140511

Hello Turkey! Så då var vi på plats, och det är göttans värre. Resan gick bra, dock inte utan vissa dramatiska inslag. Någon smugglade ca 10 kg övervikt genom tullen, en annan suspekta mängder vätska (vilket resulterade i en kroppsvisitering), och en tredje hade en stor kniv i väskan. Så nog kan man säga att det var livat! Nåja, tillslut, med två helt utslagna små barn kom vi så äntligen fram till ett Turkiet som lovar sol hel veckan, en stenhård men ack så efterlängtad säng och en restaurang som serverar en uppsjö av allt mellan himmel och jord vid varje måltid - från turkish delight till varmrökt lax. 

Vi ska nog få den här veckan att gå också. 

150510

D-day. Eller kanske snarare R-day. Idag reser vi. Som vanligt är jag alldeles för trött efter att ha packat långt ut på natten. Always. Varför lär jag mig aldrig? 

Och det här med att resa med barn. Hur mycket grejer kan man behöva egentligen? Vansinniga mängder visar det sig. Jag har efter australienresan blivit ganska duktig på att slimma min packning, och tur är väl det, annars hade vi inte fått plats med hela Elins flyttlass. Ska bli mycket spännande att se om vi får användning för allt. 

Nåväl. Om en dryg timme beger vi oss mot Vinslöv för att sätta tänderna i en pannkakslunch innan det bär iväg. Väderprognosen har tagit sig i kragen och lovar nu mestadels sol i en vecka, så jag är pepp.

Kanske ska gå och packa upp vinteroverallen?

140508

Hej lille bloggen. Ja, här sitter jag och saknar dig. Lite sådär, en vanlig torsdag. 

Hur har du haft det på sistone? Jag ska till Turkiet på lördag. Vill du följa med? Har hört ryktas om gratis Wi-Fi på hotellet. Skulle du gilla det? 

Tänkte väl det. 

131019

På allmän begäran kommer här receptet till det som serverades på Elins kalas. Kul att det var uppskattat. Enjoy.

Mustbräserad fläskkarré (4 port)

(från Coop Mersmak 9/2012)

600 g tärnad fläskkarré

1 msk smör

1 msk olja

3 msk tomatpuré

10 steklökar

(här brukar jag ta den typen av lök jag har t ex schalotten eller gul)

4 skivade vitlöksklyftor

1 tärnad morot

130 g tärnad rotselleri

1 tsk salt

3 dl äppelmust

2 grovt tärnade äpplen, gärna discovery

Bryn köttet i omgångar i smör och olja i en het gryta. Lägg tillbaka allt kött i grytan och tillsätt tomatpuré, lök, vitlök, morot, rotselleri och salt. Bryn ytterligare 2 minuter under omrörning. Tillsätt äpplen, must och buljongtärning. Sätt på locket, låt koka upp och tillaga sedan i ugn i 1,5 h på 150 grader. Servera med (potatismos enligt receptet) kokt eller pressad potatis enligt mig. Jag brukar även ha grovmalen svarpeppar i, samt ev lite mer buljong. Smaken är som baken.

Ja, det var det som bjöds. Och tårta. Receptet på den hittar du här. Jag hade barnkalasat till den och täckt den med sugarpaste, samt bytt ut ett av lagren i fyllningen mot ljus chokladgrejs istället för mörk.

Tyvärr finns det extremt få bilder från kalaset. Hade liksom inte riktigt tid. Så om något har några tar jag tacksamt emot. Några lyckades jag dock ta. Mest på tårtan. Och barnet. Med tårtan. 

Det var något med tårtan där...

Som tur var lånade Linda kameran under en paketöppning gone överstyr. Sånt vill man ju minnas. Och några bilder från dagen hanns faktiskt med. 

Eh, ja. Ni ser ju. 

Men ändå. Världens bästa unge har fyllt ett år, och det gick minsann inte obemärkt förbi. Tänk, ett helt år med den klokaste lilla människa jag känner. Visste inte ens att tiden kunde gå så fort. 

Kärlek. 

131009

Sista delen. Känsliga läsare anses härmed vara varnade för... målande beskrivningar. 

Som sagt. Tackade nej till EDA, för jag tyckte att lustgasen gjorde smärtan hanterbar. Pappan var duktig och påminde mig hela tiden om att slappna av, och det hjälpte. 

Kommer ihåg att jag någonstans här fick saft att dricka, och herregud vad jag drack! Även fast jag visste att det är viktigt att dricka under hela förlossningen, drog jag mig för att göra det eftersom jag hela tiden var så vansinnigt kissnödig, och jag inte på vis i världen klarade att gå på toa. Den smärtan var djävulsk! Det gick helt enkelt inte. Men efter att jag fått katetern vågade jag bälja i mig rejält. Gott! Kände hur jag liksom fick krafterna tillbaka. 

