Wednesday, February 28, 2007

070228

Så var ännu en månad till ända. Det är helt sjukt hur fort tiden går. Snart är den här resan över. Det känns som jag är inne på upploppet nu. På torsdag ska vi ut och käka där Kelly jobbar igen. Den här gången ska alla här ifrån. Allas vår hyresvärd har varit trevlig nog att sparka ut ännu en, Bex, medan jag var borta och en annan, Marieke, blev med all rätt förbannad så hon flyttar också. Louise reste till Thailand igår för att ta en månad där innan hon reser tillbaka till Irland och Sarah reser på lördag, först till Adelaide och sedan till New Zealand. Även jag har skaffat en biljett härifrån. På lördag lämnar jag Sydney för en femtimmarsflight över till Perth på västkusten. Har bokat hostel och turen uppför kusten. Har också kollat upp dykkurser och det ser ut att kunna fungera bra. Ge det en månad så har jag förhoppningsvis mitt dykcert.
Dagarna sedan jag kom tillbaka har till största delen bestått av reseplanering, men även en del tvättning har kunnat klämmas in. Idag måste jag verkligen se över vad jag kan skicka hem. Har säkert 15 kilo som jag måste göra mig av med. Inte billigt, men så får det bli. Det är betydligt billigare att skicka hem det än att ha övervikten med på planet. Då får man betala 1% av en förstaklassbiljett/kg. Det är inte billigt vill jag lova.
Ha lyckat pilla in lite musik i min nya iPod eller maddiis nano som det officiella namnet nu är. Äntligen kan jag bubbla in mig i min egen värld igen. Låg och lyssnade på Phil Collins efter att jag gått och lagt mig igår. Det var helt underbart. Visste inte att det betydde så mycket innan jag blev utan mp3-spelare. Man saknar inte kon förrän hon är ur båset, eller hur det nu var.
Har hittat flygbiljetter till Fiji som inte skulle kosta en hel förmögenhet. Ska kolla runt lite till innan jag slår till. Det ska bli så trevligt så.
Det var nog allt för denna gången. Ska gå och käka nu. Köpte Chicken Cashewnuts på Best Thai igår och det räcker till två portioner till. Galet mycket mat. Det är som om de försöker göda en sumobrottare. Fast gott var det. Förstår vaför jag åt det så ofta när jag bodde på Boomerang. Jag är inte så dum ändå...

