Jag påbörjade ju faktiskt min semester den här veckan, vilket jag knappt har hunnit reflektera över. Ja, jag fick ta semester i fredags också när vi skulle till djursjukhuset, men det räknas inte. Så officiellt började den alltså i måndags och ska pågå i nästan fyra veckor. Ana lättnaden.
Inte för att vi går sysslolösa för det. Efter en hel sommars regnande har ju äntligen solen kommit, och det med besked. Normalt funtade människor skulle därmed ta badväskan i högsta hugg och rusa till stranden innan någon hinner säga asfalt, men icke vi. Nej nej. Vi stannar sansat hemma, och pysslar i lägenheten som ju ska säljas så fort som möjligt, planterar på balkongen så den ska se inbjudande ut, målar lister, packar flyttlådor och fogar kakel.
Ja, och just det. Numera går även både tid och tankekraft åt att fundera kring det här med diabetes som jag har gått och dragit på mig. Blodsocker hit och kolhydrater dit. Och så ska det ju stickas och mätas med, vilket inte alls är så trevligt. Jag hoppas att jag vänjer mig fort.
Försvinnande mycket tid läggs såklart även på Eskil, som behöver oss mer än någonsin. Två gånger om dagen sjukgympar vi här hemma och kör med tensen, vilket tar cirka en timme åt gången. Det verkar fungera, och vi tycker att vi ser framsteg, vilket såklart är helt fantastiskt. Älskade skruttkatten ligger i sin bur och studerar husse som packar flyttlådor med en frenesi som sällan skådats här hemma. Det är visst viktigt att göra det tjugo i elva på kvällen. Vi är inte riktigt överens där...
Nu är det dags för dagens andra och sista medicingiv och gympingpass och imorgon väntar kalas för Natalie som fyllde 21 förra veckan. Gamla unge!
No comments:
Post a Comment