Thursday, May 24, 2007

070524

Ett efter ett betar jag av projekten på listan. Tandläkaren är avklarad och jag klarade mig bättre än bilen som fick åka in på lagning efter sin besiktning. Bilen är lämnad, check, inte hämtad. Vad gäller målningen gjorde jag hallen igår, check, vardagsrummet väntar idag. Jag tycker inte om att vänta på saker. Jag vill att det ska vara klart på en gång. Lämnar jag in bilen vill jag helst hämta den två timmar senare. Annars får man åka buss och det är tråkigt. En av mina vänner har en gång i tiden uttryckt att "man blir bitter av att åka kommunalt". Jag vet inte om jag har blivit bitter än, men det är ju skönt att jag får hämta bilen idag. Man behöver ju inte ta risken i onödan.

Vad gäller målningen gjorde jag som sagt hallen klar igår, och idag ska jag gå på vardagsrummet. Det känns nästan som att börja om på nytt. Tvätta väggar, maskera, plasta golv. Det är segt i starten. Det är kanske därför jag sitter här nu istället för att komma igång. Jag hoppas att motivationen uppenbarar sig när jag får titta på hur fin hallen blev igen.

Kvar att göra: Hämta bilen, måla vardagsrummet, flytta in, skaffa vikvägg, piffa upp mitt CV, söka jobb, maila alla i Australien som jag lovade för en månad sen...

The list goes on, men vad gör det? Idag skiner solen!

Saturday, May 19, 2007

070519

Oj, oj... Tiden rusar iväg när man har roligt. Helt plötsligt är det den nittonde och mitt "egentliga" hemkomstdatum har både kommit och gått. Kändes lite märkligt faktiskt. Vilken tur att jag har en massa foton att drömma mig tillbaka med. Det är nu på dagen tre veckor sedan allt var över.
Just nu är det faktist inte så tokigt att vara mig. Jag har nämligen blivit med lägenhet! Perfekt läge på Söder, fräsch 1,5-rummare med tvättmaskin och jättebalkong. Inte illa pinkat måste jag säga. I veckan blir det förhoppningsvis målning av vardagsrum och hall. Jag har stora planer för hallen framför allt. Den ska bli mitt eget lilla kitschprojekt. Återkommer om planen kan fullföljas. Just nu är jag ett gökur kort. Det här blir bra ska ni se.
Har varit ute och testat nattlivet på hemmaplan ett par gånger nu. Har inte varit på det poppigaste stället än, men vem behöver det när man har fantastiskt sällskap på de andra. Det är en speciell känsla att umgås med folk man känner istället för bara nya bekantskaper. Absolut inget ont om sådana, de är bara trevliga, men jag hade glömt bort känslan av det välbekanta och trygga. Det är faktiskt inte att underskatta. Ikväll blir det dock inte så. Ikväll blir det nytt blod i systemet.
Nästa vecka väntar tandläkaren, bilreperationer, målning och förhoppningsvis en del oplanerat också. Damn it att allt ska kosta pengar!
Snart har jag ett eget hem igen!

Wednesday, May 09, 2007

070509

Har varit hemma i 11 dagar nu och måste säga att det redan har hunnit bli lite tråkigt. Anledningen är att jag inte jobbar, men att alla andra gör det. Kan man känna sig mer ensam än när man inte har något annat att göra än att glo på naturprogram på en tråkig tv? Det är tur att jag har en mammaledig syster som jag kan terrorisera. Än så länge är jag tacksamt mottagen (hoppas och tror jag) eftersom jag visst kan vara behjälplig i barnpassning medan hushållsarbetet avhandlas på andra fronten. Shit, vad jag är imponerad. Måste man vara bläckfisk för att reda ut det egentligen. Jag ska verkligen se över möjligheterna att skaffa en tredje arm till eventuella framtida familjeuppdrag.
Annars händer sorgligt nog inte särskilt mycket. Var hemma hos SydneySambon Sara igår på familjemiddag. Det var mycket trevligt men det kändes lite som att träffa svärföräldrarna för första gången. Ni vet den där molande känslan av att bli bedömd i alla avseende för att riktig genomskådas om man kan vara lämpligt sällskap för deras lilla juvel. Kunde lättat andas ut i alla fall för det blev en toppenkväll. Kollade på filmen Dejá vu med Denzel Washington. Det var en av de bästa filmerna jag har sett på länge. Toppen, toppen! Se den.
Förhoppningsvis bjuder den närmaste framtiden på mer aktiviteter.
Puss!

Wednesday, May 02, 2007

070502

SURPRISE! Hemma igen, till slut. Inte meningen att skrämma slag på er som drabbades, men kul var det. Haha, ni skulle sett era miner. Obetalbara.
Vad hände de två sista veckorna då? Jag kom iväg till Fiji som planerat och möttes av en märklig flygplats med märkligt folk. Jag insåg ganska snabbt att Fiji inte bara är det paradis man läser om. Det är ett fattigt land. Hittade en tjej från Vancouver som skulle till samma hotell som jag så vi höll ihop. Det visade sig att vi kom bra överens och hade roligt ihop så i slutändan reste vi tillsammans nästan hela tiden. Första natten spenderade vi på "fastlandet" det vill säga ön Viti Levu. Olyckan var framme nästan genast. Jag och Kirsten skulle gå och ta ut pengar på McDonalds eftersom man behöver kontanter i övärlden. Skylten utanför hade den Fijianska hälsningsfrasen skriven på sig (Bula!), vilket var ett Kodak moment för oss turister. Det som borde ha stått på skylten var "Beträd ej gräsmattan, här huserar miljoner elaka myror som äter upp dig om du trampar på dem". Eftersom det nu inte stod så kan ni ju bara gissa vad som hände. Det brände som eld om fötterna och kameran, min nya fina älskling, flög i en vid båge och landade på objektivet på asfalten. Tack och adjö. Det var bara att köpa svindyra engångskameror och le.
Jag som alltid lyckas pricka in vädret kom givetvis fram med regnet. Sammanlagt regnade det sju dagar av de nio jag spenderade på Fiji. Men, men, jag hade roligt ändå. Jag började på ön South Sea Island i ögruppen The Mamanucas, som är en pytteö. Det tar ungefär fyra minuter att gå runt hela ön. Då har man även stannat och fotat. För de som har kamera vill säga. Det är ju inte alla förunnat.
Med tanke på ovan nämnda regn kan ni ju lista ut hur mycket det fanns att göra. Inte särskilt alltså. Däremot lärde jag mig att aldrig lita på Swiss Boys. Då blir det många drinkar och gruppnakenhet i poolen. Det kan aldrig vara bra för karman. På South Sea huserade även Mamacita som vi kallade henne, eller Mama Nazi som vi kallade henne ibland bakom ryggen. En mycket barsk kvinna som inte en jäkel vågade sätta sig emot, men hon hade ett hjärta av guld och fantastisk humor! Hon livade upp stämningen en hel del, särskilt när vi hade Crab race. Det gick ut på att Mamacita gick ut och plockade eremitkräftor som vi sedan racade med. Min var en slö sak som somnade på mållinjen näst sist. Inte mycket vinnarskalle där inte. Gjorde två dyk på ön, varav det ena var ett vrakdyk. Det var tufft att se en hel båt ligga där nere på 23 m. Den hade några fiskar som bodde där och som tyckte att vi var ganska underhållande. Det andra hette Fish Village och var faktiskt riktigt bra. Mycket fisk och fina koraller.
Efter två nätter på South Sea åkte vi vidare till ön Nacula som ligger i ögruppen The Yasawas. Vi blev avvinkade från stranden. Som ett sista hejdå fick vi tre vita rumpor. Haha. Damn you Swiss Boys! Resorten Oarsmans Bay som jag bodde på en natt var också bra. Maten var toppen och middagen hade både förrätt och efterrätt, något man verkligen inte blivit bortskämd med. Det blev en lugn dag där vi åkte ut med en båt för Reef Hopping, där vi åkte till tre olika rev och snorklade. Det var trevligt förutom att det finns sea lice i vattnet som bits något hemskt och sen kliar det. Usch för ohyra!
Medan Kirsten stannade kvar hade jag tänkt resa till en resort som hette Octopus Resort, men eftersom den var fullbokad fick jag hoppa över den och ta nästa tänkta stopp istället: Manta Ray Resort på Nanuya Balavu. Eftersom det fortfarande regnade fanns det inte jättemycket att göra. Bestämde mig därför att ta min Advanced Open Water Course. Sagt och gjort. Det blev mycket dyka i två dagar när jag gjorde fem dyk. De två coolaste var nattdyket när vi dök med ficklampa och djupdyket när jag var nere på 31 meter. Det är en sån frihet att det inte går att beskriva. Det enda jag kan säga är: gör det!! När Kirsten kom hade vi ett par monsunregn och sen började det faktiskt spricka upp. De timmar myggen inte var som värst var det hängmattan som gällde med en bra bok. Det har blivit några böcker vid det här laget. Samma dag som jag skulle resa tillbaka till fastlandet strålade solen så det var att inta ryggläge och pressa. Måste säga att det gick ganska bra faktiskt. Hann även få ett par timmar vid poolen på hotellet i Nadi innan flyget gick tillbaka till Australien dagen efter. Fint det.
Tillbaka i Sydney mötte jag upp med Cissi vid Operahuset för att ta farväl av Sydney för sista gången. Det kändes som en bra avslutning när vi trotsade regnet och promenerade genom hela stan hem. Bättre kunde det inte bli.
Sista dagen i Australien träffades jag och Cissi och käkade frukost ihop. Det blev en riktig Ozzie Breakkie som hette duga. Vojne, vad mätt jag blev. Hann avsluta det australiska kontot innan det var dags att åka till flyget. Igen. Undra hur många flighter jag har gjort under den här resan. Några stycken är det allt. Köpte mig en Lonely Planet om Hong Kong som jag läste på flyget. Jag hade ju en stund på mig. Landade i Hong Kong 8 timmar och 50 minuter senare. Hittade en telefon så jag kunde boka hostel och lyckades även lokalisera bagaget och en buss som kunde ta mig till hostelet. Däckade i en stenhård säng, men sov gott, i skydd från regnet som smattrade utanför.
Dagen efter var det dags att turista. Med min Lonely Planet i högsta hugg tog jag tåget till stadsdelen Tsim Sha Tsui där all shopping äger rum. Lyckades dock behärska mig till min ekonomis stora fördel och gick på museum istället. Hann med två innan jag höll på att hungra ihjäl. Det blev Hong Kong Museum of History och Hong Kong Space Museum. Tycker att jag faktiskt hann skapa mig en hyfsad bild av Hong Kong på dessa timmar. Sushi för att återställa blodsockret och sen lite shopping innan det var sovdags igen.
Dag 2 inleddes med att jag strövade omkring i Hong Kong Park ett par timmar och tittade på allt möjligt, bland annat Olympic Square, som jag antar finns till eftersom sommar-OS visst ska gå av stapeln i Peking 2008, och en Tai Chi-park. Hittade även en fågelpark med massa fina fåglar i. Tog sedan tag i turistandet på riktigt igen och åkte spårvagn upp till The Peak, som är ett berg precis ovanför centrum med fantastisk utsikt över stan. Det är härifrån alla utsiktsvykort tas. Tjusigt. Träffade en kille från Lund på taket på Peak Tower. Världen är inte så stor alltså. Egentligen. Solen sken så jag tog ett par timmar där uppe och passade på att skriva de sista vykorten för resan. På kvällen gick jag på nattmarknad, men det var ingenting att ha kan jag säga. Bara massa skräp.
Dag 3 tog jag tåget till ön Lantau. Därifrån kan man åka linbana upp till en jättestor Buddha. Det är visst världens största "sittande utomhusbuddha i brons". Det var någonstans mellan 23-27 meter beroende på om man mäter bara statyn, eller basen också. Vägen till linbanan var nog det mest dramatiska. Jag råkade snubbla på något som stack upp lite och slog sönder hela min tå. Blodet vällde fram och jag hade tur som hade papper i väskan. Vick sättamig ner och försöka ordna upp situationen. Till saken hör att man inte kan sitta hur som helst i Hong Kong. Poliserna var genast framme och skulle städa undan mig där jag satt och skräpade. När de fick se att jag blödde blev det dock annat ljud i skällan. Genast sprang de bort till 7 Eleven och köpte plåster till mig och de skulle till och med sätta på dem åt mig. Att jag ville göra det själv gick inte alls fram. Fick nästan slåss med näbbar och klor för att själv få plåstra om min stackars lilla tå. Sista stunden innan jag åkte till flygplatsen spenderade jag i Tsim Sha Tsui där jag sprand på en holländsk tjej som jag shoppade ihop med. Det blev ett par trevliga timmar.
Tillbaka till hostelet för att packa ner det sista i resväskan som närmade sig sprängfull. Träffade ett svenskt par som jag hade sällskap till flygplatsen med. Käkade middag ihop innan jag var tvungen att sticka. 23.35 lämnade jag världen för att faktiskt vara på väg hem. På riktigt.
Landade i London 13 timmar senare och fick springa direkt till nästa flyg som tog mig till Köpenhamn. Tog tåget från Kastrup till Kristianstad. Oj, vad jag var nervös. Hela jag skakade! Lyckades klura ut vad vännerna var genom sms och överraskningarna var totallyckade. Tack för att ni finns!