Monday, February 26, 2007

070226

Måste inleda med att berätta om en rolig grej jag såg idag. På väg in till stan mötte jag vad jag förmodar var en domare (en sån i domstol). Anledningen till min tolkning var att han hade en sån där vit lockig peruk på huvudet. Oj, vilka problem jag hade med att hålla mig för skratt. Fick reda på att det faktiskt är så de ser ut i verkligheten och inte bara på film. Trodde att det var förlegat, men icke.
I vilket fall som helst har jag återvänt till civilisationen efter två veckor i Kambodja. Det har varit en helt fantastisk resa även om det har varit svårt att se vissa saker. Fattigdomen i Kambodja är enorm och de tillhör visst de 30 fattigaste länderna i världen. Medelinkomsten är 1 US$/dag. Det är inte mycket det. Att ha en inkomst över huvudtaget kräver att man har ett jobb, och det är minsann inte alla förunnat. Tusentals personer är lemlästade efter att ha kommit för nära landminor. Man räknar med att det än idag finns 4-6 miljoner oröjda landminor i Kambodja. Dessa människor försörjer sig på tiggeri. Det gör även tusentals barn. En del ingår i organiserade grupper där vuxna utnyttjar dem och tar de pengar de lyckas få in. För att barnen ska orka blir de ofta drogade och tilldelade ett litet barn att ha på armen så det ska se extra synd ut om dem. Vi hade en tjej utanför vårt hotell i Phnom Penh som stod där dygnet runt. Hon var 12 år och var ibland så hög att hon inte ens kunde fokusera blicken. Det hjälper inte att ge dessa barn pengar, även om hjärtat skriker när man går förbi. Det man kan göra är att ge dem mat så de får något i magen. Den får de åtminstone behålla själva. Att se tacksamheten i dessa barns ögon var något jag aldrig kommer att glömma.
Kambodja hade dock mycket fantastiskt att erbjuda också. Vi inledde resan i Siem Reap där vi pland annat besökte fyra tempel varav det ena var det berömda Angkor Wat, världens största religiösa byggnad. Det var underbart vackert och en nästan magisk känsla att gå runt bland dessa gamla stenruiner där folk levt sina liv. Alla tempel hade fantastiska dekorationer utkarvade i stenen. De berättade historier om allt från det vardaliga livet till religösa berättelser. Vi besökte också templet Ta Prohm där filmen Tomb Raider med Angelina Jolie spleades in. Jajjemen. Andra berömda filminspelningsplatsen i mitt liv. Den första var Matmata i Tunisen där Star Wars spelades in. Jag och den "tekniske researrangören" Nimalan som var med på resan gillade Angkor Wat så mycket att vi morgonen efter tog en Tuktuk dit och kollade på soluppgången. Det var tidigt men väl värt det.
Vi besökte även en SOS barnby i Siem Reap. Vilket härligt ställe och vilka härliga ungar. Det var som att komma in i en oas mitt i allt det hemska utanför. De hade ett späckat schema under hela dagen. De tvättade sina egna kläder i baljor, skötte om trädgårdarna, odlade örter och en del grönsaker, tränade karate, hade bönestunder och läste läxor. 140 barn och ungdomar bodde i byn som hade tillhörande skola och yrkesträning för de lite äldre. Det var en härlig känsla att se att det faktiskt hjälper. Pengarna kommer fram och bistånd gör nytta. Det var ett hus i byn som var skänkt av svenska företaget Lindex AB. Lite kul.
Nere i huvudstaden Phnom Penh besökte vi en annan by, en vanlig så att säga. Det som dock var speciellt med denna byn var att de hade gått samman i en kommun med åtta byar för att bekämpa drogberoendet bland invånarna. När projektet inleddes fanns det 19 officiella drogbrukare, men nu var alla rena. De hade byggt upp ett nätverk för att hjälpa varandra med allt möjligt och hade med hjälp från SIDA Sverige även startat en fond varifrån invånarna kunde ta mikrolån med 2% ränta om de böhövde göra någon investering eller om skörden slog fel så de kunde köpa nytt utsäde. Kommunens nästa gemensamma investering var att bygga en smedja. Detta skulle kosta 1000 US$. Tillsammans hjälptes vi åt och samlade in drygt 10% och överlämnade. De blev så otroligt tacksamma och visste inte riktigt hur de skulle kunna tacka oss. Det kändes bra att kunna hjälpa till på något sätt.
