111120


Om ett bröllop i New York.


På onsdagskvällen mötte vi upp Jossa och Fredrik tillsammans med hans bröder och deras respektive för en snabb middag på en indisk restaurang. Det var ett jättemysigt ställe på 44th Street, och när vi kom dit hittade vi en stor del av resten av bröllopsföljet. 

Efter en något förvirrad beställning fick jag in en hel fisk, en för övrigt mycket välkryddad och spicy fisk, på min tallrik, precis som jag beställt, och precis som det stått i menyn, men som indiern inte riktigt trodde på när han tog upp beställningarna. God var den i alla fall. Sambon hade beställt kycklingfilé, och fick väl in en tre - fyra stycken på tallriken som han slukade glupskt, något som imponerade starkt på sällskapet. 

Efter middagen skyndade vi tillbaka till brudparets hotell, Royalton, där även bröllopet skulle hållas, för en drink i lobbybaren med hela sällskapet. Det var en mycket trevlig tillställning, och kul att få ett ansikte på alla redan innan den stora dagen. Det blev också ett tillfälle för mig i egenskap av toastmaster att få prata med alla talarna och räta ut små frågetecken. Thumbs up för det initiativet. Och så var ju såklart drinkarna lyxiga... 

Ett par dagar i New York hade satt sina spår i alla, förutom Lina som anlänt ett par timmar tidigare och var helt jet laggad, och kvällen avslutades tidigt. Alla ville ju vara pigga och fräscha inför torsdagens stora händelse, den som fört oss alla över Atlanten. Jossa och Fredriks bröllop.

Eftersom jag inte skulle vara i kyrkan förrän kl 13 blev det ändå en liten sovmorgon. Tvagning och stajling, fixing och trixing, och sen var det dags att gå till kyrkan för att öva sång med Lina. I detta ögonblick, när allt fallit på plats (äntligen!) fastnar jag i en stol och drar sönder klänningen. Genast gick pulsen upp till ca 200 slag i minuten och falsettrösten kom fram tillsammans med en hysterisk blick sällan skådad. 


Som tur var kunde jag lugna nerverna efter bara en liten stund. 10 minuter senare, och med två sy-kit från hotellreceptionen, var vi på väg igen. När sambon lämnat av mig med allt bagage, gick han tillbaka till hotellet för att ta det lugnt och förbereda sig inför eftermiddagens händelser. Jag började träna sången tillsammans med den otroligt begåvade kantorn, och när Lina kom tränade vi tillsammans. När vi var klara fick jag hjälp av henne att sy ihop klänningen, en sista hand vid frisyren och ett final ok. Sen anlände brudparet. Man kunde riktigt ta på den pirriga känslan i rummet, och de var så vackra! 


När allt var klart gick jag ner och hämtade upp alla gästerna, vi fann våra platser, och sen var det äntligen vigsel mellan Jossa och Fredrik. Ojojoj... Inte många ögon där, det kan jag garantera. Det var en fantastiskt vacker vigsel, som vi liksom hade laddat upp för i flera dagar (nåja, månader) (faktiskt år), och som var precis så underbar som jag föreställt mig att den skulle vara. Kyrkan var vacker, bruden ljuv, brudgummen stilig, prästen fängslande och Linas sång pricken över i. Tyvärr råkade jag tabba mig lite, och stod därmed för vigselns enda flaw, men förhoppningsvis märktes det inte så mycket som jag inbillade mig. Brudparet strålade av lycka i alla fall, och på ett bröllop är det ju det som räknas. 

De sa ja (det blev inget I do, New York till trots) till varandra och dansade sedan ut till tonerna av Tina Turner. Därefter fick alla torka tårarna, jag klarade mig faktiskt otippat nog, och sen väntade champagne och bröllopstårta. Vi hurrade och grattade och vinkade sedan av de nygifta ute på 48th St, till de förbipasserandes stora förvåning och nyfikenhet, med såpbubblor och ytterligare hurrarop. Under ett regn av såpbubblor hoppade de in i den väntande limousinen för att fotograferas på utvalda platser runt Manhattan. Vi andra fick fri lek i ett par timmar, varpå jag begav mig direkt till Penthouset, för att förbereda inför kvällens festligheter. 


Bara känslan av att uppstajlad i sin allranyaste klänning stiga in i en otroligt flådig (i ordets allra bästa betydelse) hotelllobby mitt på Manhattan, sedan, utan att tveka, stiga in i hissen, trycka på knappen med PH på, som om det vore den mest naturliga sak i världen att jag ska till ett Penthouse i New York, för att stiga ut, bli mött av hotellets festansvariga som guidar en rätt och därefter gör allt för att kunna svara på och uppfylla ens varenda önskemål, är något som jag inte riktigt kan beskriva med ord. Upplevelsen rekommenderas dock starkt till alla. 


Den sista touchen lades vid sviten, bland annat fixade Fredriks bröder rosor som vi avlövade och sedan spred ut i ett rosenbladshjärta på sängen, sedan var det dags att åka ner och hämta upp gästerna. Medan vi väntade på att brudparet skulle anlända från fotograferingen drack vi fördrink och bara njöt av att vara på plats. 


När Jossa och Fredrik steg in i lokalen ställde vi andra upp oss, blåste såpbubblor och hurrade. En stunds mingel och gratulationer, och sedan satte vi oss till bords för att avnjuta en helt sinnessjukt god middag! Utan tvekan det godaste vi åt på hela resan. De vackra talen avlöste varandra, och jag gjorde mitt bästa för att hålla ordningen uppe. När middagen var avslutad, och alla var tokmätta, dukades borden undan och baren öppnade, och när golvet tömts seglade de nygifta runt det som nu förvandlats till ett dansgolv i sin brudvals till Elton Johns Your song. Efter en stund virvlade nästan alla med i dansen, så även jag och min älskling. Jag tror det är hälsosamt för alla par att gå på bröllop ibland - romantiken går att ta på! Traditionsenligt bytte vi partners ett tag och sen blev det rockigare toner som fick alla klackar att stå kvar brevid, och bara fötter att jubla. 


Som grädde på moset, pricken över i och knorren på grisen dukades deras egna cupcakes fram, designade helt enligt temat för bröllopet - The big apple.  Helt fantastiskt goda, även de, såklart. Kan det bli annat på ett bröllop i en takvåning i New York? 


När vi var inne på småtimmarna och klockan enligt sambon närmade sig halv fyra, ramlade vi hem genom New York-natten. Inspirerade av kärleken firade vi oss själva med en kraftigt nedprutad kringla på Times Square på hemvägen, innan vi mycket somnade mycket lyckliga med fingrarna flätade.