Vid 18.30 hände sen det magiska. Värkarna som tidigare hela tiden gått uppåt, upp under höger revben tills det kändes som om revbenen skulle lossna från bröstkorgen, vände och började gå nedåt, utåt istället. Kroppen ville krysta. Jag blev så glad att jag nästan grät! TRYCK ropade jag upphetsat till pappan när det inte gick att hålla emot. Inte för att jag ville heller. Smygkrystade till och med lite, bara för att jag kunde. "TRYCK!" ropade jag. Pappan började trycka på ryggen som jag visst hade bett om tidigare. Fattade först inte, men förtydligade "Nej, på LARMET! Tryck på LARMET!" 

In kom den ljuvliga och konstaterade att det äntligen var fullt öppet och när de hade möblerat om sängen till en mer barnafödande position fick jag börja krysta. De första två värkarna hade jag kvar lustgasen, men sen sa de att den inte längre gjorde någon nytta så det tog bort den. Resten av jobbet fick jag klara själv, och utan att överdriva var det här den absolut smärtsammaste delen av förlossningen, men samtidigt kändes det så bra att efter alla dessa timmar äntligen få göra något själv. Slippa vänta, och få kämpa, jobba, sätta mitt barn till världen. 

Det blir bebis innan 19 va, tyckte jag, medan den ljuvliga var mer av inställningen vi får väl se. Jag var dock bestämd och gjorde mitt bästa. Fick krysta tre gånger på varje värk, och det här var uppenbarligen också något jag var bra på. Jag skulle säga till när en värk började, och ibland var jag så pepp att jag liksom inte riktigt orkade vänta på värken, så jag tog saken i egna händer och ropade "nu kommer det en" och började krysta fast det inte alls gjorde det. Men den hann ju ifatt så småningom. Man får ju passa på liksom. Jag var i samma position hela tiden, halvsittandes på rygg. Det kändes mest naturligt för mig. Kommer också ihåg att jag pratade om det här med att spricka, och de sa att allt var så helt och fint. Blev lugn. 

När det började närma sig de sista värkarna märkte jag hur de började skruva på sig och prata med huvudena tätt ihop, och sa att jag inte skulle krysta mer. Det fanns risk för att bebisen skulle få ut huvudet, men inte axeln och liksom fastna vid halsen. Ganska obra, det fattade jag med. Hörde hur undersköterskan sa "ska jag ringa på dem" och fick en nick till svar. I mitt luddiga state of mind tolkade jag det som att några(?) skulle vara beredda och vänta utanför dörren. Vilka detta var, var oklart. 

Nästa värk kom. Jag krystade enligt instruktion. Helt plötsligt gick larmet, och på ett par sekunder var hela rummet fullt av folk, PANG, så fälldes sängen helt platt bakåt. "HÅLL HÄR" instruerade någon pappan, som fick ett ben att ansvara för som liksom det andra skulle hållas rakt upp i luften. Någon (den ljuvliga?) knölade in händerna där inga händer fick plats och ryckte ut bebisen som hade fastnat med ena axeln. Och så med ett ryck var jag förlöst. Klockan var 19.29 den 9 oktober. Jag hade haft värkar 67,5 timmar.

Stämningen förbyttes. Det hade gått bra. De gröna människorna andades ut och lämnade rummet en efter en. Jag fick upp min bebis på bröstet, ända upp under hakan, och jag höll om som om det vore livet självt som låg där. Instinkterna talade högt och tydligt och talade om för mamman att det här, det är det dyraste du har. Släpp aldrig taget. Pappan berättade att det var en liten flicka. Jag hade fått en helt underbar varm och mjuk liten flicka i min famn. Tårarna rann. Alla dessa timmar, all väntan, all spänning, smärta och längtan. Så låg hon bara där, så självklar och redan så viktig. Jag ville titta på henne, men kunde inte se när hon låg så högt upp. Den ljuvliga höll upp henne. Mitt barn. Jag höll om. Pappan klippte navelsträngen. Bandet mellan mig och min bebis gick från fysiskt till emotionellt, men blev ändå starkare. Det blir det fortfarande. 

