Wednesday, October 09, 2013

131009

Förutom det helt otroligt fantastiska att min flicka fyller 1 år idag (!!) tänkte jag fortsätta berättelsen om hennes tillkomst. 

Efter att ha kontrollerat lite hålltider med pappan idag har jag fått lite bättre tidsuppfattning. 

Uppe på BB kunde man lätt konstatera att de inte var ett dugg intresserade av att ha födande kvinnor där. Och det kan man väl förstå. Men det är ju inte vårt fel för det, att vi måste föda barn samtidigt och så. Lite som att köpa en lott faktiskt. Alltid vinst dock. 

Nåja, det var tidig tisdagsmorgon, typ 4-6 någon gång som jag blev ihoppackad i sängen och ner nerskjutsad till förlossningen igen. Blev mottagen av Elisabeth the Amazing igen (hennes tredje arbetsskift hittills under min förlossning). "Är du kvar fortfarande???" Eh, ja. Tar visst lite tid det här. 

Ny undersökning. Öppen 4 cm (FYRA JÄVLA FJUTTIGA SKITCENTIMETRAR!!) "Det står här att vattnet har gått, men det tror inte jag. Tror du det?" Nej. "Du har väldigt buktande hinnblåsor, så jag skulle inte alls vilja kalla det vattenavgång. Tyvärr slutar jag nu. Jag skulle vilja ha förlöst dig." Fantastiska snälla rara Elisabeth, det ville jag också. Men icke. Det hon gjorde var i alla fall att tömma urinblåsan, eftersom jag fortfarande inte klarade av att gå på toaletten trots att jag var så  nödig att det sprängde. Att bli av med det var en av de skönaste grejerna under hela förlossningen! 

Skiftbyte. Den mörkhåriga kom tillbaka. Mamman ville gråta. Vid tio på förmiddagen gjordes ny undersökning. Fortfarande 4 cm. Den mörkhåriga satte sig vid sängkanten och indikerade att ett viktigt samtal skulle hållas. "Skicka för Guds skull inte hem mig igen!" tänkte jag och kände paniken växa i bröstet. "Hon tror inte på mig, hon tror inte alls att jag ska ha något barn" var nästa tanke. "Hur kan jag bevisa det?" 

Man är ju vid sina sinnes fulla bruk och så...

Hon ville inte skicka hem mig. Tyckte genast bättre om henne. Istället menade hon (efter 58 timmar med värkar var 3-5 minut och fyra sketna centimetrar. Fick först efteråt reda på att det heter pinvärkar. Pinvärkar är värkar som ser ut som och som känns precis som riktiga värkar, men de för inte förlossningen framåt. Nähä?) att de skulle "hjälpa mig lite på traven" genom att ta hål på hinnorna, fast ju vattnet enligt henne redan hade gått, och sätta värkstimulerande dropp. Hurra! tänkte jag. Äntligen något som HÄNDER. Bring it on! Var vid det här laget så mosig i huvudet att jag tyckte att det roligaste som hänt ever var att jag redan var på plats när jag hade tid för överburenhetskontroll kl 10. Kunde inte för mitt liv förstå varför ingen annan tyckte att detta faktum var lika otroligt underhållande som jag tyckte. Såhär i efterhand förstår jag. Var nog lite tjatig där ett tag. Kanske. 

De började med att ta hål på hinnorna. Enligt journalen var det "rikligt med mekigt vatten". Mekonium i vattnet hade jag läst är inte alls bra, men den mörkhåriga övertygade mig om att det var ingen fara alls, utan ganska normalt. Jag trodde inte henne riktigt. 

Med droppet tog värkarna i, och vid 11.30 fick jag ÄNTLIGEN en fungerande smärtlindring. Tack! 2013 ska inte kvinnor behöva föda barn i flera dygn på 2 citodon. Lustgasen visade sig vara min grej. Hade hört innan att man skulle sluta andas när man kände att värken började klinga av, och detta såg jag nu som min uppgift i livet, en uppgift som jag tog på extremt stort allvar. Så mycket så att ibland när det kom två värkar direkt på varandra, utan mellanrum, så fick jag liksom andas ifatt när jag släppt den för tidigt. Då blev det lite snurrigt. Men bara känslan av att kunna försvinna. Släppa taget. Låta kroppen göra jobbet. Huvudet var bortkopplat och i never never land. Fantastiskt. Därmed inte sagt att det inte gjorde ont längre. Det gjorde det. Men jag hare en uppgift, något att fokusera på, och det gjorde det så mycket enklare. Det faktum att det faktiskt började hända grejer och att det var lite progress var också mycket motivationshöjande. Det gick inte fort, men det gick. Efter att ha tömt urin en andra gång lät de vid tredje tillfället en kateter sitta kvar. Himmelriket!

Skiftbyte någon gång på eftermiddagen. Kan tänka mig vid fyra. Verkar logiskt. Fick en för mig helt ny barnmorska som jag tyckte om direkt. Gammal i gemet. Tålmodig, vänlig, förstående, uppmuntrande och positiv. Ljuvlig! Fick frågan om jag var intresserad av en EDA och ja, det var jag. 

Undersöktes med jämna mellanrum under dagen/eftermiddagen och vid varje tillfälle hjälpte den ljuvliga till att öppna lite för hand. Det här var jag uppenbarligen grym på! "Det här brukar vara väldigt smärtsamt" menade den ljuvliga. "Ta en centimeter till" tyckte jag, när du ändå är där liksom. Varje centimeter kändes som ett OS-guld i maraton. 

Vid ca kl 18 och 8 cm undrade de om jag fortfarande ville ha EDA, och som alltid svarade jag med en motfråga (varför gör jag alltid det?). Blir det värre? Nej, svarade den ljuvliga. Tack då, sa jag. Jag klarar mig på lustgas. 

Sen var det bara slutspurten kvar. 

No comments: