Thursday, October 10, 2013

131009

Sista delen. Känsliga läsare anses härmed vara varnade för... målande beskrivningar. 

Som sagt. Tackade nej till EDA, för jag tyckte att lustgasen gjorde smärtan hanterbar. Pappan var duktig och påminde mig hela tiden om att slappna av, och det hjälpte. 

Kommer ihåg att jag någonstans här fick saft att dricka, och herregud vad jag drack! Även fast jag visste att det är viktigt att dricka under hela förlossningen, drog jag mig för att göra det eftersom jag hela tiden var så vansinnigt kissnödig, och jag inte på vis i världen klarade att gå på toa. Den smärtan var djävulsk! Det gick helt enkelt inte. Men efter att jag fått katetern vågade jag bälja i mig rejält. Gott! Kände hur jag liksom fick krafterna tillbaka. 

Vid 18.30 hände sen det magiska. Värkarna som tidigare hela tiden gått uppåt, upp under höger revben tills det kändes som om revbenen skulle lossna från bröstkorgen, vände och började gå nedåt, utåt istället. Kroppen ville krysta. Jag blev så glad att jag nästan grät! TRYCK ropade jag upphetsat till pappan när det inte gick att hålla emot. Inte för att jag ville heller. Smygkrystade till och med lite, bara för att jag kunde. "TRYCK!" ropade jag. Pappan började trycka på ryggen som jag visst hade bett om tidigare. Fattade först inte, men förtydligade "Nej, på LARMET! Tryck på LARMET!" 

In kom den ljuvliga och konstaterade att det äntligen var fullt öppet och när de hade möblerat om sängen till en mer barnafödande position fick jag börja krysta. De första två värkarna hade jag kvar lustgasen, men sen sa de att den inte längre gjorde någon nytta så det tog bort den. Resten av jobbet fick jag klara själv, och utan att överdriva var det här den absolut smärtsammaste delen av förlossningen, men samtidigt kändes det så bra att efter alla dessa timmar äntligen få göra något själv. Slippa vänta, och få kämpa, jobba, sätta mitt barn till världen. 

Det blir bebis innan 19 va, tyckte jag, medan den ljuvliga var mer av inställningen vi får väl se. Jag var dock bestämd och gjorde mitt bästa. Fick krysta tre gånger på varje värk, och det här var uppenbarligen också något jag var bra på. Jag skulle säga till när en värk började, och ibland var jag så pepp att jag liksom inte riktigt orkade vänta på värken, så jag tog saken i egna händer och ropade "nu kommer det en" och började krysta fast det inte alls gjorde det. Men den hann ju ifatt så småningom. Man får ju passa på liksom. Jag var i samma position hela tiden, halvsittandes på rygg. Det kändes mest naturligt för mig. Kommer också ihåg att jag pratade om det här med att spricka, och de sa att allt var så helt och fint. Blev lugn. 

När det började närma sig de sista värkarna märkte jag hur de började skruva på sig och prata med huvudena tätt ihop, och sa att jag inte skulle krysta mer. Det fanns risk för att bebisen skulle få ut huvudet, men inte axeln och liksom fastna vid halsen. Ganska obra, det fattade jag med. Hörde hur undersköterskan sa "ska jag ringa på dem" och fick en nick till svar. I mitt luddiga state of mind tolkade jag det som att några(?) skulle vara beredda och vänta utanför dörren. Vilka detta var, var oklart. 

Nästa värk kom. Jag krystade enligt instruktion. Helt plötsligt gick larmet, och på ett par sekunder var hela rummet fullt av folk, PANG, så fälldes sängen helt platt bakåt. "HÅLL HÄR" instruerade någon pappan, som fick ett ben att ansvara för som liksom det andra skulle hållas rakt upp i luften. Någon (den ljuvliga?) knölade in händerna där inga händer fick plats och ryckte ut bebisen som hade fastnat med ena axeln. Och så med ett ryck var jag förlöst. Klockan var 19.29 den 9 oktober. Jag hade haft värkar 67,5 timmar.

