliga entrén och parkeringen till den park som ursprungligen öppnades av Steves föräldrar på 70-talet. Det fanns tio parkeringsplatser. Mer behöver nog inte sägas.

Måste också passa på att berätta om en incident som inträffade i fredags. Jag har hamnat i klammeri med rättvisan. Eller åtmistone lagen och en ridande polis. Så här var det. I fredags kväll partade jag lite med svenskarna jag träffat. På väg ner till stan hade jag en cider i handen, ni vet hur det funkar med färdkost. En bit på väg står två ridande poliser, vilket jag tycker är ett av de coolaste yrken som finns. Jag hälsade såklart och den ene tittade på mig mycket granskande. Istället för en hälsning tillbaka (alla människor hälsar trevligt på en här nere, ALLA), spände han ögonen i mig och frågade vad jag hade i handen. "En cider", svarade jag såklart eftersom det uppenbarligen var det jag bar på. "Jaså, vaddå för sort?", fick jag till svar. Vad spelar det för roll tänkte jag för mig själv. Cider som cider, det spelar väl knappast någon roll vilken sort. Men svensk som man är svarar man på det en polis frågar, "Strongbow". "Häll ut den på trottoaren!" Då slog det mig vad han sysslade med. Det är nämligen inte tillåtet att dricka alkoholhaltiga drycker på gatorna i Australien. Inte för att någon verkar bry sig så mycket om det, men ändå. Och jag, min otänkande olycka, gör som man alltid gör innan man häller ut något. Jag tog en extra klunk, och sen hällde jag. Ni skulle ha sett honom. Han blev helt galen och började skrika som en tok om att han minsann kunde bötfälla mig på en gång, och att jag skulle vara tacksam om han inte gjorde det och att jag skulle passa mig noga "Missy". Han var inte klok. Efter flera minuters utskällning fick jag ganska spak lov att gå därifrån. Så nu är man en förbrytare också, bara så ni vet vilken hårding ni har att göra med.

Nu ska jag gå och rycka handväskan från en tant. Jag har ju alltid sagt att jag är ond, ända in i själen.