Saturday, April 14, 2007

070414

Sydney, NSW
Så var det här, det 100:de inlägget. Mäktigt på sitt sätt. Får väl se vad det kan bjuda på. Är som ni förmodligen redan listat ut tillbaka i Sydney. Kändes till viss del som att komma hem. Konstigt egentligen hur en stad kan bli hemma så fort. Detta är vad jag har hittat på sedan sist.
I tisdags åkte jag ner till orten Bellingen, en pärla mitt i den grönaste tänkbara grönskan. Checkade in i ett rum med helt otrolig utsikt. Det här var utsikten från min säng. Från själva sängen alltså!


Morgonen efter gjorde jag en bushwalk genom regnskogen i Dorrigo National Park. Det var ljuvligt att gå och njuta av fågelsången, och all natur. Lärde mig hur en Whipbird låter. Den stackarn vi hörde försökte ragga på en fjälla men fick nobben tvärt. Ingen svar där inte. Hon var nog på dejt redan. Ja, se de där fåglarna. Opålitliga rackare. Var vid en underbart vacker utsiktsplats som låg på ungefär 700 möh. Vidare körde vi till ett härligt vattenfall, Dangar Falls, där jag var den enda som vågade mig i och bada. Förstår i och för sig deras tveksamhet med tanke på vattentemperaturen upp i bergen vid den här tiden på året, men vad fasen. Hur ofta har man möjlighet att simma i ett vattenfall. De enda vattenfall jag har hemma är sådana på bild och de är förvisso trevliga, men ack så svåra att simma i.

Kvällen spenderades sedan tillsammans med ett danskt par och en kille och en tjej från England. Det var vi som varit i regnskogen tillsammans. Morgonen efter, i torsdags alltså, gjorde jag slag i saken och gjorde något som jag planerat att göra hela resan, men som av någon anledning ständigt har skjutits upp. Jag var ute på ridtur. Spenderade två timmar i härliga omgivningar på pållen Dawson, en mycket trött kuse. Hade han fått välja hade han nog helst lagt sig ner och somnat, men en och annan galopp lyckades jag ändå övertala honom till. Vilken känsla. Det är frihet att susa fram med vinden i ansiktet och vara som ett med naturen. Ljuvligt. Allt har dock ett pris vilket jag bittert fick erfara dagen efter. Hade nästan glömt bort hur många muskler man faktiskt använder när man rider. Att så många muskler kan göra så ont samtidigt är i sig ett under. Däremot kom jag till insikt om en sak. När jag kommer hem ska jag börja rida igen. Jag vet ju hur mycket jag tycker om det, men det är precis som om jag hinner glömma bort det mellan gångerna. Det får bli ett mål att uppfylla. Här är jag och Dawson, som håller på att ramla ihop av trötthet.

Igår blev inte så mycket gjort, dels på grund av ovan nämnda muskelslitage, men även på grund av att jag hade feber och frossa. Blev en dag på tv-soffan istället med tre filmer som tröst. Inte fy skam det heller. Gick dock ut en liten sväng och tittade på omgivningarna. Vid midnatt bussades jag ut i mörkret för att sitta i kylan och vänta på en Greyhoundbuss som förvånansvärt nog var i tid. Kryss i taket. Det händer inte så ofta. Nio timmar senare, om möjlig ännu mera sliten anlände jag till Sydney i morse. eftersom det inte var incheckning förrän vid lunch tog jag en soffa i receptionen i besittning och sov där till personalens stora förvåning. När jag lugnt förklarade att jag väntade på mitt rum lämnade de mig i fred. På eftermiddagen, en välbehövd dusch fräshare, mötte jag upp med Cissi och tog några timmar på stan. Oj, vad sorgligt det var att skiljas igen. Imorgon åker jag ju till Fiji. Ska visserligen bli skönt, men ändå. Det kändes så hemtamt att träffa henne.

Fast som sagt, imogon reser jag till Fiji. Måste ju hinna arbeta upp brännan innan jag kommer hem. I dagsläget är det bara pinsamt. Inte jag jag hjälpa att det regnar när jag vill beacha. Mög. Här kommer lite bilder att titta på.

Jag och en koala på Australia Zoo.

Vaddå? Det där med att tämja krokodiler är väl inget?



Mys i Roo Heaven, Australia Zoo.



Ett tält. Här huserade jag i fyra nätter. Ösregn i tre av dem. Tältet höll dock tätt till min stora lättnad.


På promenad utanför hostelet i Bellingen. Ett par pållar gick på bete där. Så rara så, även om det bara är en på bilden.
Mot solen!

Monday, April 09, 2007

070409

Coffs Harbour, NSW

Har halkat ännu en bit söderut på kartan och befinner mig således i Coffs Harbour. Lämnade tacksamt regnet bakom mig i morse efter att ha fått lift till bussen. När jag kom till Byron Bay i torsdags sken solen och den 45 minuter långa promenaden till campingplatsen var inte lika hemsk som jag antog att den skulle ha varit idag. Är nöjd med att jag slapp ta reda på det också.
Gårdagen spenderades på stan i Byron Bay. Det är en riktigt mysig ort. På kvällen försökte jag och irländarna ha ännu en trevlig kväll runt brasan, vilket var lättare sagt än gjort. Istället för under stjärnklar himmel satt vi i deras minibuss medan regnet dundrade på taket. Det var visserligen oerhört underhållande, inte regnet - irländarna, men kanske inte vad jag planerat. Jaja, man tager vad man haver.
Anlände i Coffs Harbour på eftermiddagen idag till strålande solsken. Fick skjuts till det lyxigaste hostel jag har bott på hittills i Australien, Coffs Harbour YHA. Det är skinande rent överallt och personalen är urtrevlig. Det första jag gjorde var att fylla två maskiner med tvätt och sedan kasta mig i poolen för att skölja av lervällingen. Därefter blev det en halvtimmes ångande het dusch. Jag säger då det. Lyx, lyx, lyx. Säg dock den lycka som varar för alltid. Precis när jag skulle gå ut på upptäcksfärd i omgivningen öppnade sig himlen och det började vräka ner. Otippat. Jag lät inte det förstöra mitt humör. Jag var ju äntligen ren! Gick därför ut och käkade lyxmiddag (det är ju trots allt annandag påsk här också) på Hogs Breath Café - stek och grejer - vilket visade sig vara en mycket bra idé. Oj, vad gott det var! Mumma.
Imorgon reser jag vidare igen till en ort som heter Bellingen. Har ingen aning vad som väntar där, men om sex dagar reser jag till Fiji. Tacka ja.