Under tiden försökte de rädda det som räddas kunde av det som inte längre såg lika helt och fint ut som tidigare. Läkaren blev tillkallad. Tyvärr ville inte moderkakan lossna som den skulle, och jag fick krysta och krysta, utan minsta tillstymmelse till värk. Veckan innan jag födde hade det gått en tv-dokumentär om sfinkterrupturer som hade etsat sig fast i mitt huvud, så jag tjatade hål i huvudet på läkaren om att han VERKLIGEN skulle kolla noga och känna på alla upptänkliga sätt så att det inte gömde sig några rupturer där inne. Det gjorde det inte. Däremot gav moderkakan till slut upp hoppet om ett liv i ensamhet där inne, och följde med ut. Då brast såklart vad som måste ha varit stora kroppspulsådern av blodmängden att döma, men som nog egentligen var något mindre vitalt kärl. Konstigt kändes det i alla fall när blodet pulserade ut i en stor stråle. Det tog en stund att få stopp på, men med hjälp av xyolocain och tamponader (jag tillhör den av läkare och all annan sjukvårdspersonal förmodligen djupt avskydda typen av patient som hela tiden frågar vad de gör, vad som händer, ber dem förklara och berätta. Vill veta allt. Sjukt jobbig.) lyckades de till slut. Mamman blev ihoptråcklad, delvis med bedövning, delvis utan. Jag bad den ljuvliga att ta ett par extra stygn så att man liksom blev sjutton igen. Hon tittade på mig utan att förstå humorn och gav mig ett höjt ögonbryn till svar. Jag slutade skoja. 

Flickan (som skulle hinna bli en vecka innan hon fick sitt förnamn, och tre månader innan hon fick resten) blev vägd och mätt och undersökt på alla möjliga sätt. Eftersom jag haft graviditetsdiabetes var de noga med att kolla hennes blodsocker, så att det inte blev för lågt. Hon hade också 38 graders feber när hon föddes, men efter att hon "luftats" sjönk temperaturen. I övrigt var hon 55 cm lång, vägde 4885 gram och hade ett huvudomfång på 37 cm. Fick frågan om vi hade vetat att hon skulle vara så stor. Det hade vi ju såklart inte. Snarare tvärtom. Vi hade fått höra att hon nog vägde 4 kg, men definitivt inte var någon 5-kilosbebis. Och om vi hade vetat, hade det inte stått i journalen då? Undersökningen visade också att flickan hade fått en förlossningsskada. När hon plockades ut hade de dragit henne i armen/axeln på något sätt för att få ut henne, och det hade resulterat i att hon fick en skada på nerven i axeln, en skada som de visserligen menade skulle växa bort, men som ändå krävde sjukgymnastik de närmaste månaderna. Plexusskada i vänster axel hette det. Armen hängde lite. Vi fick vara noga med att hjälpa henne hålla reda på sin arm, och att hjälpa henne använda den. Jag förstod inte riktigt. Inte där, inte då. Var mest glad att hon var ute. Att jag inte hade behövts snittas. Kände mig som superwoman. En jefligt sliten superwoman, men ändå. Typ bäst.

Jag fick tillbaka min BB-säng som hade sparats i någon korridor. Effektivt. Vi skulle vara kvar på förlossningen över natten på övervak. 

Det fick bli ett kort samtal med den nyblivna mormodern som hade ringt till sjukhuset och undrat vad som egentligen hände där inne, när man var där i flera dar utan att något hördes. Det hade visst varit flera som var engagerade i detta. Såklart. Tillhör ju inte vanligheterna att man är borta så länge utan resultat. Även farmodern fick ett samtal. Alla glada. Resten fick den glada nyheten dagen efter.

Därefter var det dags att ÄNTLIGEN äta. Det var som om min kropp plötsligt fattade hur extremt mycket energi den gjort av med och hur extremt lite mat den fått de senaste dygnet, för helt plötsligt var jag så hungrig att jag höll på att börja gnaga på möblerna. De mackor som sedan dukades fram. Nobelmiddagen, släng dig i väggen! "DEN MACKAN SKA JAG HA!" ropade jag och pekade på den största äggmackan på tallriken. Hann dock sansa mig och fotografera härligheten innan jag med liv och lust högg in på festmåltiden. Möjligen det godaste jag ätit i hela mitt liv. Fick cider till som rev gött i halsen efter lustgasfrossan och eventuella brölanden, och en kopp varm choklad som jag drack med andakt. Snacka om att njuta intensivt av varenda tugga, varenda klunk. Himmelriket. 

Sen blev det dags att hålla natt. Flickan skulle ammas, men var inte alls samarbetsvillig utan ville bara suga på sin egen överläpp. Hon fick några droppar på sked, och sen skulle hon ändå tillmatas med ersättning var tredje timme, dygnet runt. Jätteäckligt tyckte bebisen som bara ville sova bredvid sin mamma och inte alls äta äcklig koppmat. Stackars lilla hjärtat tyckte mamman som var för trött för att ha en åsikt alls. 

