131007

Jag är fortfarande fast i tanken då, för ett år sen. När det begav sig, som man brukar säga. 

Vid det här laget (23.17 enligt min klocka just nu) började jag bli riktigt trött på att vara hemma. Jag hade fortfarande värkar var tredje till femte minut. Varmvattnet var slut sedan länge. Det tog sju timmar för tanken att värmas upp helt. Sju timmar är jäkligt länge när man har värkar och Alvedon är enda smärtlindringen som finns att tillgå. Nej, det var inte riktigt sant. Jag hade en TENS-apparat också, men den hade jag gett upp hoppet om redan tidigare. Den störde mest efter ett tag. 

Försökte äta, men mådde illa vid varenda värk. Tvingade ner ett par skedar makaroner med köttfärssås. Vidrigt. Fattade ju att jag behövde äta, men det gick inte. Den blivande pappan var trött och sov i soffan. Mamman försökte dvala sig igenom timmarna, men lyckades sådär. När skulle man åka in? På förlossningen var det busy busy, och enda motsvar jag fick var "klarar du inte att vara hemma längre?" Vadå "klarar"!? Man klarar väl för faen det man måste klara? Vem var jag som förstföderska att avgöra hur ont det skulle göra, eller hur långt jag hade kommit? Innan jag åkte in hade jag varit hemma i 26 (t-j-u-g-o-s-e-x) timmar med lika täta värkar. Tyvärr väldigt ineffektiva värkar, men det kunde ju inte jag veta. Inte de heller. På kursen sa de att en normal förstaförlossning tog upp till 24 timmar in total, ibland kanske något längre, men oftast inte, och här hade jag varit hemma utan vare sig mat eller sömn, lost in translation. Dessutom kunde jag inte kissa. Det GICK bara inte. Jag försökte hur många gånger som helst, och varje gång skrek jag av smärta, och pappan fick hålla mig när det inte gick att sitta. Det tycker jag också var en anledning att de skulle ha velat kolla mig. Men icke.

Kl 02.00 gav jag upp. Jag ringde in och berättade att vi kom in. Överbelagt eller ej. Här stannar jag inte hemma en minut till. 

"Har du provat duschen?"

Eh, ja jag har provat duschen. Har eventuellt suttit några timmar i duschen. På en pall vadderad med en handduk. Ser lite ut som ett russin. Ett gigantiskt preggorussin. Kan ju inte direkt komma som en överraskning för er om jag nu skulle vara på väg? Har gått över tiden 12 dagar hittills, och har pratat med er till och från under det senaste DYGNET när det har varit igång. Har för övrigt en släng av diabetes här också, och lite monsterödem i benet, så se till att SKRAPA FRAM EN JÄKLA SÄNG FÖR JAG SKA BANNEMIG FÖDA BARN INATT!!

...skulle jag vilja ha sagt. Men det gjorde jag såklart inte. Som den fogliga förstföderska jag var svarade jag istället att ja, jo, jag hade provat duschen, men tyckte inte att det hjälpte längre, så jag ville nog gärna komma in nu, så vi kör nu. Om det är ok. 

Så. Vid två på måndagsmorgonen och efter 26 timmars värkarbete packade vi in allt i bilen och letade upp närmsta mack, för nu skulle det visst TANKAS också mitt i allt. Kan väl lite säga att det inte var jag som fattade det beslutet. Eller förlossningen för den delen. Mitt enda krav var att köra jefligt försiktigt över vägbulan, och det uppfylldes. Så där satt jag i bilen, lite lätt pressad, men ganska pepp ändå åt händelseutvecklingen, medan den nog ganska nervösa pappan misslyckades så kapitalet med rankningen att vi fick köra därifrån utan diesel.

Kunde inte brytt mig mindre. Nästa stopp var förlossningen. 

Äntligen.