Saturday, April 07, 2007

070407

Byron Bay, NSW

Jag fryser. Jag fryser så ända in i bänken. Fatta hur kallt det är att bo i tält när det ösregnar. Första natten var helt ok och mitt stackars påslakan höll mig varm tillsammans med mysbyxor och dubbla tröjor. Då regnade det inte. Kan säga att samma klädsel hjälpte föga när det stod som spö i backen i natt. Vaknade stup i kvarten av att jag hackade tänder. Lagom skönt. Mmm... Camping...
Igår åkte jag till orten Nimbin med åtta irländare som bor bredvid mig. Nimbin är Australiens motsvarighet till Christiania. Behöver jag säga att jag var den enda av oss som var kapabel att köra tillbaka. Irländare kommer alltid att vara som de är, men de är väldigt trevliga. Det blev en mycket kort kväll på grund av regnet vilket var synd. Kvällen innan var det fint väder och vi satt runt vår lilla brasa och ljög tills långt in på småtimmarna. Det var en riktig campingidyll. Det är precis så camping ska gå till. Självklart var det någon med gitarr som spelade Wonderwall i bakgrunden. Ganska väntat. Det är ju trots allt Australien.
Idag trotsade jag ändå regnet och begav mig ut på dykäventyr. Gjorde två dyk på något som heter Julian Rocks här i Byron Bay. Det går inte att jämföra med dykningen i Exmouth, men jag såg tre olika sorts hajar och det var coolt. Såg flest av en sort som heter Wobbegong där säkert 15 stycken låg och sov på olika ställen. Såg även tre leopardhajar varav den största var runt två meter. Vi simmade fram till den och lade oss bredvid den i några minuter. Den brydde sig inte ett dugg utan höll bara ett öga på vad vi sysslade med. Såg även ett par jättestora sjöstjärnor som var dryga halvmetern. Två andra sjöstjärnor var fräsigt mönstrade och såg typ ut som giraffer, den ena röd och den andra orange. Shit vad jag frös när jag tog av mig våtdräkten. Att stå i bikini i ösregn är inte att rekommendera. Den varma duschen mottogs tacksamt.
Nu ska jag gå och lägga alldeles för mycket pengar på en riktig middag. Jag tycker att jag har gjort mig förtjänt av en sådan. Ikväll ska jag gå ut med irländarna och partaja eftersom en av dem fyller år. Tacka ja.
Mot hunger finns det botemedel. Fint det.

Wednesday, April 04, 2007

070404

Surfers Paradise, QL

I mitt stilla sinne trodde jag att det där med Surfers Paradise egentligen inte var så speciellt som jag hört det ska vara, men att det ändå vore värt ett besök. Sen kom jag hit. Fatta chocken när jag inser att varenda skyskrapa är ett hotellkomplex. Det finns inte en kvadratcentimeter av Surfers Paradise som inte är byggt för turister. Allt består av butiker, caféer och hotell som av en slump också råkar anordna turer och adventures som de kallar det. Helt sjukt. Jag har aldrig känt mig mer som en lantlolla än nu. Jag som hunnit vänja mig vid att gå runt i min sarong och duscha i saltvatten känner mig inte riktigt bekväm med situationen. Därmed inte sagt att hostelet jag bor på är lyxigt. Det är världens skabb och sängen är obekvämare än den på Boomerang, och den fick jag blåmärken av. Fast ni skulle se stranden. Den bara fortsätter så långt ögat når. Det är coolt.
Planen var att åka ner till Byron Bay imorgon och dyka där. Sen fick jag bittert erfara att det är blues & Roots festival där och att påskhelgen därför är den absoluta toppen på turismen. Det finns inga rum att få tag på. Det har varit uppbokat i evigheter. Där ser man. Fast tur i oturen så träffade jag en kille från Texas igår som har ett tält. Mot min $100-check jag vann första utekvällen i Sydney får jag bo i hans tält. Haha. Madde i ett tält. Jag säger då det. Nu får jag i alla fall dyka och det var det som var det viktiga. Något säger mig att det inte blir så många nätter i Byron Bay.
Man lever och lär.

Monday, April 02, 2007

070402

Brisbane, QL
Ännu en etapp på resan börjar lida mot sitt slut, liksom Mars uppenbarligen gjort. Imorgon lämnar jag Brisbane och fortsätter söderut till Surfers Paradis. Kan väl inte säga att jag har varit världens mest företagsamma under de fem dagar jag har varit här, men lite har jag hunnit med. Bland annat har jag läst fyra böcker.
Igår tog jag en heldag på Australia Zoo där familjen Irwin har sitt tillhåll. 07.54 gick tåget rakt ut i ingenstans tills jag hamnade på en station och ort som heter Beerwah. Blev upphämtad av en gratisbuss med en märklig chaufför som hette Al som släppte av oss utanför entrén. Trots att jag fick rabatt på inträdet kostade det en mindre förmögenhet att ta sig in. Det fick gå att lösa det med och $44 fattigare stod jag innanför grindarna med en karta i händerna. Det var bara att börja ta sig runt efter bästa förmåga och försöka matcha det hela med de shower jag ville se. Såg bland annat en show i vad som kallades för The Famous Animal Planet Crocoseum. Den inleddes med ormarna, sedan kom fåglar som fick flyga omkring fritt. Vältränade pippis alltså. Tufft att se. Sist men definitivt inte minst i showen tog de ut saltvattenskrokodilen Norman. Det var en hungrig rackare som fick anstränga sig en del för sina köttstycken. Killen som var därinne föklarade frankt att "ja, han kan ju ha ihjäl mig ganska lätt om jag inte passar mig, men jag vet ju vad som gäller när jag går in här och om jag inte följer reglerna får jag skylla mig själv". Så kan man också se det. I mitt stilla sinne drog jag otippat nog parallellen till det egna läraryrket och kunde inte låta bli att småle där jag satt.
Sammantaget blev det en helt fantastisk dag. Jag kramades med en koala, matade en baby goat med nappflaska, klappade wombats, låg och vilade med en känguru, tittade på världens giftigaste ormar, elefanter, en tiger, en leopard som var ute och gick i koppel, ödlor, tasmansk djävul, jättesköldpaddor, vackra fåglar, stora rovfåglar, echidnas, cassowarys och mycket mer. Jag hade helt enkelt en riktig toppendag. Totalt lyckades jag gå runt och bara njuta av allt i sju timmar utan att tycka det blev tråkigt. Ingen kan komma och påstå att de här djuren for illa av att bo på zoo. Till och med jag som är mycket skeptisk till tanken att låsa in djur var tvungen att konstatera att de här djuren förmodligen inte skulle kunna få en bättre tillvaro ens i det vilda. Bland annat berättade de att vilda koalor blir runt åtta år, emdan deras kunde leva tills de blev runt arton. Det var helt underbart att se standarden som hölls och vilka enorma ytor som täcktes. Om jag var imponerad av deras arbete sedan tidigare är jag det än mer nu. Vilka otroligt hängivna människor Irwins är och har varit. På väg därifrån pekade Al ut den ursprungliga entrén och parkeringen till den park som ursprungligen öppnades av Steves föräldrar på 70-talet. Det fanns tio parkeringsplatser. Mer behöver nog inte sägas.
Måste också passa på att berätta om en incident som inträffade i fredags. Jag har hamnat i klammeri med rättvisan. Eller åtmistone lagen och en ridande polis. Så här var det. I fredags kväll partade jag lite med svenskarna jag träffat. På väg ner till stan hade jag en cider i handen, ni vet hur det funkar med färdkost. En bit på väg står två ridande poliser, vilket jag tycker är ett av de coolaste yrken som finns. Jag hälsade såklart och den ene tittade på mig mycket granskande. Istället för en hälsning tillbaka (alla människor hälsar trevligt på en här nere, ALLA), spände han ögonen i mig och frågade vad jag hade i handen. "En cider", svarade jag såklart eftersom det uppenbarligen var det jag bar på. "Jaså, vaddå för sort?", fick jag till svar. Vad spelar det för roll tänkte jag för mig själv. Cider som cider, det spelar väl knappast någon roll vilken sort. Men svensk som man är svarar man på det en polis frågar, "Strongbow". "Häll ut den på trottoaren!" Då slog det mig vad han sysslade med. Det är nämligen inte tillåtet att dricka alkoholhaltiga drycker på gatorna i Australien. Inte för att någon verkar bry sig så mycket om det, men ändå. Och jag, min otänkande olycka, gör som man alltid gör innan man häller ut något. Jag tog en extra klunk, och sen hällde jag. Ni skulle ha sett honom. Han blev helt galen och började skrika som en tok om att han minsann kunde bötfälla mig på en gång, och att jag skulle vara tacksam om han inte gjorde det och att jag skulle passa mig noga "Missy". Han var inte klok. Efter flera minuters utskällning fick jag ganska spak lov att gå därifrån. Så nu är man en förbrytare också, bara så ni vet vilken hårding ni har att göra med.
Nu ska jag gå och rycka handväskan från en tant. Jag har ju alltid sagt att jag är ond, ända in i själen.

Saturday, March 31, 2007

070331
Brisbane, QL
Så var snart en hel dag bortslösad. Hur kunde det bli så? Hade en plan om att åka till Australia Zoo, men icke. Det får bli imorgon istället. Jaja.
Har spenderat förmiddagen med att läsa en ny bok och sedan blev det en tur ner på stan för sushi. Jag har blivit som besatt av en ny kombination. Sushi och apelsinjuice. Bara att skriva det gör att det börjar vattnas i munnen. Just idag var inte sushin av bästa kvalité, men juicen. Ahh... Färskpressad, ljuvlig apelsinjuice.
Vassego. Dagens lunchtips. From me to you.