Stämningen förbyttes. Det hade gått bra. De gröna människorna andades ut och lämnade rummet en efter en. Jag fick upp min bebis på bröstet, ända upp under hakan, och jag höll om som om det vore livet självt som låg där. Instinkterna talade högt och tydligt och talade om för mamman att det här, det är det dyraste du har. Släpp aldrig taget. Pappan berättade att det var en liten flicka. Jag hade fått en helt underbar varm och mjuk liten flicka i min famn. Tårarna rann. Alla dessa timmar, all väntan, all spänning, smärta och längtan. Så låg hon bara där, så självklar och redan så viktig. Jag ville titta på henne, men kunde inte se när hon låg så högt upp. Den ljuvliga höll upp henne. Mitt barn. Jag höll om. Pappan klippte navelsträngen. Bandet mellan mig och min bebis gick från fysiskt till emotionellt, men blev ändå starkare. Det blir det fortfarande. 

Under tiden försökte de rädda det som räddas kunde av det som inte längre såg lika helt och fint ut som tidigare. Läkaren blev tillkallad. Tyvärr ville inte moderkakan lossna som den skulle, och jag fick krysta och krysta, utan minsta tillstymmelse till värk. Veckan innan jag födde hade det gått en tv-dokumentär om sfinkterrupturer som hade etsat sig fast i mitt huvud, så jag tjatade hål i huvudet på läkaren om att han VERKLIGEN skulle kolla noga och känna på alla upptänkliga sätt så att det inte gömde sig några rupturer där inne. Det gjorde det inte. Däremot gav moderkakan till slut upp hoppet om ett liv i ensamhet där inne, och följde med ut. Då brast såklart vad som måste ha varit stora kroppspulsådern av blodmängden att döma, men som nog egentligen var något mindre vitalt kärl. Konstigt kändes det i alla fall när blodet pulserade ut i en stor stråle. Det tog en stund att få stopp på, men med hjälp av xyolocain och tamponader (jag tillhör den av läkare och all annan sjukvårdspersonal förmodligen djupt avskydda typen av patient som hela tiden frågar vad de gör, vad som händer, ber dem förklara och berätta. Vill veta allt. Sjukt jobbig.) lyckades de till slut. Mamman blev ihoptråcklad, delvis med bedövning, delvis utan. Jag bad den ljuvliga att ta ett par extra stygn så att man liksom blev sjutton igen. Hon tittade på mig utan att förstå humorn och gav mig ett höjt ögonbryn till svar. Jag slutade skoja. 

Flickan (som skulle hinna bli en vecka innan hon fick sitt förnamn, och tre månader innan hon fick resten) blev vägd och mätt och undersökt på alla möjliga sätt. Eftersom jag haft graviditetsdiabetes var de noga med att kolla hennes blodsocker, så att det inte blev för lågt. Hon hade också 38 graders feber när hon föddes, men efter att hon "luftats" sjönk temperaturen. I övrigt var hon 55 cm lång, vägde 4885 gram och hade ett huvudomfång på 37 cm. Fick frågan om vi hade vetat att hon skulle vara så stor. Det hade vi ju såklart inte. Snarare tvärtom. Vi hade fått höra att hon nog vägde 4 kg, men definitivt inte var någon 5-kilosbebis. Och om vi hade vetat, hade det inte stått i journalen då? Undersökningen visade också att flickan hade fått en förlossningsskada. När hon plockades ut hade de dragit henne i armen/axeln på något sätt för att få ut henne, och det hade resulterat i att hon fick en skada på nerven i axeln, en skada som de visserligen menade skulle växa bort, men som ändå krävde sjukgymnastik de närmaste månaderna. Plexusskada i vänster axel hette det. Armen hängde lite. Vi fick vara noga med att hjälpa henne hålla reda på sin arm, och att hjälpa henne använda den. Jag förstod inte riktigt. Inte där, inte då. Var mest glad att hon var ute. Att jag inte hade behövts snittas. Kände mig som superwoman. En jefligt sliten superwoman, men ändå. Typ bäst.