Fler bilder från dagen hittar du inne hos Alice, som även var officiell bröllopsfotograf dagen till ära. Även Lina har lagt upp tjusiga bilder, såväl som Emma. 

111110

Det sager i alla fall den kubanska mannen som sitter och tittar pa mig medan jag Internetar.

Sjalv har jag inte en aning. Det gor det lite svarare nar man ska boka boende via natet. Som tur ar finns det en liten kalender i bokningsrutan, dar jag vet att den forsta dagen ar innevarande dag, och sedan ar det bara att rakna sig fram. Fast idag ar det torsdag. Det ar vi ganska sakra pa.

Jag ber om ursakt for det langa uppehallet, och det kommer inte att bli ett sarskilt langt inlagg har. Internet och Kuba gar inte hand i hand langs med gatorna om man sager sa. (Visste ni att kubanerna inte far lov att ha tillgang till Internet, om det inte ar nodvandigt for att kunna utfora sia arbetsuppgifter, eller mojligen studier? Det ar kanske darfor jag iakttas med denna intensitet...)

Jag inser att jag kommer att fa skriva klart reseskildringen hemifran, men vad gor val det. Pa sa satt kanske resan varar lite langre. Jag hade garna stannat lite till pa denna 35-gradiga karibiska o. Eller nagon annan. Nagon annan gar ocksa bra.

Vi roar oss mestadels med att hanga vid poolen, lyssna pa ljudbok, spela yatzy, och ata all inclusive-buffeer. De sistnamnda, under all kritik. Och sa dyker vi lite med.

I borjan pa veckan dok vi i Grisbukten (en utflykt som tog en smarre evihet - mer om det vid ett senare tillfalle), och idag har vi gjort tva dyk vid Playa de Coral, for att sedan avsluta med en varsin nygrillad lobster under ett palmbladsparasoll i solskenet. Och ja, jag ar medveten om den tveksamma dualiteten i det. Lite som att titta pa Den lilla sjojungfrun och tanka pa hur god Blunder ser ut. Men vi blev faktiskt overtalade.

Vi har dessutom traffat varldens trevligaste par, Jens och Lovisa fran Stockholm. De har nu rest vidare till Peru och Lima for att ga Inkaleden, och vi kommer att heja pa under deras vidare resa i Sydamerika hemifran.

For sa ar det faktiskt. Om nagra fa dagar ska vi resa hem. Fyra veckor har gatt, snabbt som vinden, och snart vantar vinterjackor, snoslask och bilruteskrapande. Mmmm.....

Sa nu ska jag skynda mig ut till poolen, lyssna pa ljudbok och bara njuta av varmen.

Suck on that! =)

111101

Jag tanker spara pa New York-historien ett tag till, och fortsatta berattelsen om vara nyare strapatser, framst av den anledningen att min alskade sambo inte delar min tidsuppfattning nar det kommer till halvsvettiga, illaluktande internetcaféer. Inte for att jag hyser nagon storre forkarlek for dessa heller, men jag kan forsta honom. Han har ju trots allt ingen blogg... Naval, jag far skynda mig innan suckarna blir allt for djupa. 

Rina kom, och det med besked. Vi hade bokat in oss pa middag pa den Mexikanska restaurangen pa hotellet (all inclusive - remember?), men pa eftermiddaen ringde de och meddelade att var middag var installd, men att vi var valkomna till International buffet. Tack sa mycket. Lite senare pa kvallen friskade vinden i. Vi satt nere i lobbyn och spelade spel (kom ihag att i stort sett hela hotellet var instangt i plywoodskivor vid det har laget) nar alla mexikaner borjade springa runt som tokar i gula regnrockar med avsparrningsband, samtidigt som de i baren spelade hysterisk techno. Da fick jag nog, och ville ga till rummet. Med betoning pa ga. Hissarna funkade inte, sa vi fick ta trapporna till 10.e (och oversta) vaningen. Efter den nagot basarra upplevelsen i lobbyn packade vi ihop alla grejer, gjorde survival kit i handvaskan, och stuvade in resvaskorna i badkaret. Alla badlakan fick vi lagga innanfor dorren for dar rann det in vatten fran det lackande hotelltaket i korridoren utanfor. Sen somnade vi. Klockan ett pa natten ringde personalen och bad oss att inte lamna rummet, due to strong wind. Nej tack, horde jag sambon mumla, innan vi somnade om igen. Sen var Rina over. 

I fredags morse steg vi efter en forvanansvart god natts somn upp tidigare an tidigast for att forsoka haffa en utflyktsbuss till Chichén Itzá, ett gammalt Mayatempel, trodde vi. Joda. Efter viss vantan kom det en buss som vi fick aka med. Nemas problemas. Eftersom stor del av elektriciteten var utslagen funkande inte var ATM, och ingen av de i narheten av hotellet heller, men vi hade kontanter till en av oss (motsv. 60 usd), och sen skulle vi fa betala den anda med kort nar vi kom till motesplatsen. Sagt och gjort. I bussen och ivag. Sen gick det utfor. Bussen parkerade pa ett stort aventyrsbads parkering, dar man skulle byta buss beroende pa vilken utflykt man skulle pa, och vi misstanker ocksa beroende pa vilket sprak man talade. Vid vart bussbyte fick vi springa bort till en kvinna i en bil med tva kortstationer. Inga av vara kort gick att betala med. Hon forsokte flera ganger men det var tvarstopp. Da korde var buss, och jag borjade svettas pa pannan. Den allt mer irriterade mexikanen lyckades fraga efter en ATM, trots att han sagt tidigare att dar inte fanns nagon, och en annan, inte riktigt lika irriterad, borjade hamra ner plywoodskivor. Och dar inne i ett mycket litet utrymme stod det en automat. Vi borjade febrilt trycka pa knapparna (vi borjar bli lite haj pa atm-spanska) men fick bara en blinkande varldskarta och ett argt pip tillbaka. Svettningarna blev ymnigare och mexikanen argare. Till slut kom vi in i systemet och maskinen borjade rakna. YES! tankte vi. Och den raknade, och raknade, och raknade. Sen fanns det inte sa mycket pengar i den. Varldskarta. Pip. Mycket arg mexikan. Vi fick forsoka med ett mindre belopp. Da kom mexikanen och sa att de minsann korde nu, varpa sambons ganska sallsynta nervosa ogonbrynsryckningar gjorde sig paminda, nar han fick springa efter och forklara att da vill vi ju ha vara pengar tillbaka. "you didn´t pay me" var svaret, och jag borjade na hysteriska nivaer. Jag sprang ut, borjade mycket upprort krava pengarna tillbaka, och vifta med armarna (och hade inte en tanke pa att vi holl pa att bli lamnade pa en parkeringsplats utan pengar mitt ute i ingenstans), nar sambon kom rusande med ett - VI HAR PENGARNA! We´ve got the money!! Jag slangde till honom 800 pesos, sambon lyckades krangla ut kortet fran automaten, och sen fick vi springa pa bussen. Sedermera blev vi presenterade som "the last couple with the many complaints". Det kan vi ta. Dessutom fick vi 50 pesos tillbaka som jag i all panik betalat for mycket. 