Friday, March 30, 2007

070330

Brisbane, QL
Då var resan på västkusten ett minne blott, men vilka minnen sen. Jag tänker på det varenda dag. Det är nog tre av de roligaste veckorna jag har haft i hela mitt liv. Måste ändå säga att det var ganska skönt att lämna kylan i Perth för ett något varmare Brisbane som ni då kan räkna ut ligger längre norrut. Första dagen gjorde jag det mesta som man kan göra i en stad, men inte på landet. Det blev shopping, såklart på Supré, och världens största bakpotatis i en food court. Jag lovar att jag har aldrig sett en större bakpotatis i hela mitt liv. Orkade inte ens halva. Jisses alltså. Marie, du skulle sett den. Helt tokigt. Passade också på att ta igen några telefonsamtal. Efter att ha varit i en mobilfri miljö i tre veckor känns det nästan lite konstigt att ha mobilen med sig. Kan ni förstå att jag, Madeleine Olsson, hann vänja mig av med min telefon. Kryss i taket. På kvällen passade jag även på att gå på bio. Det blev filmen Music & Lyrics med Hugh Grant och Drew Barrymore. Jag tyckte verkligen om den. Den var precis vad jag behövde. Satt helt ensam i salongen vilket också var en ganska befriande känsla.
Så igår skulle jag gå ut och käka middag tänkte jag. På väg över gatan hör jag två svenska röster diskutera något. Vi började prata med varandra och gick och käkade ihop. Mina nya bekantskaper heter Daniel och Henrik och är göteborgare respektive gute. Det blev en thaimiddag med en större skål Tom Kha Gai än vad någon skulle kunna föreställa sig. Vad har hänt? Varför försöker folk i Brisbane göda mig? Sluta med det. När jag var proppmätt syntes det inte ens att jag hade rört maten, så mycket var det. Pojkarna visade sig vara ett trevligt sällskap som också fastnat för dykning, även om de gjort det på östkusten.
Idag har vi hängt vid lagunen som är Brisbanes försök till en strand. Även om ett par hade mycket märkliga aktiviteter för sig i ena änden av poolen som resulterade att hon hade kramp i armen när de tod sig ur vattnet en stund senare, var det riktigt trevligt där. Kändes mer som en semesterort än down town vilket det egentligen var.
Imorgon väntar Australia Zoo, ni vet Steve Irwin - crocodile hunters djurpark, om allt följer planerna. Hade egntligen tänkt åka dit idag, men nu fick jag ju sällskap istället. Spelar absolut ingen roll för min planering. Mest på grund av att jag inte har någon.
Nu väntar förhoppningsvis först sushi och sedan baren. Jävla livet, som Veljko säger.
Förresten fick jag igår reda på att jag har fått sommarjobb. Wee!

Tuesday, March 27, 2007

070327

Perth, WA
Är tillbaka i södra delen av Western Australia igen. Håller på att förfrysa tårna. Det är inte mer än typ 20-25 grader här, vilket med mina mått mätt är kallt numera. Jag vill inte alls vara här. Jag vill tillbaka till värmen och alla härliga människor jag lärde känna i Exmouth. Den första veckan jag var i Exmouth tyckte jag att det var det tristaste stället i världen. Det visade sig dock att det tristaste stället i världen hade de mest fantastiska människor jag mött. Ni skulle ha träffat dem. De går inte att med ord beskriva. Jag grät när jag åkte därifrån. Det är det enda stället jag har varit riktigt ledsen över att lämna. Jag skulle gärna ha stannat där i ett par månader och bara njutit, dykt och umgåtts.
I fredags blev jag bjuden på hemlagad risotto och sedan drog vi till puben. Det fanns visst en hel avdelning som jag inte hittat förut, poolbaren. Det blev en helkväll med gänget från dykcentret. Lördagen bestod av hemlagad marlinkotlett (en sorts svärdfisk som fångas under den pågående fisketävlingen. Den fisk vi åt av vägde 173 kg. Lite större än makrill alltså.) och tillhörande filmkväll. Så trevligt så. Det var evigheter sedan jag tittade på film.
Söndagen bestod av ännu en vända på havet. Åkte på heldagsutflykt med gänget, de vill säga jag utflyktade och de jobbade, till Murion Islands där jag gjorde två dyk. Det var de första jag gjorde som färdig dykare. Var riktigt stolt över mitt andra dyk. Efter 60 min på 12 m kom jag upp med 80 bar (från 220). De sa att det var undefär så mycket luft de använde också, och de har dykt i evigheter. Det sitter lite prestige i att inte använda så mycket luft, också för att ju mindre luft du använder desto längre kan du vara nere. Logiskt.
På kvällen var det födelsedagsfest för en japansk tjej. Vi hade party poppers och hoppade fram och ropade happy birthday på japanska. Kommer inte ihåg vad det hette nu, men Roeland kom fram till den slående liknelsen med Obi Wan Kenobi. Snacksen bestod av sashimi (rå fisk) och Andrew hade bakat en chokladtårta. Impressive. Det blev en mycket trevlig avslutningskväll och de tyckte att det var synd att jag skulle åka hem dagen efter.
Efter att bokstavligen ha använt våld för att stänga Margot gick Easy Rider-bussen söderut klockan sju igår morse. I Coral Bay hoppade Bonnie på. Det var jätteroligt att träffa henne igen. Man har helt annorlunda tidsuppfattning här nere. Samtidigt som tre dagar kan kännas som en evighet känns tre månader som en kort minut. Det går inte att förklara. 900 km avverkades innan vi stannade och övernattade i ett totalstängt, regningt och iskallt Geraldton. Halv sju i morse gick bussen vidare och vi kom fram till Perth runt lunch idag. Mötte upp med Mia och käkade sushi på stan. Fick köpa nya skor eftersom mina gamla nya skor gick tvärsönder helt plötsligt. Det blev ett par likadana fast svarta. Australien sliter hårt på skodonen. Det märks även på det miljontals antal skoaffärer som finns överallt.
Nu har jag några timmar till här innan flyget går över kontinenten till Brisbane många långa timmar bort. Fattar inte hur nära slutet på min resa jag börjar komma. Det skrämmer mig.
Det löser sig. Det gör det alltid. Som en vis man sa.

Friday, March 23, 2007

070323

Så, då var det klart. Nu är man kvalificerad dykare. Gjorde de två sista dyken idag under lite andra omständigheter. Det blåste ganska rejält så det var helt sjukt strömt och vågorna gick ganska höga. Och där skulle jag ligga på ytan och simma efter kompass. Haha. Ja, jag säger då det. Roeland knackade mig på axeln och undrade vart jag var på väg. Fick rätt på det nere på botten i alla fall där det inte var lika härjat. På 14 meters djup såg jag idag bland annat en lion fish, stingrocka, 4 sköldpaddor, två white tip reef shark, boxfish och en trumpetfisk. Trumpetfisken måste ha historiens mest löjeväckande form. Stackarn. Kan inte vara lått att se ut som ett genomskinligt rör med en trattmun i ena änden. Inte konstigt att han simmade ensam.
Ikväll blir det någon form av party med de som arbetar på dykcentret. De är toppentrevliga allihop. För väl se om det blir något mer dyk nu innan jag lämnar detta dykmekka, som i övrigt har nada att erbjuda.
Simma lugnt!

Thursday, March 22, 2007

070322

Exmouth, WA
Det är gratis Internet i dykbutiken! Vilken service va? Det är det nya haket att hänga på.
Idag har jag varit ute i det böljande blå igen och skvalpat runt. Har gjort mina två första dyk av fyra på öppet hav inom ramen för kursen. Allt gick kanonbra! Hittade min flytkraft direkt båda gångerna och fick jättemycket beröm av min instruktör som jag nu vet heter Roeland. Han sa att jag har ovanligt lätt för att lära och att det kändes mycket tryggt att ha med mig ner i vattnet. Det var väl kul? Inte ofta någon säger något sånt. Han är bra.
De olika platserna för dyken hette Blizzard Ridge och Labyrinth. För den som är intresserad av vad jag såg idag kommer här listan, tyvärr på engelska för jag har inte den blekaste aning om vad de flesta svenska namnen är, men det var nog ingen torsk: seasnake (en gul), stingrocka, lion fish (2 st, de är dödliga), juvenile emperor fish, nudibranch (3 olika sorters typ sniglar), potato cod, rankin cod, coral cod, strawberry rockcod, reef banner fish, half circled angelfish och massor av sjöstjärnor varav vissa var tokstora. Inga hajar eller sköldpaddor för mig idag. Vem vet vad som händer nästa gång?
Imorgon ska jag ut och göra de två sista dyken. Sen är det klart.
Peace out, Bro.

Wednesday, March 21, 2007

070321

Exmouth, WA
Så var jag än en gång ensamstående. I morse reste Mia och Bonnie tillbaka till Coral Bay för att bland annat återförenas med Italiano (som käkar Korean noodles because the pasta makes you e fat). Själv lämnar jag detta gudsförgätna ställe på måndag. It's e nice, I like.
Bestämde oss i söndags för att vi skulle åka till Turquoise Bay igen, den här gången på våra fina röda scootrar. Det är en resa tur och retur på 120 km. I sann semesteranda kom vi iväg några timmar senare än planerat. Efter ett pitstop på vägen för att fylla reservtanken (det kryllar inte av bensinstationer i ödemarken) kom vi fram till havet. Det var lika otroligt vackert som första gången. På med stassen och i och snorkla. Fisk precis överallt. De andra fick ett bryt när vi stötte på en haj, men den låg bara och sov på bottnen. Jag tog ett foto på den. Ska bli kul att se vad det blir av det. Utmattade efter dagens förvånansvärt ansträngande aktiviteter tog vi en tupplur medan solen sjönk allt lägre ner på himlen. En djävulskt enveten insekt försökte göra sig ett skrovmål på mig och Mia - stupid bug - men det satte jag stopp för genom ett brutalt mord med PET-flaska. Muhaha...
Innan det blev mörkt påbörjade vi vår resa tillbaka. När vi körde genom nationalparken hände något som vi misstänkt skulle kunna hända, men inte i denna extrema utsträckning. Vart vi än tittade fanns det kängurur. De var precis överallt. De satt och tittade på oss, men när vi kom närmre gjorde det akuta flyktförsök varav otäckt många innebar att de hoppade ut mitt framför oss. Det gick inte att köra fort inte. När vi körde genom passagen Kangaroo Alley var det av förklarliga skäl som värst. Mia som åkte mig mig utsågs till första naturfotograf och fick med kameran i högsta hugg dokumentera det hela. I efterhand vad det lika underhållande att lyssna på vad vi sa som att faktiskt se kängururna. Det är något allvarligt fel på oss. Största delen av resan genomfördes i beckmörker. Blev middag på Exmouths snabbmatshak, det vill säga husvagnen som heter Planet Burger.
I måndags åkte jag och Mia på dyktripp till ögruppen Murion Islands. Om jag någon gång har använt uttrycket "det vackraste jag sett" tar jag härmed tillbaka det. Vi gjorde ett dyk på soft corals och det var en helt ny värld där nere. Så som det ser ut i naturfilmer som man tänker att "jaja, de färgerna har de minsann piggat upp lite", så var det där. Allt sprakade i färg; grönt, blått, rött, lila, rosa och alla andra upptänkliga färger. Och vi såg hur mycket djur som helst; gigantiska musslor som andades, fiskar i alla tänkbara färger, en moray eel, en seasnail eller slug som var knallblå och knallgul, vad vi tror var en bläckfisk med armarna nedbäddade i sanden och som avslutning kom det en gigantisk sköldpadda glidanade. Den var över en meter och helt underbart vacker. Jag ville aldrig komma upp till ytan igen. Alla människor borde få uppleva det. Alla. Det borde vara en mänsklig rättighet. Fast så puckade som vi är hade vi väl börjat bygga hotell.
Igår började jag så min dykkurs - PADI Open Water Diver. Det är bara jag och min instruktör. Lyx, fast lite ensamt. Det gjorde dock det hela något mer effektivt. Tre dagars teori och pooldykning klarade jag av på en dag. Hur fånigt kändes det inte att hoppa i poolen med full dykmundering då. Snacka om att alla ungar glodde konstigt på oss. Lyckades i alla fall avsäga mig våtdräkten. Fick lära mig massa saker som till exempel vad man gör om luften tar slut, om jag tappar masken och hur jag hittar min flytkraft. Det var jätteroligt. Imorgon och på fredag ska jag ut på havet och bemästra mina nya kunskaper. Ska bli spännande.
Vi har även utmanat Exmouths nattliv. Vi kom ganska snabbt fram till att det inte finns något. Efter 20 minuters promenad till puben insåg vi för tredje gången att Exmouth är dött. Till och med backpackerna har tråkigt, och det händer inte ofta. Pratade med några mycket speciella locals varav den ene kom till insikt helt plötsligt om att människor och myror var jämstallda i hierarkin. Jag suckade och ville gå hem. Ska bli kul att komma tillbaka till Perth igen.
Höres snart. Har förhoppningsvis mottagning på mobilen om en vecka eller så. Jag behöver kontakt.

Saturday, March 17, 2007

070317
Hello Moto! Eller ska jag säga Ciao istället. Något har hänt. Jag har förvandlats till italienare och det verkar vara en åkomma som drabbat flera. Orsaken är Italiano, eller Cristiano som han egentligen heter, som har varit med på resan. Äh, jag tar det från början. Håll i hatten...
Hoppade på Easyriderbussen i Perth. På vägen stannade vi till vid Pinnacles Desert, en öken med massa stenpelare som är miljoners år gamla. Efter många timmar kom vi fram till Kalbarri där vi övernattade. Finns inte så mycket att säga om stället. Vi käkade världens största sea food-tallrik och mest lärde känna varandra lite allmänt. Vi blev ett bra gäng som hållit ihop ända tills nu. Det var jag, Mia - halvengelskan från Danmark, Bonnie från Canada, och Ian, Daniel och Phil från England. Träffade ett engelskt par också som var på smekmånad, en fyra månader lång sådan där de reser runt i världen tillsammans. Det var också här våra vägar korsades med Italiano, väldens tokigaste italienare. Hysteriskt rolig kille. Till viss del är han rolig bara för han låter som han gör, men han säger också de mest underliga saker. I alla fall, dagen efter reste vi vidare mot Denham efter att ha stannat vid en apstor snäckskalsstrand, Shell Beach. Det var när vi var i Denham som cyklonen George drabbade området där jag befinner mig nu. Denham hade nog varit mysigare om det inte hade stormat så förbenat. Stannade ändå där i tre nätter eftersom vädret norrut inte var att rekomendera. Normalt sett kan man åka ut på havet och göra massa grejer, men vi fick snällt stanna vid poolen. Inte för att vi klagade förstås. Den andra cyklonen märkte vi knappt av eftersom den i stort sett dog innan den träffade land. På väg från Denham stannade vi i Monkey Mia som ses som det enda stället i världen där vilda delfiner kommer in till stranden och blir matade. Det var ca 7-8 delfiner där och de simmade riktigt nära, bara någon meter bort. Fräsigt som tusan.
Vidare gick resan till Coral Bay, vilket skulle kunna vara paradiset på jorden. Ett pyttelitet ställe som egentligen inte är mycket mer än en turistanläggning, även om det finns lokalbor också. Haha. Välkommen till Hillbillyland. Kom dock inte och tro att det på grund av turismen är något fancy ställe. Man duschar, lagar mat och borstar tänderna i saltvatten. Poolen är klorerat saltvatten och dricksvatten är mycket sparsamt fördelat. Detta är outback Australia och sötvattnet är en av deras käraste tillgångar. Det är inte fler än några hundra som är här. Orten hade dock det mest fantastiska lilla bageriet med underbart goda skapelser. Framförallt var det nattöppet och de som arbetade där var de vänligaste man kan tänka sig. Här blev man bemött som Darling eller Sweetheart istället för White Sugar som lokalinvånarna på puben döpte mig till. Puben stängde vid midnatt och då köpte man med sig vad man skulle ha och gick sedan ner på stranden. Under en stjärnklar himmel minglade vi runt, satt i sanden, gick barfota i vattenbrynet och tittade även på fire twirlers, ni vet sådana som gör konster med eld. Det verkar vara ortens gemensamma hobby. Jag kommer aldrig att glömma de fyra dagarna jag var här. Vi var minsann inte bara ute om nätterna. En dag åkte vi ut på snorkeläventyr och snorklade med mantarockor. En av världens två konstanta manta ray communitys finns utanför Coral Bay, den andra i California. Vi simmade länge med den ena som var över tre meter mellan vingspetsarna. Vilken känsla att se den segla fram genom vattnet. Majestätiskt. Stannade till och snorklade ute till havs på ett otroligt ställe. För det första kryllade det av hajar. Även om det bara är revhajar pirrar det lite i magen när en haj som är över en meter börjar simma i cirklar runt dig. Fast det är ingen fara. Det ska mycket till innan de gör något. Snorklade också ut från stranden i Coral Bay. Det finns otroliga koraller bara 30 meter från stranden. Revet heter Ningaloo Reef och sträcker sig från Coral Bay upp till lite ovanför Exmouth där jag är nu.
På väg hit igår åkte vi till Turqoise Bay och snorklade. Mer turkost vatten än så får man leta länge efter. Inte ens vattnet vid Whitsunday Islands där jag och Jeppe var hade den färgen. Med revet bara några få meter ut från stranden låg vi och plaskade ett par timmar, vilket var jobbigare än det låter. Det var väldigt strömt, och om man följde med strömmen för långt mötte den upp med en annan ström som spolar en rakt ut till havs innan man hinner tänka sköldpadda ens.
Så igår kom vi alltså fram till Exmouth där jag förhoppningsvis ska göra min PADI Open Water Course om ett par dagar. Vi bor in en sorts jättefin caravan och det fullkomligt vimlar av emuer här. Har sett hur många som helst, de går till och med omkring inne på området. Och igår natt när jag gick hem från puben med Mia gick vi förbi en lekpark där det var tjockt med känkurur. Räknade till 33 stycken i en hast. Coolt.
Nu är det bara jag, Mia och Bonnie kvar eftersom Ian och Dan reste vidare i morse. Vi tänkte hyra scooter och bege oss ut på äventyr. Man vet aldrig vart detta kan sluta. Spännande är det i alla fall.
See ya later, mate.

