060530

Det är synd om mig... Åtminstone lite. Jag har nämligen ont i halsen. Det kan tyckas ynkligt, men jag har en teori om att man mellan varje halsont glömmer bort hur det faktiskt känns. Jag blir lika förvånad varje gång. Dessutom tappar jag matlusten när jag har ont i halsen. Jag blir hungrig, tror jag, men kan inte bestämma mig för vad jag vill äta så då blir det inget. Dessutom gör det ont att svälja, vilket inte heller är så kul. Att dricka the och tänka positivt känns föga inspirerande när man inser att det onda bara har börjat. Inom loppet av tre dagar ligger man där rödnäst, igenkorkad, feberyr och med sprängande huvudvärk och tänker att det vore lycka att bara få ha ont i halsen.

Det som är bra med att bli sjuk är att ingen tycker att man är lat om man ligger nerbäddad hela dagen och kollar på TV. Det är heller ingen som klockan fyra på eftermiddagen ringer och väcker en och med förakt undrar om man sover mitt på dagen. Har man inget att göra? Är det så farligt? Det märkliga är att om man nu faktiskt råkar sova när någon ringer, så skulle man aldrig erkänna det. Inte ens om det var mitt i natten. "Jag skulle precis upp", "Jag har varit uppe länge", eller "Nejdå, jag är vaken, trorduattjagsovermittpådagen?" är svar som kommer innan man ens hunnit fundera över att erkänna. Det känns som att man har blivit påkommen med att göra något fult och förbjudet. Att sova mitt på dagen är i svensk kultur en av de sju dödssynderna. Det borde göras en film med Brad Pitt om det. Gärna två, för honom dör jag inte av att titta på.

Nu är det dags för nattens fjärde kopp the, innan sängen kallar. Fast jag är inte så trött ännu, för idag har jag sovit på soffan utan att någon kom på det!

Shhh... Berätta det inte för någon...