Chichén Itzá. Det visade sig utover det kanda templet vara en hel stad med massa altare, observatorier och en bollplan dar spelet enligt var guide (som for ovrigt har guidat Arnold Schwarznegger 2007) gick ut pa att med hjalp av en pinne fa en boll genom en ring pa vaggen. Man spelade tva lag mot varandra, och efter avslutad match hogg man huvudet av det vinnande lagets lagkapten och offrade honom till gudarna. Det fanns en hel vagg med dodskallar i relief pa... Under utflykten fick vi aven bada i en Cenote som a karaktaristiskt for Yucatanhalvon. Det finns ca 3000 cenotes (undervattensgrottor, eller vattenhal med sotvatten) pa halvon. Det var en cool upplevelse, och jag var minsann modig nog att hoppa fran klippan, till skillnad fran resesallskapet. Under utfykten traffade vi den forsta och enda svensk, Claes, vi har mott sen vi lamnade New York.

I fredags kvall lamnade vi sa Cancun i taxi till forman for Playa del Carmen en knapp timme soderut. Efter dagens aventyr ville vi bara komma fram sa fort som mojligt, sa vi tog en taxi. Vi kande oss otroligt lyxiga dar vi satt, med egen chauffor, alla fonster nervevade och nagon livekonsert pa cd med Guns ´n´ Roses. Fordelen med att ha en taxichaffor visade sig ocksa vara att han pratade spanska och kunde efter vissa omstandigheter ta oss nastan anda fram till hotellet som lag pa 5th Avenue, promenadstraket. 

Hotellet, som vi visserligen inte betalat mer an 228 kr for, var ett riktigt sunkhal. Vi tryckte in ett varsitt par oronproppar och gick och lade oss pa studs, jag helt paranoid och stortsaker pa att det fanns bedbugs, vilket jag lyckligtvis inte fick ratt i. Nar vi vaknade tog vi en iskall dusch eftersom varmvatten eller handdukar visst inte var en lyx de holl sig med, for att sen ga tvars over gatan for en fantastisk frukost. Vi delade pa en omelett och cot cakes (typ american pancakes) och tog en mumsig smoothie till det. En man med en gitarr underholl oss tacksamt nog medan vi mumsade.

Matta och belatna traskade vi ner till farjelagret och tog farjan over till Cozumel, en tripp pa ca 40 min. Framme, haffade vi en taxi (man vanjer sig latt), och steg av vid vart nya hem i tre natter Villa Blanca. "You have a free update to a suite" ar de vackraste ord man kan hora nar man star lite halmor i en trang lobby. Och vilken svit matt. Med foregaende natt faskt i minnet var det som att komma till himmelriket. Vi satte oss pa sanen och bara njot ett tag, innan vi gav oss ut bland folk igen. 

Bland det forsta vi gjorde var att ga bort till dykcentret dar sambon skulle fortsatta sin dykkurs, men det var tokstangt. Vi fragade pa ett hotell bredvid, och enligt dem var det stangt pa grund av storm igen. Det var visst en mindre storm som foljde Rina. Vi suckade tungt, promenerade de tre kilometrarna in till stan och hyrde varsin vespa istallet. I tre dagar skulle vi fa fara runt pa varsin tvahjuling. Forsta dagen korde vi direkt tvars over on och at pa ett helt otroligt stalle, Coconut, med varldens basta utsikt. Det ar sa tacos ska smaka! Grymt!

Cozumel ar uppbyggt med fina strander pa ostkusten och bra dykning och snorkling pa vastkusten med varldens nast langsta korallrev (det langsta finns ju i Australien som mina trogna lasare sakert vet). Vi satt alltsa pa ostkusten med de fina stranderna och klippor som utsikt. Mycket tjusigt. 

Helt galet matta korde vi hem, kopte en Margarita pa hotellet och krop ner i varmvattenpoolen. Fantastiskt. Den nya "stormen" marktes av pa sa satt att et vajade en hel del i palmerna, och att ett glas blaste omkull. That´s it. 

Den natten sov vi som kungar i var tokbreda sang med bade flakt och ac. Utvilade som sallan forr, vaknade vi redo att ta tag i den dar dykningen. Fortfarande stangt. Aquaworld visade sig ha tva kontor, och pa stalle nummer tva lyckades vi fa tag i en man som inte ville, men kunde, hjapa oss. Och vips var vi inbokade pa dyk till dagen efter, for pa sondagar dyks det minsann inte. Nagot lugnade av framstegen, dock inte helt, beslutade vi oss for att kora runt on istallet, en stracka pa ca 65 km. Vi tog samma vag som forra gangen, stannade ar vi kom fram till varldens trottaste souvenirbutik, och prutade loss pa en stenpipa i form av en orm (inspererade av Cuculcan - feather snake - pa chichén itzá). Sen hade jag punktering.

Tyvarr borjar jag fa onda ogat nu, och maste avsluta skrivandet, men jag lovar att aterkomma med hur det kom sig att sambon fick aka mexikansk polisbil, vara dyk pa varldens nast langsta korallrev, samt fem anledningar till varfor alla borde resa till Cozumel. 

Imorgon flyger vi till Kuba.

Buenas noches!

111027

Jag gor ett hopp i berattelsen, men jag lovar att aterkomma och beratta om ett helt underbart brollop i ett pent house i NY, hur vi gjorde varldens klipp men kande oss kriminella, jagade och lite farliga pa kuppen, gick pa Broadwaymusikal samt hur en fodelsedag firas in style.

Istallet hoppar jag raskt till Mexico dar vi ar nu, och efter fyra dagar pratar en harlig blandning av spanska, engelska och svenska.

Efter en nagot hektisk, men helt fantastisk vecka i New York bar alltsa resan vidare till Mexico och Cancun. En mellanlandning i Miami hann vi ocksa med, men sambon havdar bestamt att flygplatser raknas inte. Vi ar inte helt eniga pa den punkten.

Naval. Efter flera forsok att forsoka forsta den mexikanska valutakursen gav vi upp, betalade en hutlos avgift i en ATM, och fick tag i en shuttle till hotellet, som ni ju har sett bilder pa sen tidigare. Cancun ar indelat i tva delar en "stadsdel" och en Zona Hotelera, som ni kanske sjalva kan rakna ut vad det ar. Dar bor vi.