Pappan fick öppna ett skåp som förvandlades till en säng, där han kröp ner och somnade som en sten. Inte ansatsen till en rörelse på hela natten. Själv frågade jag den otroligt glada och vänliga sköterskan som hade fått ansvar för oss under natten, och som skulle sköta om nattmatningarna (herregud vilken tur att jag inte skulle göra det själv!) om hon trodde att jag skulle få sova något under natten. Hon var skeptisk och menade att det nog inte blev så mycket av den varan. HA! Jag sov som en stock, och det gjorde även flickan. Var tredje timme kom den blonda in och tände upp lite och gav flickan maten medan mamman dvalade vidare tills lampan släcktes bara för att tändas igenvad som kändes som en minut senare, men som uppenbarligen var tre timmar. De första gångerna försökte vi med amningen, men flickan var envis med sin överläpp. På inrådan från den blonda gav vi upp försöken till morgondagen. Pappan sov den dödes sömn.

Inte förrän kl 11 på förmiddagen vaknade vi till ordentligt och fick reda på att rummet nu behövdes och att det var dags för oss att återvända till BB. Den här gången med bebisen i ett fast grepp i famnen, sittandes i sängen i ett berg av filtar och väskor, och utan att känna igen mer än dörröppningarna längs vägen där jag skulle akta mig för att ha fingrarna emellan vid föregående sängtransport dagen innan. 

Jag och min bebis.

Jag hade blivit mamma. Mamma till världens finaste, bästa, vackraste, klokaste, roligaste och underbara lilla Elin. 

Och idag fyllde hon ett år, huliganen. Det är baskemig så stort att det inte går att sätta ord på. Kärlek är det. Ren kärlek.

Mamma älskar dig stora lilla hjärtunge. Du är mitt allt.

131009

Förutom det helt otroligt fantastiska att min flicka fyller 1 år idag (!!) tänkte jag fortsätta berättelsen om hennes tillkomst. 

Efter att ha kontrollerat lite hålltider med pappan idag har jag fått lite bättre tidsuppfattning. 

Uppe på BB kunde man lätt konstatera att de inte var ett dugg intresserade av att ha födande kvinnor där. Och det kan man väl förstå. Men det är ju inte vårt fel för det, att vi måste föda barn samtidigt och så. Lite som att köpa en lott faktiskt. Alltid vinst dock. 

Nåja, det var tidig tisdagsmorgon, typ 4-6 någon gång som jag blev ihoppackad i sängen och ner nerskjutsad till förlossningen igen. Blev mottagen av Elisabeth the Amazing igen (hennes tredje arbetsskift hittills under min förlossning). "Är du kvar fortfarande???" Eh, ja. Tar visst lite tid det här. 

Ny undersökning. Öppen 4 cm (FYRA JÄVLA FJUTTIGA SKITCENTIMETRAR!!) "Det står här att vattnet har gått, men det tror inte jag. Tror du det?" Nej. "Du har väldigt buktande hinnblåsor, så jag skulle inte alls vilja kalla det vattenavgång. Tyvärr slutar jag nu. Jag skulle vilja ha förlöst dig." Fantastiska snälla rara Elisabeth, det ville jag också. Men icke. Det hon gjorde var i alla fall att tömma urinblåsan, eftersom jag fortfarande inte klarade av att gå på toaletten trots att jag var så  nödig att det sprängde. Att bli av med det var en av de skönaste grejerna under hela förlossningen! 

Skiftbyte. Den mörkhåriga kom tillbaka. Mamman ville gråta. Vid tio på förmiddagen gjordes ny undersökning. Fortfarande 4 cm. Den mörkhåriga satte sig vid sängkanten och indikerade att ett viktigt samtal skulle hållas. "Skicka för Guds skull inte hem mig igen!" tänkte jag och kände paniken växa i bröstet. "Hon tror inte på mig, hon tror inte alls att jag ska ha något barn" var nästa tanke. "Hur kan jag bevisa det?" 

Man är ju vid sina sinnes fulla bruk och så...

Hon ville inte skicka hem mig. Tyckte genast bättre om henne. Istället menade hon (efter 58 timmar med värkar var 3-5 minut och fyra sketna centimetrar. Fick först efteråt reda på att det heter pinvärkar. Pinvärkar är värkar som ser ut som och som känns precis som riktiga värkar, men de för inte förlossningen framåt. Nähä?) att de skulle "hjälpa mig lite på traven" genom att ta hål på hinnorna, fast ju vattnet enligt henne redan hade gått, och sätta värkstimulerande dropp. Hurra! tänkte jag. Äntligen något som HÄNDER. Bring it on! Var vid det här laget så mosig i huvudet att jag tyckte att det roligaste som hänt ever var att jag redan var på plats när jag hade tid för överburenhetskontroll kl 10. Kunde inte för mitt liv förstå varför ingen annan tyckte att detta faktum var lika otroligt underhållande som jag tyckte. Såhär i efterhand förstår jag. Var nog lite tjatig där ett tag. Kanske. 

