100826

Återigen har jag haft en superlång paus, men den här gången skyller jag på att jag har en gipsad arm. Uppenbarligen kan jag ju skriva, men det känns bättre att skylla på något.

Veckan på Gotland var fantastisk. Medeltidsveckan är verkligen en helt sjuk grej, och den passar mig som handen i handsken. Eller armen i gipset i det här fallet. En natt fick ju trots allt spenderas på akuten i Visby. Efter en misslyckad hjulning där jag halkade med högerhanden i det våta gräset hoppade min armbåge ur led. Obra. Det blev ambulans, lustgas, 10 000, morfin, stesolid och dr Saartus (eller dr Saatan som jag väljer att kalla honom). Dr S fick det stora uppdraget att dra min arm rätt igen, en mycket obehaglig upplevelse. Det var visst lättare sagt än gjort också, för det tog tre eller fyra försök. Jeppe och sambon blev utskickade ur rummet och Jeppe berättade efteråt att det lät som om de slaktade någon där inne. Jag har bara luddiga minnen från det, och det är väl tur det. Jag minns att jag skrek och att jag grät utan tårar. Sen somnade jag. Fast det förstod jag bara eftersom jag vaknade sen, till ett glatt "Välkommen tillbaka!". De höll mig nog ganska drogad.

Men nu är det två veckor sen och jag har bara en vecka kvar med gipset. Hurra! Jag börjar bli ruskigt trött på det. Fast sen är det sjukgymnastik som gäller. Man skulle kunna tro att jag är 80 år gammal. Tvi vale.

Samma dag jag kom hem från Visby började jag ett nytt jobb. Den här gången som lärare i en etta (Halleluja!), med bara 20 elever. Lyx, guld och räkmacka. Jag trivs fantastiskt bra, och det känns som om det är på tiden. Fast som vanligt så har alla goda ting en baksida. Tjänsten varar bara fram till höstlovet, sen är det no more fun for me.

Nu måste jag titta på Alice som leker med en lila mus så att det står härliga till. Hon är för go, fina katten...