Pa plats blev vi tilldelade ett varsitt armband - all inclusive och sen fick vi i ilfart lamna upp vaskorna och skynda oss till middagen for att hinna innan stangningsdags. Middagen. Det var nog den mest miserabla maltid jag har upplevt i hela mitt liv. Vi tittade trott pa varandra, suckade djupt och tvingade ner skiten, nagot uppgivna over vad vi kastat pengar pa.

Efter ett svagt forsok att finna trost bland gratisdrinkarna i baren gav vi upp och gick och lade oss. Men sag den olycka som varar for alltid. Frukosten morgonen efter visade sig vara starten pa fortsatt helt fantastiska maltider, sa magrare - det blir vi da inte. Sen kan man ju tycka vad man vill on just det, men maten ar grym iaf, och sa aven drinkarna nar vi hittade ratt bland halvfabrikaten.

Jaja, mandagmorgon, solen stralar fran en klarbla himmel och vi hugger varsin solstol. Glada i hagen borjar vi planera for kommande aktiviteter. Jag som har talat mig varm for sambon om alla fordelar med dykning, borjar med stor iver uppmuntra alla visade tendenser till intresse for denna fantastiska sport. Och joda, skam den som ger sig. Innan dagen ar slut har vi bokat in oss pa hotellet anda fram till fredag, och han har tecknat upp sig for att ta dykcert. Av den hysteriska amerikanska aldre kvinna som formodligen, av hennes ambitionsniva att doma, arbetade pa provision for dykforetaget, fick vi skjuts till Marinan dar vi hamtade ut bocker och dvd-spelare att titta pa instruktionsvideos i. Sen kom regnet.

Det gjorde inte sa mycket tyckte vi, "da kanns det inte lika trakigt att plugga", intet ont anande att det var borjan pa en orkan pa vag in. Kursen skulle vara upplagd sa att teoriprov och pooldyk skulle klaras av under tisdagen och onsdagsmorgonen, sen skulle de tva forsta open water-dyken goras pa onsdagen, och de tva sista pa torsdagen, da aven jag skulle vara med och dyka. Pa tisdagen meddelade dock den mycket karismatiske dykinstruktoren Enrique, att nej minsann, det blir inga dyk i havet eftersom hamnen ar stangd pa grund av stormen (det var lite halvmulet). Ville vi anda gora de andra delarna har? Eftersom vi nyss hade betalat boende for tre extra natter tolkades det som en ok losning, och sa satte de igang. Jag maste saga att jag tycker att det har varit roligt att kolla pa nar de plaskat runt i poolen med vatdrakt, gastuber och simfotter.

Pa onsdagen sag vadret lite battre ut, och kanske kanske skulle det bli dyk anda, men nej. Hamnen ar stangd till och med fredag. Under dessa dagar har fler och fler saker forsvunnit fran poolomradet (stolar, madrasser, barer..) och sa har det satts upp plywoodskivor for alla dorrar och fonster sa det ar svarare att ta sig ut har an ifran Fort Knox. Vi har fragat om det ar stormskydd, eller bara sasongsavslutning (vi har kant oss lite ensamma har), men har inte fatt nagra svar. Igar fick vi sa ett brev inpetat under dorren dar det stod att det var Hurricane comin in, och att vi gjorde bast i att ha vara vaskor packade omifallatt, samt att personalen var Fully Trained i dessa situationer. 

Vi firade detta med en helkvall i baren med en backpacker fran Israel - en fd soldat som tyckte att den basta kanslan i varlden var nar han slogs, och att sjalvforsvar var det viktigaste han skulle lara sina framtida barn. Det stod tidigt klart att vi inte delade samma varderingar, men vi hade en trevlig gvall anda.

Eftersom vi inte har markt nagot sarskilt annu, forutom att det regnar, har vi tagit det med ro. Idag fick vi ytterligare ett brev med information om att vi skulle halla oss pa hotellet, ha vaskorna packade inne i badrummet, med en reservvaska med tva ombyten, pass och kontanter i. Och att det nu inte fanns nagon handdukstvatt. I ovrigt har vi inte fatt nagon information om sjalva stormen, men pa SMHI kan man lasa om Rina. 

 

Vara planer for kommande dagar ar enligt foljande; imorgon checkar vi ut fran Cancun och tar oss ner till Playa del Carmen. Egentligen ska vi till Cozumel, en o utenfor kusten, dar dykcertet ska avslutas med ett syskonkontor till det som finns har, men eftersom hamnen ar stangd kommer vi inte ut dit imorgon, utan vi hoppas pa lordag. Sen ska vi forhoppningsvis stanna dar tills pa tisdag eller onsdag. Pa onsdag flyger vi vidare till Kuba, for att se vad Rina har hittat pa dar.

Med en suckande sambo i baset bredvid, far jag val anse uppdateringen avslutad har. Jag ska dock forsoka bjuda pa nagra bilder. 

 Visst syns det tydligt att det ar Frihetsgudinnan i bakgrunden?

111026

Ok.

New York. The Big Apple. The city that never sleeps.

Efter en forvanansvart latt resa over Atlanten, dar endast incheckningen strulade och vi fick platser med typ 30 rader mellan oss, vilket en flink kille i Copenhagen loste elegant landade vi i NYC (naja, vi fick ju faktiskt klia geniknolarna bade en och tva ganger i Paris, vars flygplats inte ar byggd for smidighetens skull. Hort tals om skyltar!?). Vi tog oss rasskt an tunnelbanesystemet, som visst holl pa att renoveras for nar vi satt pa taget skulle det inte alls ga dit det skulle, utan nagon annanstans. Som tur var satt dar en hjalpsam tjej som kunde guida tva forvirrade svenskar, for snala for taxi, ratt. Och sa var vi framme.

Efter ett dygns resa, helt mosiga i huvudet, kliver vi upp mitt pa Times Square (for den nyfikne tog det tre dagar innan undertecknad fattade vad som var Times Square, och att densamme bestamt havdade att naha, dit hade vi inte kommit an, men man maste ju seeee det...). Val motta av en hysteriskt skrikande T-shirtforsaljare raknade vi gator som besatta (48th st 7 ave) innan vi hittade ratt och kunde snubbla in pa hotellet. Upp med vaskorna, ut for en snabb middag vid elvasnaret pa Red Flame Diner och sen i sang som ett vrak.