De började med att ta hål på hinnorna. Enligt journalen var det "rikligt med mekigt vatten". Mekonium i vattnet hade jag läst är inte alls bra, men den mörkhåriga övertygade mig om att det var ingen fara alls, utan ganska normalt. Jag trodde inte henne riktigt. 

Med droppet tog värkarna i, och vid 11.30 fick jag ÄNTLIGEN en fungerande smärtlindring. Tack! 2013 ska inte kvinnor behöva föda barn i flera dygn på 2 citodon. Lustgasen visade sig vara min grej. Hade hört innan att man skulle sluta andas när man kände att värken började klinga av, och detta såg jag nu som min uppgift i livet, en uppgift som jag tog på extremt stort allvar. Så mycket så att ibland när det kom två värkar direkt på varandra, utan mellanrum, så fick jag liksom andas ifatt när jag släppt den för tidigt. Då blev det lite snurrigt. Men bara känslan av att kunna försvinna. Släppa taget. Låta kroppen göra jobbet. Huvudet var bortkopplat och i never never land. Fantastiskt. Därmed inte sagt att det inte gjorde ont längre. Det gjorde det. Men jag hare en uppgift, något att fokusera på, och det gjorde det så mycket enklare. Det faktum att det faktiskt började hända grejer och att det var lite progress var också mycket motivationshöjande. Det gick inte fort, men det gick. Efter att ha tömt urin en andra gång lät de vid tredje tillfället en kateter sitta kvar. Himmelriket!

Skiftbyte någon gång på eftermiddagen. Kan tänka mig vid fyra. Verkar logiskt. Fick en för mig helt ny barnmorska som jag tyckte om direkt. Gammal i gemet. Tålmodig, vänlig, förstående, uppmuntrande och positiv. Ljuvlig! Fick frågan om jag var intresserad av en EDA och ja, det var jag. 

Undersöktes med jämna mellanrum under dagen/eftermiddagen och vid varje tillfälle hjälpte den ljuvliga till att öppna lite för hand. Det här var jag uppenbarligen grym på! "Det här brukar vara väldigt smärtsamt" menade den ljuvliga. "Ta en centimeter till" tyckte jag, när du ändå är där liksom. Varje centimeter kändes som ett OS-guld i maraton. 

Vid ca kl 18 och 8 cm undrade de om jag fortfarande ville ha EDA, och som alltid svarade jag med en motfråga (varför gör jag alltid det?). Blir det värre? Nej, svarade den ljuvliga. Tack då, sa jag. Jag klarar mig på lustgas. 

Sen var det bara slutspurten kvar. 

131008

Jobbar väl mig vidare genom storyn här då. Vart var jag? Jo just det. Förlossningen.

Vid strax före tre på natten mot måndagen anlände vi alltså till förlossningen. Var lite nervös över att jag skulle behöva åka hem igen. Kände mig rätt färdig med att vara hemma med värkar och ganska redo för att klämma ut den där ungen. Trodde jag. Nåväl. Fick en barnmorska, som måste vara en av världens bästa, som hette Elisabeth, som gjorde en undersökning och konstaterade att jag var tre cm öppen, och livmodertappen var utplånad. "Här blir bebi inatt" tyckte hon. YES YES YES, tyckte jag.

Jag behövde inte åka hem. Fick ett rum och en snygg rock och en poggelin. Utan tvekan den godaste piggelin  jag ätit i mitt liv. Har en i övrigt ganska skeptisk inställning till piggelin. Ja. Sen hände det väl inte så himla mycket mer. Fick göra en himlens massa ctg-kurvor. Jag HATADE ctg-kurvorna. Det kändes som om någon hade satt en tvångströja på mig. Kunde inte andas, värkarna gjorde ondare och allt bara var väldigt obekvämt. Anledningen att de tog så många var att de ville ge mig pethidin, ett morfinpreparat (här är helt min fria tolkning av vad som sades i mångt och mycket över huvudet på mig. Till vem är jag osäker på. Kanske var det till mig.), som skulle göra att jag fick sova. Det hade ju inte blivit så mycket med den varan på sistone. Tyvärr låg bebisens, som då kallades Egon, hjärtljud väldigt lågt, och eftersom en effekt av pethidinet kunde vara att bebisens hjärtrytm kunde sjunka ännu mer skulle det läkarbedömas och så, och det vet ju alla hur gått om läkare det finns på en förlossning... 