Tuesday, March 06, 2007

070306

Perth, WA

Så var jag i Perth i staten Western Australia. Måste bara berätta hur bra service det var på flyget hit. Helt plötsligt kom de och delade ut glass! Mumma! De var dötrevliga. Vädret kan ingen klaga på. Idag är det 40 grader. Hett i hettan som vi säger. Kom till Perth sent i lördags kväll, närmare midnatt. Och som på alla hostel lördagsnätter var folk apfulla. Jag undrade i mitt stilla sinne vart jag hade hamnat. Sedan dess har det bara blivit bättre. Träffade Anna och Nirre som jag bodde med i Sydney på söndagen. Jag tvingade med dem ut och turista. Vi åkte till en sjö i närheten, Lake Monger, som är känt för att det finns svarta svanar där. De finns till och med i statens, eller var det stadens, flagga. De var otroligt vackra. Som vita, fast svarta liksom. Med min vanliga tur med svanar var det en som nästan började jaga oss. Svanar är inte så bra med folk. Men ingen kan anklaga dem för att inte vara människokännare. Jag hatar folkilskna svanar hur vackra de än må vara. Väl ur den inre krigszonen slog vi oss ner i parken och tittade på solnedgången. Så trevligt så. Det var kul att träffa brudarna igen. Det var ju riktigt längesen nu.
Igår var det helgdag, Labour Day, i Perth vilket jag inte hade en aning om innan jag reste hit. Det är inte så att helgdagar är gemensamma i hela landet, utan de varierar från stat till stat. De firar inte ens Drottning Elizabeths födelsedag på samma dag. Hur skumt är inte det? I vilket fall som helst. Det jag skulle ha gjort under måndagen falerade liksom. Försökte få tag på Easyrider, den researrangör jag skulle resa uppför kusten med, med start från idag, men det var stört omöjligt. Fick lämna ett meddelande på telefonsvararen och hoppas på det bästa. Allt har löst sig och jag sitter just nu på deras kontor och skriver. Nytt avresedatum blir alltså på torsdag istället.
Eftersom hela stan var stängd bestämde vi oss för att ytterligare utmana och eventuellt gynna turistnäringen. Vi begav oss med färja till ön Rottnest Island som ligger 19 km utanför kusten. Det första som mötte oss när vi steg iland var två pelikaner (pelipaner som jag råkar kalla dem hela tiden) uppflugna på varsin lyktstolpe. Helt coola satt de där och relaxade. Fatta hur stora de är. Vi inledde sedan med ett kort besök på öns museum där vi fick lära oss lite allmännyttigt. Bland annat att det ligger två vrak utanför ön. De hade en gammal dykarhjälm som de plockat upp. Att de kunde dyka med dem alltså. Ofattbart. Vidare gjorde vi det som de flesta åker dit för. Vi hyrde varsin cykel. Haha. Jag har sällan haft så roligt. Jag skrattade högt. Det var flera år sedan jag att på en cykel. Jag minns inte det som så roligt att cykla, men man lever och lär. Och om jag blev toppad när jag fick en cykel skulle ni sett Anna när hon kom i vattnet. Hon blev helt vild. Vi cyklade till stranden The Basin där vattnet var kallt men ack så underbart. Med ovan nämnda temperatur kanske ni förstår känslan. Efter att ha chillat en stund begav vi oss tillbaka till Thompson Bay som orten hette. På vägen dit stannade vi till när vi hittade den djurart som ön förmodligen är mest känd för, Quokkas, små pungdjur som ser ut som en blandning mellan minikängurur och gigantiska råttor. Det är på grund av dessa som ön har fått sitt namn - en holländsk variant av rats nest = Rottnest. De var helt otroligt söta när de hoppade runt på bakbenen. Man kunde komma ganska nära dem innan de blev rädda. Så goa. Innan färjan gick tillbaka lyckades jag äntligen köpa ny bikini, något som jag letat efter hur länge som helst.
Tillbaka på hostelet Billabong resort träffade jag två svenska tjejer. Det visade sig att de var läkarstudenter som var här för att närvara vid en konferens. Berättade att min nästkusin Sofia också pluggar till läkare och har varit ordförande i någon form av sådan organisation. Det visade sig då att de kände henne och att den ena av dem hade avlöst hennes mandatperiod. Fatta vilken liten värld vi lever i. Så Sofia, om du läser här så hälsar Maria och Rebecka så gott till dig.
Måste bara avsluta med att berätta en kul grej som Nirre berättade igår. En familj hon känner hade varit på Australia Zoo, ni vet Steve Irwins zoo, och haft sin femårige son med sig. Helt plötsligt hade de inte hittat honom längre och fick ju givetvis panik. Med hjälp från personal lyckades de så småningom lokalisera honom så de kunde åka hem. I bilen var pojken mycket tyst och föräldrarna var rädda att han hade blivit antastad på något sätt. När de kom hem gick han rakt upp till sitt rum och stängde dörren. Föräldrarna visste inte riktigt vad de skulle göra, men bestämde sig i alla fall för att lämna honom i fred en stund. När de lite senare gick och kollade till honom satt han på golvet med en pingvin! Han hade snott en pingvin! Stoppat den i ryggsäcken, och det var givetvis därför han hade varit så tystlåten. De fick något skamsna ringa till djurparken och berätta att de hade en av deras pingviner hemma så de fick komma och hämta dem. Haha. Kom inte och säg att barn inte är företagsamma. Shit, vad jag skrattade när hon berättade det. Så jäkla kul.
Nu ska jag ut på stan och göra en läkarundersökning inför dykkursen och sedan köpa en snorkel. De är dyra, men det får minsann bli en ändå. Vill ha min egen. Gillar inte att dregla i grupp.
Vet inte när nästa uppdatering kommer, men håll utkik. Mot ännu varmare breddgrader. Puh!
Puss.

Saturday, March 03, 2007

070303

Så var det dags att än en gång lämna Sydney. Om tre timmar lyfter planet och styr nosen mot Perth på västkusten. Shit, vad jag blir berest alltså. Känns som om jag flyger många gånger i veckan just nu. Finns det inga sådana där bonuspoints att spara?
Ser fram emot att komma bort från äcklet för sista gången. Igår var han inte klok i huvudet. Än mindre än vanligt alltså. Han började slå efter Sarahs pojkvän för att han var i lägenheten. Det är ju enligt husets något tveksamma regler förbjudet att bjuda in pojkar. Det är kul att varenda en som kommer in i den här lägenheten går här ifrån och upprepar orden "I can't believe that guy. What a dick head!" Haha. Så sant, så sant.
Middagen i torsdags var mycket trevlig. Vi var fyra flickor som åt gott och sedan gick till baren Scary Canary och träffade några av Sarahs arbetskamrater. Vilket gäng alltså. Hur sköna som helst. Träffade dem igen + ännu fler igår när vi var ute och slog klackarna i taket. Jag och Sarah var och klippte oss först och blev riktigt ompysslade en stund. Stack till ett ställe som heter Slip Inn som var helt ok. När det var dags att dra vidare kom vi inte längre än till källarvåningen där nattklubben Chinese Laundry låg. Ganska slappt ställe men med otroligt dålig musik. Som alla andra ställen då alltså. Fattar inte vad det är med Australiensare och housemusik. Var hemma vid fem i morse och fick några timmars sömn innan det var dags att ge sig ut på stan. Fick min sista spruta idag på sjukhuset. Ska inte ta fler i Australien så nu behöver jag inte släpa runt på en kylväska längre. Befriande.
Nu måste jag gå och stänga resväskan. Om det går alltså. Tror den väger 100 kg eller nåt. Var duktig och skickade hem nästan 10 kg igår, men något säger mig att det inte var nog. Har hittat en våg i lägenheten så jag kan väga väskan innan flygplatsen. Något säger mig att jag har varit lite för optimistisk. Får väl se hur jag ska lösa det hela. Måste ju släpa med mig allt nu. Jag hatar att bära! Hade jag varit gjord för att bära hade jag fötts med muskler. Nu var det inte så utan jag får stå ut med mina skämt till muskler. Sorgligt men sant.
Mot varmare breddgrader, även om det varit toppenväder här idag. Jag blev helt förvånad.
See ya soonish!

Wednesday, February 28, 2007

070228

Så var ännu en månad till ända. Det är helt sjukt hur fort tiden går. Snart är den här resan över. Det känns som jag är inne på upploppet nu. På torsdag ska vi ut och käka där Kelly jobbar igen. Den här gången ska alla här ifrån. Allas vår hyresvärd har varit trevlig nog att sparka ut ännu en, Bex, medan jag var borta och en annan, Marieke, blev med all rätt förbannad så hon flyttar också. Louise reste till Thailand igår för att ta en månad där innan hon reser tillbaka till Irland och Sarah reser på lördag, först till Adelaide och sedan till New Zealand. Även jag har skaffat en biljett härifrån. På lördag lämnar jag Sydney för en femtimmarsflight över till Perth på västkusten. Har bokat hostel och turen uppför kusten. Har också kollat upp dykkurser och det ser ut att kunna fungera bra. Ge det en månad så har jag förhoppningsvis mitt dykcert.
Dagarna sedan jag kom tillbaka har till största delen bestått av reseplanering, men även en del tvättning har kunnat klämmas in. Idag måste jag verkligen se över vad jag kan skicka hem. Har säkert 15 kilo som jag måste göra mig av med. Inte billigt, men så får det bli. Det är betydligt billigare att skicka hem det än att ha övervikten med på planet. Då får man betala 1% av en förstaklassbiljett/kg. Det är inte billigt vill jag lova.
Ha lyckat pilla in lite musik i min nya iPod eller maddiis nano som det officiella namnet nu är. Äntligen kan jag bubbla in mig i min egen värld igen. Låg och lyssnade på Phil Collins efter att jag gått och lagt mig igår. Det var helt underbart. Visste inte att det betydde så mycket innan jag blev utan mp3-spelare. Man saknar inte kon förrän hon är ur båset, eller hur det nu var.
Har hittat flygbiljetter till Fiji som inte skulle kosta en hel förmögenhet. Ska kolla runt lite till innan jag slår till. Det ska bli så trevligt så.
Det var nog allt för denna gången. Ska gå och käka nu. Köpte Chicken Cashewnuts på Best Thai igår och det räcker till två portioner till. Galet mycket mat. Det är som om de försöker göda en sumobrottare. Fast gott var det. Förstår vaför jag åt det så ofta när jag bodde på Boomerang. Jag är inte så dum ändå...