Jag fick tillbaka min BB-säng som hade sparats i någon korridor. Effektivt. Vi skulle vara kvar på förlossningen över natten på övervak. 

Det fick bli ett kort samtal med den nyblivna mormodern som hade ringt till sjukhuset och undrat vad som egentligen hände där inne, när man var där i flera dar utan att något hördes. Det hade visst varit flera som var engagerade i detta. Såklart. Tillhör ju inte vanligheterna att man är borta så länge utan resultat. Även farmodern fick ett samtal. Alla glada. Resten fick den glada nyheten dagen efter.

Därefter var det dags att ÄNTLIGEN äta. Det var som om min kropp plötsligt fattade hur extremt mycket energi den gjort av med och hur extremt lite mat den fått de senaste dygnet, för helt plötsligt var jag så hungrig att jag höll på att börja gnaga på möblerna. De mackor som sedan dukades fram. Nobelmiddagen, släng dig i väggen! "DEN MACKAN SKA JAG HA!" ropade jag och pekade på den största äggmackan på tallriken. Hann dock sansa mig och fotografera härligheten innan jag med liv och lust högg in på festmåltiden. Möjligen det godaste jag ätit i hela mitt liv. Fick cider till som rev gött i halsen efter lustgasfrossan och eventuella brölanden, och en kopp varm choklad som jag drack med andakt. Snacka om att njuta intensivt av varenda tugga, varenda klunk. Himmelriket. 

Sen blev det dags att hålla natt. Flickan skulle ammas, men var inte alls samarbetsvillig utan ville bara suga på sin egen överläpp. Hon fick några droppar på sked, och sen skulle hon ändå tillmatas med ersättning var tredje timme, dygnet runt. Jätteäckligt tyckte bebisen som bara ville sova bredvid sin mamma och inte alls äta äcklig koppmat. Stackars lilla hjärtat tyckte mamman som var för trött för att ha en åsikt alls. 

Pappan fick öppna ett skåp som förvandlades till en säng, där han kröp ner och somnade som en sten. Inte ansatsen till en rörelse på hela natten. Själv frågade jag den otroligt glada och vänliga sköterskan som hade fått ansvar för oss under natten, och som skulle sköta om nattmatningarna (herregud vilken tur att jag inte skulle göra det själv!) om hon trodde att jag skulle få sova något under natten. Hon var skeptisk och menade att det nog inte blev så mycket av den varan. HA! Jag sov som en stock, och det gjorde även flickan. Var tredje timme kom den blonda in och tände upp lite och gav flickan maten medan mamman dvalade vidare tills lampan släcktes bara för att tändas igenvad som kändes som en minut senare, men som uppenbarligen var tre timmar. De första gångerna försökte vi med amningen, men flickan var envis med sin överläpp. På inrådan från den blonda gav vi upp försöken till morgondagen. Pappan sov den dödes sömn.

Inte förrän kl 11 på förmiddagen vaknade vi till ordentligt och fick reda på att rummet nu behövdes och att det var dags för oss att återvända till BB. Den här gången med bebisen i ett fast grepp i famnen, sittandes i sängen i ett berg av filtar och väskor, och utan att känna igen mer än dörröppningarna längs vägen där jag skulle akta mig för att ha fingrarna emellan vid föregående sängtransport dagen innan. 

Jag och min bebis.

Jag hade blivit mamma. Mamma till världens finaste, bästa, vackraste, klokaste, roligaste och underbara lilla Elin. 

Och idag fyllde hon ett år, huliganen. Det är baskemig så stort att det inte går att sätta ord på. Kärlek är det. Ren kärlek.

Mamma älskar dig stora lilla hjärtunge. Du är mitt allt.




No comments: