060830

Ett litet steg för mänskligheten, ett STORT steg för maddiis. Det är så det känns. Vad spelar det andra för roll att jag går ur som medlem i lärarförbunden, lämnar tillbaka passerkort, tar sprutor, säger upp lägenheten, hyr släp och förråd, ordnar bärhjälp, fixar autogiro, ringer telefonbolag, ordnar intyg, visum, adressändring, försäkringar, betalar CSN, mailar, ringer, ringer och ringer eller att jag rentav blir bostadslös? Vaddådå? "Det är ju bara några dagar", svarar de och tittar förvånat på det vrak som en gång var jag. Det är som om allt det som har varit mitt liv inte betyder något. Min trygghet och självständighet som jag arbetat hårt för att uppnå. Puts väck. Helt plötsligt är jag beroende av andra igen, och jag gillar inte känslan. Bara en sådan enkel sak som när jag idag var tvungen att ändra adress och skriva mig hos mamma. Pang bom. Sju år bakåt i utvecklingen. Sen att jag faktiskt inte ska bo där är en annan sak, men det vet ju inte pappa staten. I deras ögon blir jag ännu en sån. En sån, som efter avslutad akademisk utbildning inte fick något jobb och flyttade hem. En loser. Ett misslyckande. Den del av statistiken man inte skyltar med inför valet. De mörkade siffrorna. Tjena!

Motsägelsefullt kommer jag samtidigt en liten bit närmre den totala friheten för varje dag som går. 8 månader och 10 dagar av självständighet. Och värme. Det har blivit sjukt kallt hemma i Svedala nu. Varma tröjor, jeans och förvisso icke fotriktiga, men dock varma skor. Ska man ha det med sig? Kom på mig själv med att igår sitta och fundera över om jag hade någon användning för min vinterkappa där nere. Sen insåg jag själv hur fånigt det lät. Visst, jag är en mycket frusen människa, men de säljer väl jackor i Sydney också. Realism. Jag är inte så mycket för det... ;)

Köpte för övrigt ny resväska igår. En tokorange. Den ska de väl ändå inte kunna slarva bort. 6,1 kg väger den. Det innebär att det blir 16,9 kg över till mig. Ingen vinterkappa där inte. Vojne, vojne... Hur ska detta gå?

På onsdag ska jag i alla fall klippa mig. Hos samma gamla frisör som vanligt dessutom.

Det är trygghet!

060824

Så är det sagt, och så ska det förbli. Den 7/9 (om exakt två veckor alltså) åker jag till Sydney, down under. Sjukt det. Vad ska lilla, lilla jag göra i stora, stora Australien? Huga. Det ska bli spännande. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot resan. Eller kanske mera panikartad egentligen, men vad spelar det för roll?

Typiskt nog blev datorn ledsen och beslutade sig för att genast ta sitt liv. Kvar blev jag i högskolans bibliotek, omringad av nya studenter med samma skräckfyllda och något förvirrade ansiktsuttryck som jag kan tänka mig att jag själv går runt med. Tur är att man har datanördar (förlåt, jag älskar er!) till vänner som kan rädda en i krisartade situationer som denna. Många timmars arbete höll på att gå förlorade på grund av den sabla datorn. Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas: datorer är onda.

En ny digitalkamera fick också ingå i resebudgeten. I måndags inhandlades min splajdans nya Canon Ixus 800. Är näjd än så länge, men vad vet man efter fyra dagar. Världsgaranti - det är trygghet på en papperslapp! Hoppas att de förstår det där borta med.

Mycket kvar att göra. Nu ska jag fika med min husgud på högskolan, Lennart Arvidsson. Min räddare i nöden genom hela utbildningen. Tacka ja.

See ya, mate!