101006

Idag känns det lite bättre. Känner mig fortfarande otroligt sviken, men så får det väl vara. Inte mycket jag kan göra åt saken.

Idag är det i alla fall min lediga dag och den kom precis rätt. Dels behövde jag smälta det som hände igår, dels behöver jag ladda ordentligt inför mina sista arbetsveckor. Nu ska jag köra igång med utvecklingssamtalen. 20 samtal på tre veckor + IUP-skrivning inför alla dessa. Jag håller i hatten, för här kommer det inte att bli många lediga minuter över vill jag lova. Men det gör inget. Det är bara roligt.

Nu ska jag till gymmet. Det låter bättre att säga det än att säga sjukgymnasten som det faktiskt handlar om. Gymmet låter som att jag gör det lite mer av fri vilja, och att det är lite tuffare. I själva verket ska Mats dra och böja och sträcka min arm, som fortfarande vägrar bli rak. Han pratar om fysiologiska läkningsprocesser, men jag vill ju ha tillbaka full rörlighet i min arm nu! Tålamod har aldrig varit min grej. Men skam den som ger sig, för att ta till en gammal men ack så användbar klyscha.

Nu måste jag skynda mig för annars kommer jag för sent. Jag tog lite längre sovmorgon än vad jag egentligen hade tid till. Och sen har ju inte detta knapprandet hjälpt till.

Ilfart.