Vi var och hälsade på hos Friends gatubarnsprojekt i Phnom Penh där de hjälper utsatta barn och ungdomar att komma bort från ett liv på gatan. Med krav på drogfrihet (de har drogavvänjning för de som behöver det) erbjuder de utbildning och yrkesträning för alla. De hade snickar-, metall-, skönhet-, bilmek- och restaurangutbildning för att ta några exempel. Dessa ungdomar drev två restauranger som en del av utbildningen. Vi åt på båda och de serverade mycket god mat.
När vi kom ner till Sihanouk Ville vid kusten var det mest sol och bad som gällde. Vi hade kurs på förmiddagarna och playan på eftermiddagarna. På stranden var det massa goa ungar som sålde armband och andra smycken. Många av armbanden knöt de själva. En del kunde prata lite svenska för det var här turisterna fanns. Det märktes tydligt att Sverige är ett av de första länderna som chartrar dit för i mina ögon kryllade det av svenskar. En tjej, Sreylak, var sjukt go. Med världens största leende raggade hon kunder till sin mamma som var en av de många kvinnor som erbjöd massage på stranden. Massage blev det flera gånger. Oj, vad skönt! Fast den bästa massagen, och den som gjorde ondast, fick jag i Siem Reap på ett ställe som bara hade blinda massörer. De kan känna kroppen på ett helt annat sätt en vad en seende kan. Där det gjorde ondast var där hon masserade mest vilket var bra men något smärtsamt. En annan liten tjej på 8 år skulle knyta ett armband till mamma så hon gjorde om min solsäng till sitt högkvarter. När hon skulle springa och bada emellanåt dumpade hon sina saker hos mig medan hon var borta. När hon kom tillbaka tog hon min handduk och torkade sig på. Det ghorde absolut ingenting. Tänk vilket förtroende de har. Det mäks att de inte har hunnit bli trötta på turister ännu. Ibland lade de sig hos en och ville kramas. Haha. Tänk er det på Mallorca eller något. Skulle aldrig hända.
Fick så småningom lämna magsjukans land. Klarade mig endast de första fyra dagarna, sen var det kört. Reste till Kuala Lumpur i Malaysia. KL är en underbar stad med massvis av shopping. Jag har aldrig tidigare trott att jag skulle bli så glad över att se ett Mc Donalds. Jag ska aldrig mer äta ris! Första kvällen i KL var de andra också där. Vi bodde på ett lyxigt hotell som hette Istana. Var runt och checkade läget lite och åkte bland annat till Chinatown där de säljer bra märkeskopior billigt. Om man kan pruta vill säga. En grej som de begär 360 kronor för kan man få för 40 om man tar en stund på sig. Köpte ett par solglasögon från "Chanel". Morgonen efter reste de andra tillbaka till Sverige medan jag tog ett par timmar till i sängen efter att ha vinkat av dem. Bytte till ett annat hotell i närheten som var lite billigare. Fatta hur skönt det var att för första gången på nära 6 månader ha sitt eget rum med egen tv och eget badrum. Jag skämdes nästan för att jag inte ville gå ut. Tog mig i alla fall samman och släpade mig ut för lite shopping. Blev en ny mp3spelare (iPod nano 8Gb), extra minneskort och batteri till min splajdans nya kamera, och en och annan märkeskopia till i Chinatown. Jag hade hur kul som helst när jag gick omkring där ensam. Vilken toppenkväll alltså. Mindre toppen var det att gå förbi restaurangen som låg på väg till hotellet där de hade fönster till köket ut mot gatan. En kock stod och hackade grodor med köttyta. Enda problemet var att grodorna levde och försökte hoppa av skärbrädan. Jag ska ALDRIG äta grodor!! Det var så äckligt! Man ska inte behöva jaga maten man lagar. Det är fel. När den ligger på skärbrädan föredrar jag att den är utan hjärtslag. Isch.
I lördagskväll gick i alla fall planet till Sydney efter en timmes taxifärd som var förenad med livsfara. Det ösregnade och vindrutetorkarna var av årsmodell 1863. Inte heller hastighetsmätaren fungerade. Den pendlade mellan 160-180, men jag skulle tippa på att färden gick i drygt 100 medan omgivningen flöt förbi i en dimmig intetsägande massa. Jag tror jag höll andan nästan hela vägen. Jag överlevde i alla fall både taxiresan och flyget och landade i Sydney välbehållen i går morse. Det var underbart att träffa nästan alla igen. Ni vet vem som var mindre mysig. Innan dagen var över hade jag hunnit få tre utskällningar. Haha. Mmm... vad jag tycker om honom.... Var ute och käkade trerätters middag med Sarah och Cissi på restaurangen Cissi jobbar på i Little Italy. Ikväll har jag lovat att steka känguru till Sarah, Cissi och Louise. Vi får väl se hur det går.
Nu måste jag ila. Spisen kallar.
Vi hörs snart. Nu vet ni i alla fall att jag lever. Om ni undrade.

