131006

För ett år sedan var jag på fest. Jag var tjockast där, utan tvekan. Jag dansade fuldans tills folk började peka. Och hungrig var jag! Utan att överdriva åt jag 3 (TRE!!) stora portioner kyckling med potatisgratäng, med dubbla efterrätter. Var jag lyckades knöla undan det är fortfarande ett mysterium. Magen var så att säga redan ganska proppfull med bebis. Där och då var jag dock lyckligt ovetandes om exakt hur mycket bebis det egentligen fanns därinne. Ganska mycket visade det sig. En av festdeltagarna stirrade på magen och meddelade sedan hänfört att "det ser fan surrealistiskt ut!" Jodå. 

Lyckligt ovetandes var jag även om det faktum att jag femton minuter efter hemkomst skulle börja få värkar. Nåja, lite på känn kanske det var, inte just tiden, men ATT värkarna skulle komma. Jag hade trots allt gått över tiden tio dagar vid det här laget. Och bb-väskan var för första gången med i bilen. om ifall att. 

Nu visade det ju sig att det inte är så mycket om ifall att när jag föder barn. Det skulle ta ytterligare 67,5 timmar och hinna bli tisdag innan bebis tittade (läs rycktes) ut. Vid det laget var mamman ganska trött på att ha värkar. Runt tusen stycken hann jag med i runda slängar. Är glad att jag inte visste det i förväg. Det kan ha varit så att det enda mamman kunde tänka på inför första värkfria natten när hon fått sin flicka var om hon skulle få sova. Det fick hon. Halleluja. 

För en flicka blev det. En Elin Lovisa Matilda. 

Världens bästa.