Här är det lite luddigt hur många timmar som gick, men jag fick i alla fall göra några nya besök iduschen, och på morgonen var det skiftbyte och dags för Elisabeth the Amazing att gå hem. Ny barnmorska, Emma. Klickade inte riktigt lika bra. Fick vid ett tillfälle för mig att hon inte trodde på att jag var gravid och skulle föda. Bara en sån sak!

Nåväl, fram på senmorgonen/förmiddagen (kan def ha varit efter lunch?) gjordes bedömningen att det fanns andra som behövde mitt rum bättre, så jag skulle få flytta upp på BB i väntan på mer effektiva värkar. Jag ville inte ha värkar så mycket som jag ville ha smärtlindring. Vid varje värk tryckte det uppåt till höger på revbensbågen, så jag var alldeles öm där. Blev satt i en rullstol för transport till BB. Då grät jag. Var inte ett dugg sugen på att efter alla dessa timmar och väntan och längtan bli ihopföst med en massa nyblivna hormonluddiga alldeles för lyckliga föräldrar med bebisar på utsidan av kroppen. Inte ens lite. Fy fan alltså för det. Fick ett eget rum med ytterligare en säng i som vi hoppades att ingen skulle göra anspråk på. En liten stund (eller?) efter ankomsten till BB fick jag i alla fall det utlovade pethidinet. Jag som trodde att jag skulle få sova. Tji fick jag. Eller jo, lite sov jag. Två timmars dvala där jag vaknade vid varje värk, så jag kan ju inte säga att jag kände mig speciellt utvilad efteråt. Fick även efter ett tag akupunkturnålar. Helt meningslöst. Mest bara i vägen. 

I rummet bredvid vårt fanns det ytterligare en mamma med bebisen på fel sida magväggen, och hon *host* förde lite liv. Hon förde så mycket liv att jag hela tiden låg och jämförde mig med henne. Hade hon mer ont än mig eller var hon bara sämre på att hantera smärtan? Vem hade kommit längst i förloppet? Frågade tillslut en barnmorska och fick veta att jag var längre kommen ön hon. Seger!

Inte för att det betydde så mycket. Efter att ha vandrat runt ett hisschakt större delen av natten, och hängt så mycket runt halsen på pappan att han säkert var flera centimeter kortare (och som hade sinnesnärvaros nog att inte klaga på patientbrickan runt min handled som skar in i hans nacke varje gång) hade jag fått nog. Jag ville inte vara på BB mer. Inte utan min bebis i famnen. Lite action här nu om jag får be. Hade haft värkar i cirka 57 timmar sammanlagt när jag återigen fick komma ner till förlossningen. Minns segerkänsln. Tyckte inte alls om att behöva "beklaga" mig över att jag tyckte att det var jobbigt och att jag ville ha smärtlindring. Kändes som att jag fick tigga om det. Som att de inte tyckte att jag hade ont, bara för att det inte hände något, för att värkarna var ineffektiva. Hur skulle de kunna veta det?

På tisdagsmorgonen fick jag alltså åter komma ner till förlossningen. Uppgiven, trött, kissnödig. Hade lite tappat gnistan över att föda barn. Det blev ju liksom aldrig något. 

Men då...

131007

Jag är fortfarande fast i tanken då, för ett år sen. När det begav sig, som man brukar säga. 

Vid det här laget (23.17 enligt min klocka just nu) började jag bli riktigt trött på att vara hemma. Jag hade fortfarande värkar var tredje till femte minut. Varmvattnet var slut sedan länge. Det tog sju timmar för tanken att värmas upp helt. Sju timmar är jäkligt länge när man har värkar och Alvedon är enda smärtlindringen som finns att tillgå. Nej, det var inte riktigt sant. Jag hade en TENS-apparat också, men den hade jag gett upp hoppet om redan tidigare. Den störde mest efter ett tag. 