Friday, February 09, 2007

070209

Hade nyss skrivit ett inlägg när datorn hängde sig och allt försvann. Mmm... Datorer...
Igår blev i alla fall en helt fab kväll igår. Det skålades intensivt, ofta och länge. De flesta skålar tillägnade Dutchie (Marieke från Holland) mina nya skor. Sjukt kul. De andra skålarna var för att lämna Jackson. Det vill vi alla göra. Fast jag vill inte lämna de andra. Känns som om jag lämnar en ny familj bakom mig. Kommer att sakna Sarah sjukt mycket. Vi har toppenkul ihop.
I vilket fall som helst finns et bildbevis från kvällen. På den översta är jag, Dutchie, Cissi och Kiwi (Bex) på puben Three Wise Monkeys. Mycket trevligt ställe. På den andra bilden sitter vi på restaurangen. Från vänster: Jag, Cissi, Bex, Sarah, Dutchie och Kelly.

Nu drar jag till Kambodja! See ya.

Thursday, February 08, 2007

070208

Så börjar det ordna sig i alla fall. Tvätten är ren, torr och vikt. Jag har till och med strykt idag. Tror det är första gången på typ tre år med undantag för gardiner. Ambitionen är i topp tillsammans med humöret. Buffyboxen och lite andra grejer är hemskickade. För $ 120 fick jag 5 kg försäkrat och hemskickat på 7-10 dagar. Rena rama rånet! Alternativet var att skicka med båt, men då tar det tre månader. På tre månader hinner mer hända med mitt stackars paket än på en vecka. Hoppas jag. Nu blir det till att leva på den förfinade formen av mjöl och vatten som i kulinariska kulturer omnämns som pasta. Mmm... Pasta...
Jag upptäckte att min förmåga att packa lätt har förbättrats avsevärt. Kanske för att jag bara har en tiondel av min garderob med mig att välja från, men det tänker jag inte låtsas om. Min omifallattkanskedetblirkalltitropikerna-avdelning består av två tunna tröjor istället för forna tiders två par jeans, extra skor och vinterjacka. Visst, två par jeans kommer faktiskt att forslas med, men i det enda syftet att fortsätta sin resa tillsammans med mamma mot kallare breddgrader. Så jag låtsas att det inte räknas. Förnekelse är väl det första stadiet på väg mot evig lycka eller hur var det?
Nu ska jag tvagas och pyntas. Ikväll ska jag på dejt. På dejt med min kärlek. Sydney.

Wednesday, February 07, 2007

070207

Idag är det fem månader sedan jag reste hemifrån. Så fortgår planeringen. Fick inte gjort hälften av det som skulle göras idag så imorgon blir det högt tempo istället. Jag har i alla fall tvättat. Hoppas bara det hinner torka tills det ska ner i väskan. Min knalloreangea resväska som jag gärna skulle ha en avskedsceremoni med snarast. Ge det ett par dagar så lever vi väl i symbios med varann. Jag och Margot. Resväskan Margot, min trogna vän på vägen. Pratade med en kompis igår som känner en som brukar döpa sina saker. Det var evigheter sedan jag gjorde det själv. Kommer ni ihåg hur det var när man var liten? Allt hade ett namn. Jag hade en cykel som hette Cissi. Den var rosa med bockastyre. Efter detta samtal kom jag alltså fram till att min resväska är en Margot. No more, no less. Just Margot.
För en kort stund sedan avslutade jag och Sarah vårt Buffymaraton. Sju säsonger avklarade. Det är MASSA Buffy kan jag upplysa den oinsatte om. Kan räkna närmre på hur många timmar det blir en annan gång, men så här från en höft kan jag säga att det är mer än 100. Imorgon eller på fredag packas min fina låda ner i en större låda och beger sig ut på transatlantiska äventyr. Den får åka hem i förväg. Tanken var att den skulle få resa i mammas resväska från Kambodja, men nu har jag köpt tre jääättefina tavlor som får resa där istället. Stackars mamma får ju ha plats för sina egna saker också. Tyvärr. Annars hade det varit ett billigt sätt för mig att få hem mina överflödiga attiraljer.
Imorgon ska vi ut och parta. Det blir middag på Pino's, den Italienska restaurangen Kelly (min rumskompis från Brasilien) jobbar på i Crows Nest på andra sidan Harbour Bridge. Ska bli mycket trevligt. Speciellt att jag får en avskedsfest här när jag inte ens hade någon hemma innan jag åkte. Vi får ha en nuärjaghemmaigenfest istället. Det duger också. Vem vet. Mina vänner kanske hade fest efteråt för att fira att jag skulle vara borta i åtta månader. Tack så mycket i så fall...
Nu ska jag ringa mamma. Hon är säkert upptagen men det bryr jag mig inte om. Muhahaha....
2 dagar kvar, men vem räknar?

