110222

Sitter i köket sådär lite lagom skuldtyngd. Det finns många saker jag borde göra utom just det. Jag borde diska saker att fylla skåpen med. Jag borde stryka och sy upp gardiner. Jag borde städa den där jäkla spisen så den kan läggas ut på blocket. Jag borde måla stolar och bord. Jag borde vika tvätt, hänga tvätt, tvätta tvätt. Jag borde duscha. Ändå känner jag mig på sådär väldigt bra humör där jag sitter, på den nymonterade ikeapallen med laptopen i knät, och lyssnar på olidligt bra musik på spotify, och tar igen alla de bloggar jag inte läst medan jag varit sängliggandes i två dagar. Jag har till och med fått stanna hemma från jobbet. De vill visst inte ha magsjuka. För det är vad jag har haft.

Efter en mycket trevlig kväll i Lund i lördags, hoppade jag och sambon på sista tåget hem istället för att övernatta som planerat. Jag har nog sällan varit så trött. Jag kom på mig själv med att tänka "jaha, såhär är det alltså att bli gammal - klockan är elva och jag är redo att gå och lägga mig". Jag lyckades ändå hålla mig vaken fram till ett när tåget gick, sen sov vi som stockar hela vägen hem. Den nattens promenad hem från tågstationen kan vara det vidrigaste jag har varit med om. Det kändes som om jag var fånge i ett terroristläger, där de hindrade mig från att sova. Och hade det inte varit så förbannat kallt hade jag kunnat lagt mig rakt ner på gatan och somnat där. Och stackars sambon som också frös så han skakade började minnas sedan länge förträngda skräckupplevelser från lumpen där de fick springa kilometer efter kilometer kylda av iskallt vatten, uppsläpade mitt i natten. Och hur de stod tillsammans i skogarna nattetid i sina sovsäckar, hårt tryckta intill varandra för att ingen kunde sova på grund av kylan, och med inget annat annat än en tepåse att dela på.

Hem kom vi i alla fall till slut, och darrande av köld kröp vi ner i sängen med två överlyckliga katter på magen. Säg den lycka som varar för evigt. Vid femtiden vaknade jag och mådde gräsligt. Sen var det dags. Hela söndagen låg jag sen och huttrade under täcken och filtar med nära på 40 graders feber. Då var det synd om mig. Tyckte jag. Alice ville fortfarande ligga på mattes mage som hon ju alltid gör, och kunde inte alls förstå de plågor matte genomled. I måndags var jag i alla fall bättre, om än helt utslagen, så imorgon väntar abetet igen. Tyvärr har min magsäck krympt till en valnöts storlek, så det där med att äta går fortfarande sådär, men det kommer väl.

Nu dök sambon upp bakom min axel med trötta ögon. "Jag mår inte så bra" mumlar han och tittar på mig. Jaha. Idag blir det väl min tur att köra och handla proviva och bananer. Limpmackor har vi kvar.