Inte for att det blev nagon sovmorgon inte. Om inte staden sover far visst ingen annan gora det heller. Dock forsokte vi, och tog oss inte ut pa stan forran efter lunch for att forswoka losa klanningskrisen. Det borde ju inte vara nagra problem kan man tycka.

Pa kvallen motte vi upp Jossa och Fredrik (brudparet) pa deras hotell for en drink i lobbyn. Precis da anlande resten av det festsugna ganget, sa vi blev nagra stycken. Dock blev det en tidig kvall for oss alla.

Tisdag och onsdag gar ihop mycket, eftersom stroa delar av tiden spenderades i jakten pa klanning och skor. Jag har fatt lova och svara infor sambon om att alrig mer ga till Macy´s. Han var dock mycket talmodig och forstaendenar jag satt klockan elva pa kvallen pa Shoemania i upplosningstillstand, gratandes over skobristen.

Naval. Innan onsdagens slut fanns bade klanning och skor i tryggt forvar tillsammans med nagra andra shoppingerovringar, bade for mig och sambon.

Sen var det dags for brollop.

111024

Joda, vi lever.

Detta kommer att bli ett ganska kort inlagg, men det kommer flera a det snaraste. I promise.

Vi har landat i Me-hi-co, baby. Allt ar bra. Vi bor pa ett all inclusive precis pa stranden och har alldeles nyss bokat fler natter pa samma hotell (thank god for hotels.com, och sa lankar jag helt enkelt till googles bildsok for att spara tid - klicka har) eftersom Darling ska lara sig dyka, vilket gor att jag formodligen kommer att blogga ifatt.

Som sagt. Allt ar bra.

Talk to you soon.

111017

Hello over there!! Jojjomen. Tva jankare ar nu pa plats i New York City baby. Efter en lang, men helt ok resa landade vi i ett soligt och varmt Amerika. Vi har ca 20 grader (aven om det knappt marks eftersom vi gatt runt i konstant skugga pa grund av alla hoghusen) har, aven om det blaser en hel del. Personalen pa flyget var otroligt trevliga, och 8 timmar kandes inte sarskilt langdragna.

Det forsta vi gjorde nar vi kom fram var att skaffa subway-kort, sa vi kan ta oss runt i veckan. Vi motstod frestelsen att ta taxi direkt till hotellet, utan gav oss i stallet ner i underjorden for att for egen maskin ta oss fram. Fram kom vi, aven om det tog lite tid. Linjen vi akte med gick lampligt nog pa en annan linje, vilket vi inte fick reda pa forran vi satt pa taget. Efter att pa riktigt turistmaner studerat kartor, och med Lonely Planet i hogsta hugg genomforde vi byte som varsta proffsen och kunde snart trippa upp i neonbelysningen. Vi bor mitt i smeten, mitti teaterdistriktet, med mindre an ett kvarter till Broadway och alla galet stora skyltar. Blir man sugen? Ja. Det var ett ganska hysteriskt forsta intryck vi fick av staden, miljoner manniskor, skrikande t-shirtsforsaljare, biljettgubbar, korv och brandbilar. Den allra forsta polisen vi sag kom med ett lass pannkakor pa vag in i bilen och passade darmed perfekt in i den sterotypa bild vi fatt av poliser i USA genom film. Det kanns tryggt och bra att min inte blivit helt blast i alla fall.

Hotellet ar poppigt och modernt och nastan lika fint som pa bilderna. Vi fick ett Queen Deluxe-rum i receptionen vilket vi tackade snallt for. pa vart rum har vi tre presidenter i form av en kudde, en tavla och en lampa. Ja, bor man pa "Best Western Plus Presiden Hotel at TImes Square" sa far man val ta en och annan president pa kopet.

Efter en snabb runda pa stan med en middag som mal, rasade vi i sang och toksov. Vissa svarigheter uppstod i var Deluxe, eftersom vi uppenbarligen ar langre an den genomsnittlige hotellbesokaren. Tacket bestar av en filt invirad i lakan. Helt ok, forutom att man far valja vilken kroppsdel man vill frysa om. Tar man det pa sig vanligt slutar det nagonstans mitt pa skenbenet. Alltsa far vi krypa ihop till sma bollar i sangen, och det ar nog inte Deluxen designad for heller. Nja, vi sov trots allt, aven om vi bor granne med brandstationen, och vad jag kan doma gor de ungefar lika manga utryckningar som i Sydney. Det maste sitta en javla massa tanter i traden som ska raddas aven har. Eller kanske katter som tanterna inte kan fa ner. Jaja, vi har oronproppar.

Idag har vi efter att verkligen ha dragit ut pa tiden last pa lite i Lonely Planet och vandrat runt lite i Midtown. Vi kakade lunch pa en Italiensk gor-det-sjalv-restaurang, typ a la food court, dar de hade flera oliga delar i en restaurang. Vi at pizza. Mycket gott, men sa var vi hungriga ocksa.

Efter det strosade vi bort till 5th Avenue, och tog oss genom Diamond District ner till New York Public Library, dar vi sitter nu. Har ar Internet gratis, och det ar ju inte fel. Da kan man ta att det saknas prickar och ringar (for det har ni val markt). Det var ocksa har Carrie Bradshaw planerade att ha sitt brollop i Sex and the city-filmen. Coolt att kanna igen en plats sa tydligt. Och vilken plats sen. Det ar sa har ett bibliotek ska se ut. Punkt slut.

Nu ska vi smita vidare och leta upp ett fikastalle. Sen ska jag forsoka hitta en klanning och ett par skor till brollopet (nej, jag har ingen panik.... GAH!) och mojligtvis aven nagon form av nagelsalong. Och just det. Shampo ska jag fixa. Jag prioriterade bort det hemma. Hur korkad far man bli!? "Nej, schampo behover jag nog inte..." Idag har jag svart att komma pa vilka argument det var som styrde det resonemnaget.

Nu kilar vi vidare!

Over and Out.

111015

Jådå. Det här ska nog gå vägen. Med styvt tio timmar kvar till avresa börjar den här kappsäcken att knyta ihop sig. Har jag någon klänning att ha på mig? Nej. Har jag skor, halsband eller annat krimskrams? Nej. Har vi lyckats få in alla pengar på rätt konto? Nej. 

Trots att kriserna (förutom hårkrisen som dämpades någorlunda halv åtta i morse i en mycket tom salong i en mycket morgontrött stad) egentligen är fler än någonsin, har jag nu lyckats åstadkomma det efterlängtade filbunkestadiet. Lina var här idag och tränade sång, och uppvisade om möjligt ännu större hysteriska tendenser än jag - om jag har uppfattats på samma sätt ber jag alla i min närhet innerligt om ursäkt - vilka inte avhälptes för hennes del, men lättade lite på trycket hos mig. Som tur är har Lina ett par dar till på sig. Jag med, fast på andra sidan Atlanten. Egentligen.

Kvar att göra: 

• Packa - har i alla fall fått fram resväskan och öppnat den nu. Och gjort en jätteklädhög på sängen. Progress!
• Ordna med grejer inför bröllopet (oj, vad hemligt!)
• Fixa jobbgrej
• Tömma minneskort
• Ladda kamera, iPod, mobil, och få med alla grejer och laddare
• Skriva brev till kattvakterna
• Knöla in ljudböcker i datorn och sedermera poden
• Hänga tvätt
• Träna sång
• Leta upp min dykbok som försvunnit mystiskt och har gjort sig totalt osynlig. Poff väck.
• Och göra lägenheten presentabel för kommande fyra veckor.

Någonstans däremellan ska jag klämma in lite räkor och sömn också. No worries. Taxin kommer ju inte förrän klockan 05.00. 

Imorgon är jag här istället. Inte fel. Inte fel alls. 

111013

Jag är så in i dödens trött. Dygnet har utan tvivel för få timmar just nu. Det är ett problem jag inte är van vid att ha. För tillfället är mitt dygn planerat i halvtimmesetapper, vilket verkar mer än lovligt stressande. Lägg därtill klänningshysterin och hårfiaskot, teknikkurs, födelsedagskalas, presentjakt och jobb till 18.30 så har du en någorlunda bild av hur det ser ut. Jag får påminna mig själv om att jag ska andas även utåt. 

Sen må jag vara världens absolut mest godtrogna, alternativt korkade, människa. Jag har reklamerat håret och på lördag ska den stackars nyutexaminerade frisörskan få en ny chans att go wild and crazy. Det kan bara gå på två sätt. Antingen lyckas hon släta över tidigare misstag och göra mig lite mindre zebra och trailerpark, eller också tvärtom. 

Möjligheten finns alltså att jag kommer med nyrakat huvud, naken och tuggandes fradga till bröllopet. Men det hade kanske varit festligt det med? Jag kan ju stå för underhållningen i alla fall. 

Så här tänker jag ha det sen.

111012

Då är tanken att det här svarta hålet ska återgå till att bli en reseskildring. Hurra! Än så länge är jag bara i förberedelsestadiet av resan, men my god! Jag håller på att bryta ihop, och jag kan inte förstå varför. Eller jo, det kan jag, men jag vill inte. 

En del beror på extremt dålig planering från min sida. Idag(!) skaffade vi reseförsäkring och sjukförsäkringsintyg. Lite lagom sådär. Fast det är egentligen inte det jag dukar under för. Det är ganska lugnt. Stressen över i-landsproblemen är desto större. Det är där den riktiga paniken sätter in. Just nu väntar jag bara på att den ska peaka, så jag lugnt kan kana ner på andra sidan kurvan och inte bry mig ett dugg. Bara gå runt lite halvlullig, med lite käckt dregel i ena mungipan. Manãna...

Vad är dessa halvpatetiska livskriser då? Jo. Den första var att jag fick tag i väääärldens finaste klänning till bröllopet. Den hängde där och skrek mitt namn, och när jag fick på den ville jag aldrig ta av den igen. Tyvärr var den inte riktigt trogen. En riktig slampa till klänning var det om jag ska säga sanningen. Den har nämligen flirtat ordentligt med ytterligare en bröllopsgäst, så nu är vi två (vad jag vet. Hjälp! Tänk om det är ännu fler?) som hade tänkt visa upp skönheten i New York. Det faller inte riktigt mig på läppen, och jag dör lite grann på insidan varje gång jag tänker på det. Och ja. Det har funnits tårar med i bilden. Jag är ju inte mer än människa. Den här veckan har jag således finkammat stan efter en annan kroppsjuvel, men funnit nada. Jag tvångsköpte två klänningar i panik, men jag vill egentligen inte ha någon av dem. Men jag vill inte heller ha samma klänning som någon annan. Nåja. Jag sväljer ner klumpen i halsen och hoppas att det finns klänningar på andra sidan Atlanten. Giv mig sinnesstyrka!

Den andra livskrisen handlar om håret. (Ja, jag inser att allt detta är ytliga saker, men det är väl sån jag är - ytlig, ytlig, ytlig.) Jag hade klipptid igår hos min världensbästafrisör. Och så hade vi personalmöte. Samtidigt. Som sagt, dålig planering. Ja, eftersom arbetsgivare generellt sett inte uppskattar frånvaro på grund av hårkriser, med all rätt, fick jag snällt ringa och avboka. Dock inte förrän efter grandiosa försök att hitta en ny tid innan söndag. Ingen lycka där heller. Det blev till att ge sig ut på stan, knacka dörr och leta efter en ny frisör. Efter många om och men lyckades jag hitta en och där har jag varit idag. Blev jag nöjd? Nej, inte särskilt. Jag ser ut som ett misslyckat kemiexperiment från första året på frisörlinjen. Och ja. det har fällts tårar även över detta faktum. 

Summa summarum. Jag ska inte se mig i särskilt många speglar i NY. Å andra sidan behövs ju inte det. Jag kan ju bara titta på de andra bröllopsgästerna. Jag ser ju likadan ut. 

Mmm... Bröllop...

Den lilla slampan.

110922

I made it! Med två alarm ställda var jag inte senare än de vanliga fyra minuterna jag aviserade om redan första dagen på arbetet. De jag har fått okejat av mina kollegor. Det borde finnas fler sådana kollegor. Eller fler arbetsplatser med flextid. I vilket fall. Idag föll det på plats.

Inte heller blev det några psykotiska drömmar (btw, jag väntar fortfarande på hobbytydningar) att försöka förstå eller förtränga. Annars drömmer jag väldigt ofta. 

Jag har någon gång hört att alla människor drömmer varje natt, men att det bara är ett fåtal man minns när man vaknar. Jag brukar komma ihåg vad jag drömt, tack och tyvärr. I mitt huvud processas nattetid mycket av det jag möter dagtid. Tro nu för all del inte att vi brukar rida på sniglar på jobbet, men visst har det varit ett visst snigelfokus de senaste veckorna. Jobbar man på förskola blir det lätt så kring den här årstiden. Jag har bland annat lärt mig att sniglar andas med en lunga, eller typ blåspåse, som sitter på ryggen. Detta efter att jag hittat ett stort hål i en snigel som sedan utforskades närmre. Så visst. Sniglar får en del uppmärksamhet (av någon anledning i hela den skruvade drömmen är det just snigeln jag har hängt upp mig på).

Nevertheless. 