Tuesday, February 06, 2007

070206

Det ligger en synthare dold i mig. Jag har märkt av henne förut, men idag gjorde hon sig påmind igen. Jag och Holländska rumskompisen Marieke hamnade hipp som happ på konsert ikväll på Sydney Entertainment Centre (10 minuter gångväg hemifrån) med gruppen Scissor Sisters, än en gång försedda med gratisbiljetter. I början körde de mest okända låtar, och sen drog de igång med värsta synthlåten. Jag tror jag var den enda där som diggade den. I slutet kände jag till och med igen några låtar. Kan tänka mig att de spelas hemma också, t ex I don´t feel like dancing. Jag har aldrig varit på en konsert tidigare med så stor procentandel gay i publiken. Helt tokigt. Aldrig heller har jag varit på en konsert med så mycket naken hud på scen. Madonna och Britta Spjut, släng er i väggen. Det här var närmare FFF än något annat. Annorlunda var ordet.
Jag har också funnit mig i att jag numera är ett cricketfan. Jag vägrade inse det först, men nu är jag tvungen. Det stod klart när jag fick ett mess från Sarah idag när jag var på konserten där det stod att England vann dagens match och därför är i final mot Australien. Vi skrek rakt ut av lycka! Gayparet bredvid oss blev jättearga och tyckte nog att vi var opatriotiska. Fatta hur upprörd jag var över att jag inte hann se sista delen av cricketen. Fast ibland är man tvungen att välja. Idag fick det bli konsert istället.
I söndags var jag och Sarah på IKEA och shoppade pryttlar till lägenheten för Jacksons räkning. Var kul att vara där igen. Mumsade köttbullar med lingon och gräddsås så det stod härliga till. Sarah valde pomme medan jag höll mig till mer traditionella metoder med kokt potatis. Hon tyckte att det var jättegott och sedan jag också proppat henne full med svenskt godis har hon konstaterat att hon måste komma till Sverige. Kom inte och säg att jag inte gör mitt för turismen!
Imorgon ska jag runt och fixa lite inför de resor jag ska göra när jag kommer tillbaka från Kambodja. Som vanligt får fröken Olsson tummarna ur i sista minuten. Det ska vara lite spänning i tillvaron. Bara fråga mamma vad hon tyckte om min planering innan jag åkte hit. Jag tyckte den fungerade utmärkt!
Nu är det dags för min skönhetssömn. Imorgon väntar resten av livet.
3 dagar kvar.

