Vid strax före tre på natten mot måndagen anlände vi alltså till förlossningen. Var lite nervös över att jag skulle behöva åka hem igen. Kände mig rätt färdig med att vara hemma med värkar och ganska redo för att klämma ut den där ungen. Trodde jag. Nåväl. Fick en barnmorska, som måste vara en av världens bästa, som hette Elisabeth, som gjorde en undersökning och konstaterade att jag var tre cm öppen, och livmodertappen var utplånad. "Här blir bebi inatt" tyckte hon. YES YES YES, tyckte jag.
Jag behövde inte åka hem. Fick ett rum och en snygg rock och en poggelin. Utan tvekan den godaste piggelin jag ätit i mitt liv. Har en i övrigt ganska skeptisk inställning till piggelin. Ja. Sen hände det väl inte så himla mycket mer. Fick göra en himlens massa ctg-kurvor. Jag HATADE ctg-kurvorna. Det kändes som om någon hade satt en tvångströja på mig. Kunde inte andas, värkarna gjorde ondare och allt bara var väldigt obekvämt. Anledningen att de tog så många var att de ville ge mig pethidin, ett morfinpreparat (här är helt min fria tolkning av vad som sades i mångt och mycket över huvudet på mig. Till vem är jag osäker på. Kanske var det till mig.), som skulle göra att jag fick sova. Det hade ju inte blivit så mycket med den varan på sistone. Tyvärr låg bebisens, som då kallades Egon, hjärtljud väldigt lågt, och eftersom en effekt av pethidinet kunde vara att bebisens hjärtrytm kunde sjunka ännu mer skulle det läkarbedömas och så, och det vet ju alla hur gått om läkare det finns på en förlossning...
Här är det lite luddigt hur många timmar som gick, men jag fick i alla fall göra några nya besök iduschen, och på morgonen var det skiftbyte och dags för Elisabeth the Amazing att gå hem. Ny barnmorska, Emma. Klickade inte riktigt lika bra. Fick vid ett tillfälle för mig att hon inte trodde på att jag var gravid och skulle föda. Bara en sån sak!
Nåväl, fram på senmorgonen/förmiddagen (kan def ha varit efter lunch?) gjordes bedömningen att det fanns andra som behövde mitt rum bättre, så jag skulle få flytta upp på BB i väntan på mer effektiva värkar. Jag ville inte ha värkar så mycket som jag ville ha smärtlindring. Vid varje värk tryckte det uppåt till höger på revbensbågen, så jag var alldeles öm där. Blev satt i en rullstol för transport till BB. Då grät jag. Var inte ett dugg sugen på att efter alla dessa timmar och väntan och längtan bli ihopföst med en massa nyblivna hormonluddiga alldeles för lyckliga föräldrar med bebisar på utsidan av kroppen. Inte ens lite. Fy fan alltså för det. Fick ett eget rum med ytterligare en säng i som vi hoppades att ingen skulle göra anspråk på. En liten stund (eller?) efter ankomsten till BB fick jag i alla fall det utlovade pethidinet. Jag som trodde att jag skulle få sova. Tji fick jag. Eller jo, lite sov jag. Två timmars dvala där jag vaknade vid varje värk, så jag kan ju inte säga att jag kände mig speciellt utvilad efteråt. Fick även efter ett tag akupunkturnålar. Helt meningslöst. Mest bara i vägen.
I rummet bredvid vårt fanns det ytterligare en mamma med bebisen på fel sida magväggen, och hon *host* förde lite liv. Hon förde så mycket liv att jag hela tiden låg och jämförde mig med henne. Hade hon mer ont än mig eller var hon bara sämre på att hantera smärtan? Vem hade kommit längst i förloppet? Frågade tillslut en barnmorska och fick veta att jag var längre kommen ön hon. Seger!
Inte för att det betydde så mycket. Efter att ha vandrat runt ett hisschakt större delen av natten, och hängt så mycket runt halsen på pappan att han säkert var flera centimeter kortare (och som hade sinnesnärvaros nog att inte klaga på patientbrickan runt min handled som skar in i hans nacke varje gång) hade jag fått nog. Jag ville inte vara på BB mer. Inte utan min bebis i famnen. Lite action här nu om jag får be. Hade haft värkar i cirka 57 timmar sammanlagt när jag återigen fick komma ner till förlossningen. Minns segerkänsln. Tyckte inte alls om att behöva "beklaga" mig över att jag tyckte att det var jobbigt och att jag ville ha smärtlindring. Kändes som att jag fick tigga om det. Som att de inte tyckte att jag hade ont, bara för att det inte hände något, för att värkarna var ineffektiva. Hur skulle de kunna veta det?
På tisdagsmorgonen fick jag alltså åter komma ner till förlossningen. Uppgiven, trött, kissnödig. Hade lite tappat gnistan över att föda barn. Det blev ju liksom aldrig något.
Men då...
No comments:
Post a Comment