Idag är det torsdag och torsdag är riddag. Det är bra. Nu har jag landat i soffan efter en timme på hästryggen, och strax väntar sängen. Imorgon är det after work, och då är det bäst att var utvilad. 

Måste bara bjuda på denna godingen. Eskil 14 veckor.

Over and out.

110921

Två morgnar i rad har jag nu misslyckats totalt med själva uppstigningsmomentet. Att komma för sent är nog bland det absolut pinsammaste jag vet, och ändå lägger jag förvånansvärt mycket tid på det. Idag var det en katastrof. 

Jag är en klassisk snoozare. Jag tar mig själv till liv i tiominutersintervaller. Utan undantag. De gånger jag har stigit upp direkt när klockan ringer är mycket lätträknade. Det händer helt enkelt inte. Men idag gick något helt enkelt fel. Efter den där första snoozningen hände det inget mer, utom att jag började drömma. And what a dream...

Jag drömde att jag skulle hoppa bungyjump, fastsatt i någon form av sele, typ harnesk. Hoppen gjordes ifrån någon form av lastramp ett femtiotal meter upp i luften ovanför en dyig sjö inne i skogen/djungeln. Varför skulle man utsätta sig för det då? Jovisst serru, vi tävlade om ett gäng glamorösa möbler i multitusenkronorsklassen. Flertalet hopp utfördes och efterhand slogs folk ut ur tävlingen. Till sist var vi bara två kvar - jag, och en före detta kollega till mig. Det är nu det sjuka börjar. 

Kajsa kommer inridande på... En gigantisk svart skogssnigel - i tre delar. Den ena delen svävar lite nonchalant framför det makabra ekipaget liksom för att visa vägen, och Kajsa. Jodå. Kajsa sitter även hon lite svävande ovanför en av snigeldelarna med tyglar i händerna och antennerna framför sig, medan snigeln segar sig slemmigt framåt.

Det är nu det är min tur att hoppa. Uppe på flaket sitter några som jag i drömmen känner. De hejade på mig i alla fall, och försökte göra allt för att jag inte skulle ramla ner för den hala, geggiga rampen utan selen på mig. Jag får hålla mig kvar i en av fåtöljerna (det fanns två turkosa, den ena med en vit rand - värd 55 000, den utan rand värd 50 000) som är täckt med plast och i jämnnivå med rampen. 

När jag hänger där ut över kanten, med livet som insats (min bruna pygméhäst står nedanför och väntar - mycket sötare än skräcksnigeln!) täckt av brun lera i värsta actionfilmsscenen, vaknar jag. 

Någon som vågar sig på en tolkning??

Nä, trodde väl inte det.

Söt i jämförelse...

PS. Mer om den betydligt trevligare möhippan hittar du här, här, här och här.

110920
Och så vaknar liket. 

Jag veeet att det absolut tråkigaste man kan läsa i en blogg är om hur sällan bloggaren i fråga uppdaterar sin blogg. Så jag lovar att inte beklaga mig. Jag lovar inte heller bättring till de typ fyra läsare jag har. Jag vill inte göra er besvikna. Lite roligt är dock att efter att ha blivit länkad genom Emma ökade mina besökare med ungefär 500%. Jag skojar inte. De kom dock inte tillbaka dagen efter. Jaja. 

Som vanligt är det inte bara här inne det står stilla. Kameran är fortfarande precis lika trasig (kanske - den är faktiskt lämnad på lagning, kryss i taket) och därmed kan jag inte presentera Jossas möhippa, som gick av stapeln i lördags, i bilder. Men de kan ni hitta under länken ovan. 

Jo, möhippa. Fantastiskt fenomen må jag säga. En hel dag med bara hittepå och fint inför en av de största dagarna. Såhär gjorde vi.

Ett helt gäng adrenalintoppade brudar angrep den intet ont anande blivande bruden i stugan. Bland blåsgrejer, glada tillrop och kramkalas fick hon försöka få tillbaka fattningen innan det var dags för dagens första anhalt. Vi hade hyrt ett glashus precis vid havet där vi dukat upp till brunch med american pancakes, bullar, bubbel och annat mums mums. Där fick Jossa föredra sällskapet och berätta vilken relation hon hade till var och en. Vi körde även klassiska hoppfoton och en omgång av på spåret för att ta reda på nästa destination - Las Vegas. På med nätstrumpor och fram med Beyoncé-movesen, för nu skulle det dansas. Hrmm.... Ja, vissa hade ju det lite mer naturligt i systemet så att säga.... Jag kompenserade med rosé. Kul var det i alla fall, men jag bävar för den dagen det ska vara filmvisning av resultatet. Blir det på bröllopet tror jag att jag ska göra ett längre toalettbesök, eller möjligen hoppa från balkongen i det penthouse där festen ska hållas. Jossa? Proffs såklart. 

Efter allmän förnedring (av mig - absolut inte bruden) fick vi ta tåget till Boston där det serverades ruskigt goda cupcakes gjorda av Alice. Cornelia hade fixat världens sötaste, och godaste, macaroons, som verkligen satte pricken över i. 

Nåja, ingen rast och ingen vila. Jossa fick tio minuter till tvagning och stajling innan vi följde spåret vidare till Los Angeles och dagens photo session. Jossa var fantastiskt duktig, och bilderna blev riktigt bra. Ska bli spännande att se vilka hon väljer. Jag måste även ge oss hurrande tjejer en eloge för stor inlevelse och många bra "tips". Jossa är nog en av de modigaste jag känner. 

Tåget tuffade vidare till slutdestinationen. Här var det dags för le grande finale. Och vilken final sen. Rosenblad, akvarellmålning, american burgers (det är väl ingen som missat temat vid det här laget), cosmopolitan och framför allt - vedeldad badtunna i trädgården. Suck... För att göra en perfekt dag om möjligt ännu bättre avrundade vi hela tillställningen med en chokladprovning och soffhäng på småtimmarna. Askungen beskriver det nog bäst av alla. 

Alldeles, alldeles... Alldeles underbar...

110729

Hade det inte varit för att min kamera är otroligt trasig, hade jag idag lagt in massa bilder i inlägget. Bilder på det nystajlade vardagsrummet med ny taklampa (jättemaskrosen), nya gardiner, den nya soffan, Eskil på hans nya älskade Ludde (den gamla gick sitt bittra öde till mötes under kiss-eran, och det går inte riktigt att förklara den kärlek som uppvisades vid installationen av nya Ludde. Jag har aldrig sett en så lycklig katt. Någonsin.), och såklart de nya blommorna. Jag hade också visat bilder på den fantastiska middagen idag som bestod av ljummen potatissallad, kotlett och il vino. Det nya handfatet till toaletten hade flashats, även om det inte är installerat än. Och framför allt hade jag visat förebilder på de kuddfodral jag ska sy, och de ljuvliga knappar som ska pryda dessa. Jossa hade funnits med på ett hörn eller två, eftersom vi har hängt en del i veckan - både här och i Helsingborg. Och den nya bordslampan som ska stå lite snyggt i ett hörn när ni flyttat runt lite på möblerna.