Försökte äta, men mådde illa vid varenda värk. Tvingade ner ett par skedar makaroner med köttfärssås. Vidrigt. Fattade ju att jag behövde äta, men det gick inte. Den blivande pappan var trött och sov i soffan. Mamman försökte dvala sig igenom timmarna, men lyckades sådär. När skulle man åka in? På förlossningen var det busy busy, och enda motsvar jag fick var "klarar du inte att vara hemma längre?" Vadå "klarar"!? Man klarar väl för faen det man måste klara? Vem var jag som förstföderska att avgöra hur ont det skulle göra, eller hur långt jag hade kommit? Innan jag åkte in hade jag varit hemma i 26 (t-j-u-g-o-s-e-x) timmar med lika täta värkar. Tyvärr väldigt ineffektiva värkar, men det kunde ju inte jag veta. Inte de heller. På kursen sa de att en normal förstaförlossning tog upp till 24 timmar in total, ibland kanske något längre, men oftast inte, och här hade jag varit hemma utan vare sig mat eller sömn, lost in translation. Dessutom kunde jag inte kissa. Det GICK bara inte. Jag försökte hur många gånger som helst, och varje gång skrek jag av smärta, och pappan fick hålla mig när det inte gick att sitta. Det tycker jag också var en anledning att de skulle ha velat kolla mig. Men icke.

Kl 02.00 gav jag upp. Jag ringde in och berättade att vi kom in. Överbelagt eller ej. Här stannar jag inte hemma en minut till. 

"Har du provat duschen?"

Eh, ja jag har provat duschen. Har eventuellt suttit några timmar i duschen. På en pall vadderad med en handduk. Ser lite ut som ett russin. Ett gigantiskt preggorussin. Kan ju inte direkt komma som en överraskning för er om jag nu skulle vara på väg? Har gått över tiden 12 dagar hittills, och har pratat med er till och från under det senaste DYGNET när det har varit igång. Har för övrigt en släng av diabetes här också, och lite monsterödem i benet, så se till att SKRAPA FRAM EN JÄKLA SÄNG FÖR JAG SKA BANNEMIG FÖDA BARN INATT!!

...skulle jag vilja ha sagt. Men det gjorde jag såklart inte. Som den fogliga förstföderska jag var svarade jag istället att ja, jo, jag hade provat duschen, men tyckte inte att det hjälpte längre, så jag ville nog gärna komma in nu, så vi kör nu. Om det är ok. 

Så. Vid två på måndagsmorgonen och efter 26 timmars värkarbete packade vi in allt i bilen och letade upp närmsta mack, för nu skulle det visst TANKAS också mitt i allt. Kan väl lite säga att det inte var jag som fattade det beslutet. Eller förlossningen för den delen. Mitt enda krav var att köra jefligt försiktigt över vägbulan, och det uppfylldes. Så där satt jag i bilen, lite lätt pressad, men ganska pepp ändå åt händelseutvecklingen, medan den nog ganska nervösa pappan misslyckades så kapitalet med rankningen att vi fick köra därifrån utan diesel.

Kunde inte brytt mig mindre. Nästa stopp var förlossningen. 

Äntligen. 

131006

För ett år sedan var jag på fest. Jag var tjockast där, utan tvekan. Jag dansade fuldans tills folk började peka. Och hungrig var jag! Utan att överdriva åt jag 3 (TRE!!) stora portioner kyckling med potatisgratäng, med dubbla efterrätter. Var jag lyckades knöla undan det är fortfarande ett mysterium. Magen var så att säga redan ganska proppfull med bebis. Där och då var jag dock lyckligt ovetandes om exakt hur mycket bebis det egentligen fanns därinne. Ganska mycket visade det sig. En av festdeltagarna stirrade på magen och meddelade sedan hänfört att "det ser fan surrealistiskt ut!" Jodå. 

Lyckligt ovetandes var jag även om det faktum att jag femton minuter efter hemkomst skulle börja få värkar. Nåja, lite på känn kanske det var, inte just tiden, men ATT värkarna skulle komma. Jag hade trots allt gått över tiden tio dagar vid det här laget. Och bb-väskan var för första gången med i bilen. om ifall att. 

Nu visade det ju sig att det inte är så mycket om ifall att när jag föder barn. Det skulle ta ytterligare 67,5 timmar och hinna bli tisdag innan bebis tittade (läs rycktes) ut. Vid det laget var mamman ganska trött på att ha värkar. Runt tusen stycken hann jag med i runda slängar. Är glad att jag inte visste det i förväg. Det kan ha varit så att det enda mamman kunde tänka på inför första värkfria natten när hon fått sin flicka var om hon skulle få sova. Det fick hon. Halleluja. 

För en flicka blev det. En Elin Lovisa Matilda. 

Världens bästa. 

131002

Det är ju faktiskt inte bara världens bästa Elin som jubilerar den här månaden. Även mamman blir äldre. Otippat. I år har hon valt att fira det samma dag som sitt barn då avkomman ännu inte lärt sig vad det där med att ha födelsedag betyder. Hon har ju trots allt inte haft någon ännu. Avkomman alltså. Mamman har haft 30. Nästan för många för att minnas. 

Well well. Tycker fortfarande att det känns lite förmätet det här med önskelista, men jag vet ju att folk undrar, så här kommer ännu en inspirationslista. 

