120720

Om efterlängtade framsteg.

Jag tror att vi är lite i chock här hemma. Skräckblandad lycka, vill jubla högt, men vågar inte riktigt ännu. 

Eskil har ju som sagt legat inlagd på Helsingborgs djursjukhus, och imorgon skulle det ha blivit två veckor, men vet ni? Han är inte där. Han är här hemma hos oss! Han har fått permission över helgen, och ligger nu endast två meter bort från mig. Kan ni fatta detta?

Under första veckan gjorde han några små framsteg. Han började äta själv, kunde vända på sig och de kunde ana viss förbättring i bakbenen, även om det inte var några stora förändringar. I måndags ordinerades därför sjukgymnastik som rehab, och vilken nytta det har gjort! Två gånger om dagen får han träning med en tens-apparat. Han får även passiv rörelseträning som tänj-och-sträck-övningar, samt ståträning. Detta har gjort att han numera sparkar med sina bakben, svansen faller inte längre död till marken, han kan stå själv i ca 30 sekunder, samt att han inte längre behöver kateter utan kan kissa själv. Det ni!

På grund av dessa stora framsteg bedömer nu veterinären att det finns stort hopp om att han ska bli helt återställd. Dock finns det ju såklart inga garantier, och det är en lååång väg kvar innan vi vågar andas ut, men det går på rätt håll, och det är vi så otroligt tacksamma över. 

Nu har han alltså fått lov att komma hem. Han har fått en ny sorts smärtstillande som vi kan sköta själva, och ordinerad burvila. Därför har han nu en helt egen kvadratmeter i vardagsrummet med madrass, fårskinnsfäll, låda och matskålar. Vi ska tillbaka till Helsingborg på måndag och träffa både veterinär och sjukgymnast, men just nu njuter vi bara av att vår älskling äntligen har kommit hem, och att vi kan pussa och krama honom precis hur mycket vi vill. 

Älskade, älskade Eskil. Fortsätt läka, och träna dina bakben, så du blir frisk och stark och kan hoppa och springa som den busiga katt du är. Matte och Husse älskar dig och hejar på dig!