101005

Ibland blir man bara så ledsen. Idag är en sådan dag. Det är lite synd, för själva dagen har egentligen varit en toppendag, som alla andra arbetsdagar är numera. Vi har haft studiedag och arbetat med matriser, vilket jag tycker är jättespännande. Jag har dessutom haft möjlighet att i lugn och ro sitta och prata med en av mina kollegor, något som jag sätter mycket stort värde på. Under tiden kommer rektorn och berättar att det går att få besked om sin nya lön. Nu är ju jag anställd av en annan rektor, och när jag körde hem för dagen körde jag inom min forna arbetsplats för att kolla om chefen var där, så även jag kunde få besked. Inte för att jag närde några stora förhoppningar, men ändå.

Hon var inte där, men när jag kom hem låg det ett brev på dörrmattan. Som ett hårt slag i magen fick jag reda på vad jag är värd. Det visade sig vara inte ett piss. Jag ligger nu ännu närmre nya ingångslönen än vad jag gjorde den förra. Jag har sällan känt mig varken så ouppskattad eller besviken. Det känns som om jag är den absolut siste de vill ha på sin arbetsplats och att jag bara är en belastning som de vill bli av med så fort som möjligt. Men varför ska man bli förvånad? Jag har ju redan fått veta att jag har samarbetsproblem och sociala svårigheter. Det här var ju bara ett bevis på det. Att jag sen inte arbetat där sen i mars, och att jag endast har arbetat där i tre månader innan dess spelar visst ingen roll. Att jag sen står upp för det jag tycker är rätt är visst bara korkat. Att jag tycker att man borde följa lagen är ett jävla påfund från min sida. Men jag sväljer. Tack så mycket, det var snällt att ni ville anställa mig. Jag är sååå tacksam. Nästa månad kommer jag tillbaka, och då är jag så himla sugen på att göra ett bra jobb. Förmodligen.

Jag kan inte med ord uttrycka hur glad jag är att jag har lyckats vara på två arbetsplatser sedan dess där jag stormtrivts. Ställen där jag känt mig väl emottagen, väl bemött, omtyckt och behövd. Ställen där jag har motiverats att göra mitt yttersta för att det uppskattas. Ställen där man pratar med mig med värme istället för avsmak. Ställen med likasinnade. Jag har behövt det. Jag började nämligen tro på att det var mig det var fel på. Att jag faktiskt var socialt inkompetent. Att mina åsikter var helt uppåt väggarna, och att jag helt enkelt gjorde bäst i att hålla käften. Jag slutade tro på mig själv, och jag har varit ute på den tunna isen alltför många gånger. Om jag går ut där igen kommer jag att braka igenom, och jag är osäker på om jag skulle ta mig upp igen. Men mina fina kollegor ledde tillbaka mig in på fastlandet förra gången, och det kommer jag att vara evigt tacksam för. All min respekt går till er, för att ni är helt fantastiska!

Just nu ska jag bara sitta här. Och gråta, och känna mig sviken. Sen ska jag tänka på hur jag ska göra det bästa av mina sista 14 arbetsdagar tillsammans med världens bästa människor. Ikväll ska jag somna lycklig, om är lite tillknycklad i själen.