Monday, February 26, 2007

070226

Måste inleda med att berätta om en rolig grej jag såg idag. På väg in till stan mötte jag vad jag förmodar var en domare (en sån i domstol). Anledningen till min tolkning var att han hade en sån där vit lockig peruk på huvudet. Oj, vilka problem jag hade med att hålla mig för skratt. Fick reda på att det faktiskt är så de ser ut i verkligheten och inte bara på film. Trodde att det var förlegat, men icke.
I vilket fall som helst har jag återvänt till civilisationen efter två veckor i Kambodja. Det har varit en helt fantastisk resa även om det har varit svårt att se vissa saker. Fattigdomen i Kambodja är enorm och de tillhör visst de 30 fattigaste länderna i världen. Medelinkomsten är 1 US$/dag. Det är inte mycket det. Att ha en inkomst över huvudtaget kräver att man har ett jobb, och det är minsann inte alla förunnat. Tusentals personer är lemlästade efter att ha kommit för nära landminor. Man räknar med att det än idag finns 4-6 miljoner oröjda landminor i Kambodja. Dessa människor försörjer sig på tiggeri. Det gör även tusentals barn. En del ingår i organiserade grupper där vuxna utnyttjar dem och tar de pengar de lyckas få in. För att barnen ska orka blir de ofta drogade och tilldelade ett litet barn att ha på armen så det ska se extra synd ut om dem. Vi hade en tjej utanför vårt hotell i Phnom Penh som stod där dygnet runt. Hon var 12 år och var ibland så hög att hon inte ens kunde fokusera blicken. Det hjälper inte att ge dessa barn pengar, även om hjärtat skriker när man går förbi. Det man kan göra är att ge dem mat så de får något i magen. Den får de åtminstone behålla själva. Att se tacksamheten i dessa barns ögon var något jag aldrig kommer att glömma.
Kambodja hade dock mycket fantastiskt att erbjuda också. Vi inledde resan i Siem Reap där vi pland annat besökte fyra tempel varav det ena var det berömda Angkor Wat, världens största religiösa byggnad. Det var underbart vackert och en nästan magisk känsla att gå runt bland dessa gamla stenruiner där folk levt sina liv. Alla tempel hade fantastiska dekorationer utkarvade i stenen. De berättade historier om allt från det vardaliga livet till religösa berättelser. Vi besökte också templet Ta Prohm där filmen Tomb Raider med Angelina Jolie spleades in. Jajjemen. Andra berömda filminspelningsplatsen i mitt liv. Den första var Matmata i Tunisen där Star Wars spelades in. Jag och den "tekniske researrangören" Nimalan som var med på resan gillade Angkor Wat så mycket att vi morgonen efter tog en Tuktuk dit och kollade på soluppgången. Det var tidigt men väl värt det.
Vi besökte även en SOS barnby i Siem Reap. Vilket härligt ställe och vilka härliga ungar. Det var som att komma in i en oas mitt i allt det hemska utanför. De hade ett späckat schema under hela dagen. De tvättade sina egna kläder i baljor, skötte om trädgårdarna, odlade örter och en del grönsaker, tränade karate, hade bönestunder och läste läxor. 140 barn och ungdomar bodde i byn som hade tillhörande skola och yrkesträning för de lite äldre. Det var en härlig känsla att se att det faktiskt hjälper. Pengarna kommer fram och bistånd gör nytta. Det var ett hus i byn som var skänkt av svenska företaget Lindex AB. Lite kul.
Nere i huvudstaden Phnom Penh besökte vi en annan by, en vanlig så att säga. Det som dock var speciellt med denna byn var att de hade gått samman i en kommun med åtta byar för att bekämpa drogberoendet bland invånarna. När projektet inleddes fanns det 19 officiella drogbrukare, men nu var alla rena. De hade byggt upp ett nätverk för att hjälpa varandra med allt möjligt och hade med hjälp från SIDA Sverige även startat en fond varifrån invånarna kunde ta mikrolån med 2% ränta om de böhövde göra någon investering eller om skörden slog fel så de kunde köpa nytt utsäde. Kommunens nästa gemensamma investering var att bygga en smedja. Detta skulle kosta 1000 US$. Tillsammans hjälptes vi åt och samlade in drygt 10% och överlämnade. De blev så otroligt tacksamma och visste inte riktigt hur de skulle kunna tacka oss. Det kändes bra att kunna hjälpa till på något sätt.
Vi var och hälsade på hos Friends gatubarnsprojekt i Phnom Penh där de hjälper utsatta barn och ungdomar att komma bort från ett liv på gatan. Med krav på drogfrihet (de har drogavvänjning för de som behöver det) erbjuder de utbildning och yrkesträning för alla. De hade snickar-, metall-, skönhet-, bilmek- och restaurangutbildning för att ta några exempel. Dessa ungdomar drev två restauranger som en del av utbildningen. Vi åt på båda och de serverade mycket god mat.
När vi kom ner till Sihanouk Ville vid kusten var det mest sol och bad som gällde. Vi hade kurs på förmiddagarna och playan på eftermiddagarna. På stranden var det massa goa ungar som sålde armband och andra smycken. Många av armbanden knöt de själva. En del kunde prata lite svenska för det var här turisterna fanns. Det märktes tydligt att Sverige är ett av de första länderna som chartrar dit för i mina ögon kryllade det av svenskar. En tjej, Sreylak, var sjukt go. Med världens största leende raggade hon kunder till sin mamma som var en av de många kvinnor som erbjöd massage på stranden. Massage blev det flera gånger. Oj, vad skönt! Fast den bästa massagen, och den som gjorde ondast, fick jag i Siem Reap på ett ställe som bara hade blinda massörer. De kan känna kroppen på ett helt annat sätt en vad en seende kan. Där det gjorde ondast var där hon masserade mest vilket var bra men något smärtsamt. En annan liten tjej på 8 år skulle knyta ett armband till mamma så hon gjorde om min solsäng till sitt högkvarter. När hon skulle springa och bada emellanåt dumpade hon sina saker hos mig medan hon var borta. När hon kom tillbaka tog hon min handduk och torkade sig på. Det ghorde absolut ingenting. Tänk vilket förtroende de har. Det mäks att de inte har hunnit bli trötta på turister ännu. Ibland lade de sig hos en och ville kramas. Haha. Tänk er det på Mallorca eller något. Skulle aldrig hända.
Fick så småningom lämna magsjukans land. Klarade mig endast de första fyra dagarna, sen var det kört. Reste till Kuala Lumpur i Malaysia. KL är en underbar stad med massvis av shopping. Jag har aldrig tidigare trott att jag skulle bli så glad över att se ett Mc Donalds. Jag ska aldrig mer äta ris! Första kvällen i KL var de andra också där. Vi bodde på ett lyxigt hotell som hette Istana. Var runt och checkade läget lite och åkte bland annat till Chinatown där de säljer bra märkeskopior billigt. Om man kan pruta vill säga. En grej som de begär 360 kronor för kan man få för 40 om man tar en stund på sig. Köpte ett par solglasögon från "Chanel". Morgonen efter reste de andra tillbaka till Sverige medan jag tog ett par timmar till i sängen efter att ha vinkat av dem. Bytte till ett annat hotell i närheten som var lite billigare. Fatta hur skönt det var att för första gången på nära 6 månader ha sitt eget rum med egen tv och eget badrum. Jag skämdes nästan för att jag inte ville gå ut. Tog mig i alla fall samman och släpade mig ut för lite shopping. Blev en ny mp3spelare (iPod nano 8Gb), extra minneskort och batteri till min splajdans nya kamera, och en och annan märkeskopia till i Chinatown. Jag hade hur kul som helst när jag gick omkring där ensam. Vilken toppenkväll alltså. Mindre toppen var det att gå förbi restaurangen som låg på väg till hotellet där de hade fönster till köket ut mot gatan. En kock stod och hackade grodor med köttyta. Enda problemet var att grodorna levde och försökte hoppa av skärbrädan. Jag ska ALDRIG äta grodor!! Det var så äckligt! Man ska inte behöva jaga maten man lagar. Det är fel. När den ligger på skärbrädan föredrar jag att den är utan hjärtslag. Isch.
I lördagskväll gick i alla fall planet till Sydney efter en timmes taxifärd som var förenad med livsfara. Det ösregnade och vindrutetorkarna var av årsmodell 1863. Inte heller hastighetsmätaren fungerade. Den pendlade mellan 160-180, men jag skulle tippa på att färden gick i drygt 100 medan omgivningen flöt förbi i en dimmig intetsägande massa. Jag tror jag höll andan nästan hela vägen. Jag överlevde i alla fall både taxiresan och flyget och landade i Sydney välbehållen i går morse. Det var underbart att träffa nästan alla igen. Ni vet vem som var mindre mysig. Innan dagen var över hade jag hunnit få tre utskällningar. Haha. Mmm... vad jag tycker om honom.... Var ute och käkade trerätters middag med Sarah och Cissi på restaurangen Cissi jobbar på i Little Italy. Ikväll har jag lovat att steka känguru till Sarah, Cissi och Louise. Vi får väl se hur det går.
Nu måste jag ila. Spisen kallar.
Vi hörs snart. Nu vet ni i alla fall att jag lever. Om ni undrade.

Friday, February 09, 2007

070209

Hade nyss skrivit ett inlägg när datorn hängde sig och allt försvann. Mmm... Datorer...
Igår blev i alla fall en helt fab kväll igår. Det skålades intensivt, ofta och länge. De flesta skålar tillägnade Dutchie (Marieke från Holland) mina nya skor. Sjukt kul. De andra skålarna var för att lämna Jackson. Det vill vi alla göra. Fast jag vill inte lämna de andra. Känns som om jag lämnar en ny familj bakom mig. Kommer att sakna Sarah sjukt mycket. Vi har toppenkul ihop.
I vilket fall som helst finns et bildbevis från kvällen. På den översta är jag, Dutchie, Cissi och Kiwi (Bex) på puben Three Wise Monkeys. Mycket trevligt ställe. På den andra bilden sitter vi på restaurangen. Från vänster: Jag, Cissi, Bex, Sarah, Dutchie och Kelly.

Nu drar jag till Kambodja! See ya.

Thursday, February 08, 2007

070208

Så börjar det ordna sig i alla fall. Tvätten är ren, torr och vikt. Jag har till och med strykt idag. Tror det är första gången på typ tre år med undantag för gardiner. Ambitionen är i topp tillsammans med humöret. Buffyboxen och lite andra grejer är hemskickade. För $ 120 fick jag 5 kg försäkrat och hemskickat på 7-10 dagar. Rena rama rånet! Alternativet var att skicka med båt, men då tar det tre månader. På tre månader hinner mer hända med mitt stackars paket än på en vecka. Hoppas jag. Nu blir det till att leva på den förfinade formen av mjöl och vatten som i kulinariska kulturer omnämns som pasta. Mmm... Pasta...
Jag upptäckte att min förmåga att packa lätt har förbättrats avsevärt. Kanske för att jag bara har en tiondel av min garderob med mig att välja från, men det tänker jag inte låtsas om. Min omifallattkanskedetblirkalltitropikerna-avdelning består av två tunna tröjor istället för forna tiders två par jeans, extra skor och vinterjacka. Visst, två par jeans kommer faktiskt att forslas med, men i det enda syftet att fortsätta sin resa tillsammans med mamma mot kallare breddgrader. Så jag låtsas att det inte räknas. Förnekelse är väl det första stadiet på väg mot evig lycka eller hur var det?
Nu ska jag tvagas och pyntas. Ikväll ska jag på dejt. På dejt med min kärlek. Sydney.