Ja, det var nog det. Men nu har jag inga bilder. Kameran väntar på farbror doktorn, och tills dess får ni hålla fantasin vid liv.

110726

Sommarens enda semestervecka är ett faktum. Shit vad skönt. Jag inser nu vad jag gått miste om hela sommaren. Men men, i slutändan är det jag som sitter på en strand i Mexico med en sombrero på huvudet, käkar tacos. En strand på Cuba med massa fina romdrinkar funkar också. Vi får väl se hur det yttrar sig.

Det enda jag hade velat åtgärda den här veckan (förutom vår mycket trasiga toalett) är vädret. Det är inte semesterväder, playatajm eller något annat varauteisolskenetväder. Det är sittainneunderenfiltochtittapåfilmväder och det passar ju sig inte riktigt på en semester. Nåja, veckan är ju inte slut än.

Idag ska jag ta tåget till Helsingborg och Jossa. Planen är att prata bröllop, dricka vin och skita i morgondagen.

DET låter som semester!



110722

Jojjomen. Säg den sorg som varar för evigt. Jag har ju varit mer än lovligt bitter över min ickesemester vecka 32. Det är ju då medeltidsveckan går av stapeln, och jag har varit hysteriskt sugen i år. Men med nytt jobb samma vecka är det inte så lätt, vilket jag såklart förstår, men ändå. Igår kom då Jeppe på den briljanta idén (som vilket ålarens egentligen hade kunnat tänka ut - men det är väl det som skiljer genier från vanliga träskallar) att helgen är ju ledig. Varför inte åka upp då? Sagt och gjort. Igår letade vi biljetter och boende. Lite som att försöka svälja ett trägårdsbord i ett stycke. Jävligt svårt alltså, men skam den som ger sig. Nu är boendet bokat på omedeltida Hotell Strandgärdet, och färjan ska också fixas. Jag åker upp på fredagskvällen efter jobbet, och hem på söndagen. Allt som allt blir det en hel dag med plats för en sjudundrande fest på. Bättre än inget konstaterar jag och kan inte låta bli att le och drömma mig bort.

De som inte har varit på medeltidsveckan äga icke rätt att uttala sig om densamma. Gotlänningar inkluderade oavsett om de varit där eller ej. Nu måste i alla fall klänningen tvagas och lagas. Det gick ju lite snett förra året med ambulans och akuten och morfinet och det där. Summa summarum är nu min klänning en ärm kort och den behöver sys dit. Armen är lite piggare än när den senast lämnade rosornas ö, och det är ju bra.

Sen ska det bli kul att spela 10 000 också...

110721

Minsann. Om det inte är så att jag har semester nästa vecka. Ta mig tusan. Det känns nästan som en orimlighet när man har jobbat precis hela sommaren, och ska jobba resten också. Men en vecka har jag, och den ska jag vårda med ömhet. Det enda som finns inplanerat är ett besök i Helsingborg hos Jossa för lite bröllopsplanerande. Resan närmar sig med stormsteg och jag ligger i hårdträning. Jag har sällan sett fram emot något så mycket som denna resan. Det blir på något sätt ännu viktigare i samband med denn jobborgie som utspelar sig i sommar.

På måndag ska vi förresten vaccinera oss inför resan också. Vi har blivit ombedda att leta fram våra vaccinationskort. Finns det någon människa i hela världen som vet var man har dem någonstans. Inte vi i alla fall. Dock vet jag vad jag har fått för sprutor i vuxen ålder. Det kan väl räcka? Jag känner orimligheten i kravet, men det kanske bara är jag. Förmodligen.

I tisdags var vi och kollade på sista Harry Potter-filmen. Eller ja, det som sägs vara den sista då. Det är nog inte sista ordet sagt där, det tror jag inte. Bra var den, trots att jag agerade klimakteriekärring och shh-ade en snackeröv i slutet. Jag var inte ett dugg intresserad av hans åsikter om hur saker och ting hängde ihop, men han verkade sugen på att dela med sig. Han blev sur, men tystnade i alla fall. Då kan det vara värt det. Det finns nog inget värre än folk som inte kan vara tysta på bio, eller åtminstone har vett att viska. Dagens ilandsproblem.

Ikväll hoppas jag dock inte att det blir tyst. Vi ska köra till Olofström och gratta Natalie eftersom vi inte kan komma på kalaset i helgen. Har vi lite tur får vi se hennes halvegna lya också. Vi håller tummarna.

110718

Idag fyller mitt äldsta syskonbarn (jag har ju en del) år. 20 år. Det är helt galet! Alla grattis till dig. Jag hoppas du firar med stil.

Ja, jag var ju 9 år första gången jag blev moster. Eller rättare sagt var jag bara åtta, men det var det året jag fyllde nio. Således har jag varit moster i stort sett hela mitt liv. Jag kan inte ens minnas att jag inte har varit det. Det är lite sjukt. Det har ju kommit fler sedan den där dagen -91. Fyra till, och jag gissar att det blir fler framöver. Goa grejer. Just nu är de alltså i åldrarna 20 - 2 år. Ganska spritt, men det är väl så det ska vara.

Idag är det i alla fall Natalies dag. Hurra, hurra, hurra!!!

PS. Vad tycks om den nya designen? Bättre? Tja, mycket sämre kunde det väl inte bli...

110714

Ledig från jobbet minsann, något jag firat ordentligt genom att tvärsova hur mcket som helst. Tro nu för all del inte att jag har semester bara för det. Nänä. Surt förvärvade komptimmar som måste plockas ut innan jag börjar på nya tjänsten ligger närmre sanningen. Det är iaf gött att vara ledig. Min enda plan för idag var egentligen att sticka in till stan för att köpa ett nytt nagellack. Nu öser regnet ner, så den planen ligger på is. Istället blir det att sanera här hemma och måla lite lister. Sambons föräldrar kommer och inspekterar det nya hallgolvet och den nya soffan ikväll. Då är det ju trevligt att ha lite snyggt här. Annars är det inte mycket som händer. Jo, jag ska ju faktiskt på fotvård idag (därav det nya nagellacket) och göra tassarna presentabla igen. Det ska bli najs.

Usch. Jag lämnar er med världens absolut tråkigaste inlägg. Förlåt.