Mateusassietter 20 cm helspets i fina färger. 

Presentkort på kläder t ex H&M, Lindex, KappAhl

Kerstin Tillberg tekopp

Iittala Essence champagneglas

Mascara (ej Lancôme)

Kusmite Earl grey

Halsband/örhängen/armband

Restaurangmiddag utan barn

Konstaterar att den här listan tog ungefär fyra gånger så lång tid att skriva som Elins. Det här med att barnet kommer i första hand? Har lite glömt vem jag är. Eller var. Eller kanske borde vara. Och var mina nycklar är. 

Men fyller år, det gör jag! Välkomna.

130925

Tänka sig. Snart är min lilla lilla bebis ett helt år gammal. Tiden går svindlande fort. Vid den här tiden för ett år sedan hade jag en enda fjuttig dag kvar till BF. Angelica den fuskisen hade redan fått sin och längtan var oooliiiidlig. Tur att jag inte visste då att det var två veckor kvar. Då hade jag checkat ut. 

Men ändå. Denna lilla skruttunge fyller alltså 1 år den 9 oktober, och i vanlig ordning kommer på begäran här hennes önskelista. Eller mammans. Lite hur man ser det. Nåja. Se det som inspiration. 

Duplo 

Böcker om Ingrid av Katerina Janouch

Påslakanset "Djuren" till spjälsäng från Hemtex

Sköna och lekvänliga kläder storlek 80 eller 86

Leksaker som kräver aktivitet från barnet
Cykelhjälm "Besafe Bernina Grön"

Enkla pussel

Badleksaker "Filurer" från Färg & Form

Ryggsäck Fjällräven Kånken mini eller Skip Hop

Dragleksaker

Bokstaven E från Bokstavisar.se

Presentkort på Kids Corner, Kapp-Ahl, Polarn o. Pyret, Lindex

Så. Känn er inspirerade. Och framför allt varmt välkomna!

130916

Då var det dags igen. Jag som trodde jag var igenom det värsta. Det kändes lite bättre, trycket över bröstet inte lika kvävande. Krypningarna i kroppen svagare, lite lättare att andas. Och sen igår. 

Igår kom det tillbaka med full kraft. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte hantera mig själv? Kontrollera mina känslor. Förbannad blir jag, på mig själv. På Livet. 

Så här är jag. På jobbet. Med gråten brännande bakom ögonlocken. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom denna dag. 

Snälla rara Livet. 

Det räcker nu. 

130910

Det här är ju inte klokt! Man hinner ju INGENTING när man jobbar. Inte sova, inte laga mat, och definitivt inte träffa Elin tillräckligt. Idag har jag träffat henne i 50 fjuttiga minuter! Ka-ta-strof. Jag längtar sönder magen efter henne om dagarna. Nu blir hon ledsen när jag stiger upp på morgonen, precis som om hon redan förstått att mamma inte ska vara hemma idag. Höra sitt gråtande barn. Jag är inte gjord för det här. 

På jobbet är det andras gråtande barn. Jag är ett tacksamt offer. Försöker döva deras smärta samtidigt som min egen. Varför detta gå ifrån, vara utan? Kan det vara meningen? 

Hål i själen. 

130904

Ytterligare två arbetade dagar. Igår även med kvällskonferens. Är så trött att jag vill kräkas. 

Ska det vara såhär nu? Ska jag träffa mitt barn två timmar per dag and that's it? Fatta abstinensen. Kör otillbörligt fort hem för att kunna snusa bebisnacke ett par minuter extra. 

Det här är jag inte gjord för. Hur gör man för att inte dö av längt? 

130902

Första jobbdagen avklarad, och det var väl trevligt och så. Försökte låta bli att gråta ögonen ur mig när jag såg de minsta kottarna vandra omkring vilsna och sorgsna (säkert längtandes efter mamma) på gården. Om ett halvår är det Elins tur. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon inte blir en av dem. De övergivna. Som jag hoppas det. 

Min egen insats var för övrigt inte heller något att skryta med. Kände mig som den nya vikarien. Eller praktikanten. Ica-Jerry. Briljerade liksom inte direkt. Nåja. Jag bidar min tid. 

Efter att ha tokgosat ifatt dagen med mitt eget barn avslutades kvällen med en onödigt god äppelkaka i stallet. Fick receptet. Farligt. 

Nu måste jag sova för att inte se ut som det vrak jag känner mig som imorgon. Ni vet det här med skönhetssömn, jada jada. Sov dig snygg liksom. Ja, inte fasen funkar det att sova sig pigg i alla fall. 

Godnatt!