Saturday, February 03, 2007

070203

Känner på mig att detta kommer att bli ett långt inlägg så håll i hatten...
Har nyss kommit hem från en biodejt med brudarna. Brudarna bestod i det här fallet av Sarah, Louise och Cissi och dejten mestod av middag och film. Efter världens flottigaste kaloribombsintag på KFC drog vi vidare till bion och kollade på filmen Dreamgirls. Tokbra film som till viss del är baserad på historien om gruppen The Supremes. Massa bra musik och tårarna var nära till hands många gånger. Tror bestämt att jag börjar bli blödig på allvar. Var på bio i torsdags också och såg filmen Blood Diamond med Leonardo Dicaprio i rollen som diamantsmugglare från Sydafrika. Det var en av de mest fruktansvärda filmer jag sett i hela mitt liv. Den visade hur situationen i Sierra Leone var i början på 2000-talet med inbördeskrig och allt. Jag fick så dåligt samvete för att man inte engagerar sig mer i andras problem. En hel del av världen lider och här sitter jag på mitt allt fetare arsle och klagar över att jag bor med Jackson. När det ställs i proportion till varandra känner jag mig inget annat än feg och ynklig för att jag inte gör något. Vad är det som gör mitt liv viktigare än deras? Det som var obehagligast att se var hur barnen utnyttjades, hjärntvättades och proppades fulla med heroin för att sedan användas som soldater i kriget. Barn! Och detta händer fortfarande, varenda dag, året runt. Hårda fakta. Alla som vågar och har hjärta nog bör se filmen, men den är inget för någon som lever lyckligare ovetandes. Det man inte vet har man ju inte on av. Eller?
En något mer positiv vinkel kommer att spegla följande. Igår var jag på min första cricketmatch. Landskamp mellan England-Australien. Louise hade fått gratisbiljetter på Members Pavillion (gräddhyllan) via sitt jobb. Där satt vi alltså, med créme de la créme, där spelarna också satt. Helt sjukt. Upplysningsvis kan jag ju säga att cricket är inte en sport som klaras av på en förmiddag. Mitt i matchen hålls en halvtimmes middagspaus. Matchen började klockan 14 och slutade 22. 8 timmar cricket. England vann. Efteråt försökte jag och Louise fixa autografer från Andrew Flintoff (Freddie) till Sarah som satt bland de tokiga fansen på andra sidan arenan. Hon är helt galen i honom och i cricket. Det hela slutade med att jag frågade tränaren vart de skulle gå och efterfesta. Förklarade att vi var fyra tjejer som gärna hängde på. Bytte nummer så vi kunde bestämma tid och plats senare. När jag berättade för Sarah när vi träffades utanför trodde hon inte mig. Det var som en dröm som gick i uppfyllelse för henne. hon var helt lyrisk och gick runt och sa "oh my God" väldigt ofta. Efter att vi varit hemma och bytt om och fräschat upp oss drog vi till Darling Harbour nu förstärkta med två tjejer till från lägenheten. Fram på småtimmarna var det två som hägde med på efterfest. Tränaren Mark och spelaren Jamie Dalrymple. När vi kom hem hittade vi Kelly också utanför. Vi var alltså alla tjejer som bor i lägenheten +2. Vi fick inte vara här för äcklet med motiveringen "folk ligger och sover". Ganska osmidig lögn med tanke på att alla stod i hallen. Några väl valda ord senare gick vi ner till poolområdet istället och satte oss där. Mark var en något märklig person, men Jamie var jättetrevlig. Kvällen bjöd även på lite dramatik när Louise trillade i poolen och glömde ta upp huvudet från vattnet. Jag fick hoppa i och lyfta upp det och hon drog verkligen ett jääätteandetag. Snacka om att inte ha någon överlevnadsinstinkt! Fick upp henne i lägenheten efter vissa problem och därefter avrundades kvällen ganska snart. En av de sjukaste och mest irrationella dagar i mitt liv. Att på samma dag se sin första hela cricketmatch och festa med delar av Englands cricketlandslag. Sjukt det. Nu vet vi i alla fall att det finns två personer från laget som också tycket att Jackson är ett kräk. Och gay. Han hade en halvnaken man här idag. Han hette Greg och såg tokgay ut. Det hela var mycket märkligt.
Englands cricketlag, eller delar av det i alla fall. I bakgrunden kan ni se Members Pavillion där jag satt allra längst framme vid staketet.
Så här kan det se ut när man festar med folk från England. Jag och Sarah hittade ett par simglasögon. Oavsett vad man säger så är det alltid roligt med såna.
Ja, detta var typ allt för nu. Borde gå coh sova. Imorgon ska vi åka till IKEA och äta köttbullar. Yummie!