Wednesday, February 07, 2007

070207

Idag är det fem månader sedan jag reste hemifrån. Så fortgår planeringen. Fick inte gjort hälften av det som skulle göras idag så imorgon blir det högt tempo istället. Jag har i alla fall tvättat. Hoppas bara det hinner torka tills det ska ner i väskan. Min knalloreangea resväska som jag gärna skulle ha en avskedsceremoni med snarast. Ge det ett par dagar så lever vi väl i symbios med varann. Jag och Margot. Resväskan Margot, min trogna vän på vägen. Pratade med en kompis igår som känner en som brukar döpa sina saker. Det var evigheter sedan jag gjorde det själv. Kommer ni ihåg hur det var när man var liten? Allt hade ett namn. Jag hade en cykel som hette Cissi. Den var rosa med bockastyre. Efter detta samtal kom jag alltså fram till att min resväska är en Margot. No more, no less. Just Margot.
För en kort stund sedan avslutade jag och Sarah vårt Buffymaraton. Sju säsonger avklarade. Det är MASSA Buffy kan jag upplysa den oinsatte om. Kan räkna närmre på hur många timmar det blir en annan gång, men så här från en höft kan jag säga att det är mer än 100. Imorgon eller på fredag packas min fina låda ner i en större låda och beger sig ut på transatlantiska äventyr. Den får åka hem i förväg. Tanken var att den skulle få resa i mammas resväska från Kambodja, men nu har jag köpt tre jääättefina tavlor som får resa där istället. Stackars mamma får ju ha plats för sina egna saker också. Tyvärr. Annars hade det varit ett billigt sätt för mig att få hem mina överflödiga attiraljer.
Imorgon ska vi ut och parta. Det blir middag på Pino's, den Italienska restaurangen Kelly (min rumskompis från Brasilien) jobbar på i Crows Nest på andra sidan Harbour Bridge. Ska bli mycket trevligt. Speciellt att jag får en avskedsfest här när jag inte ens hade någon hemma innan jag åkte. Vi får ha en nuärjaghemmaigenfest istället. Det duger också. Vem vet. Mina vänner kanske hade fest efteråt för att fira att jag skulle vara borta i åtta månader. Tack så mycket i så fall...
Nu ska jag ringa mamma. Hon är säkert upptagen men det bryr jag mig inte om. Muhahaha....
2 dagar kvar, men vem räknar?

Tuesday, February 06, 2007

070206

Det ligger en synthare dold i mig. Jag har märkt av henne förut, men idag gjorde hon sig påmind igen. Jag och Holländska rumskompisen Marieke hamnade hipp som happ på konsert ikväll på Sydney Entertainment Centre (10 minuter gångväg hemifrån) med gruppen Scissor Sisters, än en gång försedda med gratisbiljetter. I början körde de mest okända låtar, och sen drog de igång med värsta synthlåten. Jag tror jag var den enda där som diggade den. I slutet kände jag till och med igen några låtar. Kan tänka mig att de spelas hemma också, t ex I don´t feel like dancing. Jag har aldrig varit på en konsert tidigare med så stor procentandel gay i publiken. Helt tokigt. Aldrig heller har jag varit på en konsert med så mycket naken hud på scen. Madonna och Britta Spjut, släng er i väggen. Det här var närmare FFF än något annat. Annorlunda var ordet.
Jag har också funnit mig i att jag numera är ett cricketfan. Jag vägrade inse det först, men nu är jag tvungen. Det stod klart när jag fick ett mess från Sarah idag när jag var på konserten där det stod att England vann dagens match och därför är i final mot Australien. Vi skrek rakt ut av lycka! Gayparet bredvid oss blev jättearga och tyckte nog att vi var opatriotiska. Fatta hur upprörd jag var över att jag inte hann se sista delen av cricketen. Fast ibland är man tvungen att välja. Idag fick det bli konsert istället.
I söndags var jag och Sarah på IKEA och shoppade pryttlar till lägenheten för Jacksons räkning. Var kul att vara där igen. Mumsade köttbullar med lingon och gräddsås så det stod härliga till. Sarah valde pomme medan jag höll mig till mer traditionella metoder med kokt potatis. Hon tyckte att det var jättegott och sedan jag också proppat henne full med svenskt godis har hon konstaterat att hon måste komma till Sverige. Kom inte och säg att jag inte gör mitt för turismen!
Imorgon ska jag runt och fixa lite inför de resor jag ska göra när jag kommer tillbaka från Kambodja. Som vanligt får fröken Olsson tummarna ur i sista minuten. Det ska vara lite spänning i tillvaron. Bara fråga mamma vad hon tyckte om min planering innan jag åkte hit. Jag tyckte den fungerade utmärkt!
Nu är det dags för min skönhetssömn. Imorgon väntar resten av livet.
3 dagar kvar.

Saturday, February 03, 2007

070203

Känner på mig att detta kommer att bli ett långt inlägg så håll i hatten...
Har nyss kommit hem från en biodejt med brudarna. Brudarna bestod i det här fallet av Sarah, Louise och Cissi och dejten mestod av middag och film. Efter världens flottigaste kaloribombsintag på KFC drog vi vidare till bion och kollade på filmen Dreamgirls. Tokbra film som till viss del är baserad på historien om gruppen The Supremes. Massa bra musik och tårarna var nära till hands många gånger. Tror bestämt att jag börjar bli blödig på allvar. Var på bio i torsdags också och såg filmen Blood Diamond med Leonardo Dicaprio i rollen som diamantsmugglare från Sydafrika. Det var en av de mest fruktansvärda filmer jag sett i hela mitt liv. Den visade hur situationen i Sierra Leone var i början på 2000-talet med inbördeskrig och allt. Jag fick så dåligt samvete för att man inte engagerar sig mer i andras problem. En hel del av världen lider och här sitter jag på mitt allt fetare arsle och klagar över att jag bor med Jackson. När det ställs i proportion till varandra känner jag mig inget annat än feg och ynklig för att jag inte gör något. Vad är det som gör mitt liv viktigare än deras? Det som var obehagligast att se var hur barnen utnyttjades, hjärntvättades och proppades fulla med heroin för att sedan användas som soldater i kriget. Barn! Och detta händer fortfarande, varenda dag, året runt. Hårda fakta. Alla som vågar och har hjärta nog bör se filmen, men den är inget för någon som lever lyckligare ovetandes. Det man inte vet har man ju inte on av. Eller?
En något mer positiv vinkel kommer att spegla följande. Igår var jag på min första cricketmatch. Landskamp mellan England-Australien. Louise hade fått gratisbiljetter på Members Pavillion (gräddhyllan) via sitt jobb. Där satt vi alltså, med créme de la créme, där spelarna också satt. Helt sjukt. Upplysningsvis kan jag ju säga att cricket är inte en sport som klaras av på en förmiddag. Mitt i matchen hålls en halvtimmes middagspaus. Matchen började klockan 14 och slutade 22. 8 timmar cricket. England vann. Efteråt försökte jag och Louise fixa autografer från Andrew Flintoff (Freddie) till Sarah som satt bland de tokiga fansen på andra sidan arenan. Hon är helt galen i honom och i cricket. Det hela slutade med att jag frågade tränaren vart de skulle gå och efterfesta. Förklarade att vi var fyra tjejer som gärna hängde på. Bytte nummer så vi kunde bestämma tid och plats senare. När jag berättade för Sarah när vi träffades utanför trodde hon inte mig. Det var som en dröm som gick i uppfyllelse för henne. hon var helt lyrisk och gick runt och sa "oh my God" väldigt ofta. Efter att vi varit hemma och bytt om och fräschat upp oss drog vi till Darling Harbour nu förstärkta med två tjejer till från lägenheten. Fram på småtimmarna var det två som hägde med på efterfest. Tränaren Mark och spelaren Jamie Dalrymple. När vi kom hem hittade vi Kelly också utanför. Vi var alltså alla tjejer som bor i lägenheten +2. Vi fick inte vara här för äcklet med motiveringen "folk ligger och sover". Ganska osmidig lögn med tanke på att alla stod i hallen. Några väl valda ord senare gick vi ner till poolområdet istället och satte oss där. Mark var en något märklig person, men Jamie var jättetrevlig. Kvällen bjöd även på lite dramatik när Louise trillade i poolen och glömde ta upp huvudet från vattnet. Jag fick hoppa i och lyfta upp det och hon drog verkligen ett jääätteandetag. Snacka om att inte ha någon överlevnadsinstinkt! Fick upp henne i lägenheten efter vissa problem och därefter avrundades kvällen ganska snart. En av de sjukaste och mest irrationella dagar i mitt liv. Att på samma dag se sin första hela cricketmatch och festa med delar av Englands cricketlandslag. Sjukt det. Nu vet vi i alla fall att det finns två personer från laget som också tycket att Jackson är ett kräk. Och gay. Han hade en halvnaken man här idag. Han hette Greg och såg tokgay ut. Det hela var mycket märkligt.
Englands cricketlag, eller delar av det i alla fall. I bakgrunden kan ni se Members Pavillion där jag satt allra längst framme vid staketet.
Så här kan det se ut när man festar med folk från England. Jag och Sarah hittade ett par simglasögon. Oavsett vad man säger så är det alltid roligt med såna.
Ja, detta var typ allt för nu. Borde gå coh sova. Imorgon ska vi åka till IKEA och äta köttbullar. Yummie!