090204

Vi har sjukstuga här hemma. Trist. Jag är halssjuk och megatrött och bara sitter och tycker synd om mig själv. Sambon gör detsamma. Det vill säga att det inte blir mat lagad, tvätt hängd eller disk diskad. Nu har vi precis budat om vem som ska köra och hämta mat i stan. I utbyte mot att han gör det fick jag ställa upp på att fixa iordning här hemma och hänga tvätten. Jaja. Vad gör man inte för att slippa gå ut i kylan...

Jag hoppas verkligen att jag blir bättre till imorgon så jag inte behöver stanna hemma. Det är inte min grej. Jag har inte haft en enda sjukdag på flera år. Gillar inte att andra ska bli lidande på grund av mig. Å andra sidan vill jag inte att de ska bli sjuka heller. Fast det finns ju barn där med grönt snor som blåser i stora bubblor ur näsan, så jag är ju åtminstone inte värst.

Förresten har jag fått många kommentarer om håret idag, särskilt från barnen, och alla vet vi ju att från barn och idioter får man höra sanningen.

"Madde, det ser ut som om du har peruk på dig när du är så snygg i håret!"

Tack liksom...

090203

Jag är skruttig. Har ont i halsen och är hängig. Det är inte så kul. Idag slapp vi åtminstone laga middag hemma. Vi var inbjudna till svärisarna. Inte nog med det. Vi åkte därifrån med varsin lunchlåda också. Tackar!

När klockan var halv nio kom jag alltså till slut hem för dagen. Den sena hemkomsten beror på att jag tidigare idag har lyxat till det och stajlat upp håret. Klippning, färg och nya ögonbryn är standardbehandlingen. Mina ögonbryn har en tendens att sprida ut sig i hela ansiktet. Åtminstone känns det så och jag är för lat för att plocka dem själv. Som tur är är de blonda så det syns inte. Men när man har varit och fått dem upphottade ser ansiktet något mer komplett ut, det är bara att konstatera. Nu är jag i alla fall rödtott igen och det känns bra.

Idag är dock inte första dagen i koma. Igår var jag verkligen ingen livad lax heller. Klockan åtta på kvällen ringde min mat- och sovklocka att det var sängdags. Sagt och gjort. Det var bara att lyda. Efter en lång skön ryggmassage (tack underbara!) och en liten stund med ljudbok sussade jag sött redan innan klockan slagit nio. Det behövdes uppenbarligen, för när jag vaknade i morse kände jag faktiskt mig utvilad, förkylning till trots. Men säg den lycka som varar för evigt. Nu är det dags för sängen igen. Undrar om det går att lura till sig massage idag också? Jag kanske börjar bli bortskämd...

Nah...

090201

Idag har nog varit den slappaste dagen av alla. Någonsin. Jag har suttit i soffan hela dagen och tittat på tv, surfat, pillat naveln. Det visade sig att det inte är särskilt produktivt med så lite hjärnstimulans. Man blir deprimerad. Helt plötsligt, till sambons oförstående förvåning, var jag oälskad av alla och såg ett liv i ensamhet och självömkan framför mig. Det hela gick över när det började bra tv-program igen, men jag hann åtminstone komma fram till slutsatsen att detta händer med jämna mellanrum. Jag får en känsla av utanförskap som jag inte kan förklara. Det känns som om folk jag känner medvetet väljer att undvika mig, att jag är socialt handikappad. En liten stund senare går det över. Men det är obehagligt. Det känns inte bra, för det är lätt att det blir ett sätt att tänka. Ett sätt att tro om sig själv. Det är olustigt.

Nu har det som sagt gått över. Beck rullar på tv, och jag är lite sugen på att ta tag i kontakter som ibland känns som om de rinner ut i sanden. Imorgon är det dags för jobbet igen. Det ska bli skoj!

090130

Och då kom hajarna, hajarna, hajarna, hajarna....

090129

Jag borde vara mörbultad, men det är jag turligt nog inte. Jag är nyss hemkommen från stallet och är faktiskt egentligen mest irriterad. Det hela kändes fel redan från början idag. Vi var sena dit och fick stressa för att hinna göra i ordning hästarna i tid. Det märktes direkt att hästarna var på helspänn. Ett nyligen ökat tillskott på havre kan uppenbarligen göra vilken trött gammal kuse som helst till rena rodeotjuren. En av tjejerna i gruppen som tidigare varit med om en ridolycka var lite rädd så jag erbjöd mig att byta häst med henne. Så här i efterhand var kanske inte det mest genomtänkta beslut jag fattat, men sagt fick bli gjort. Av hästen och upp på den nya. Efter att ha försökt få den att slappana av och känna sig bekväm med livet en stund tog det hus i helvete. Någon rev ett hinder (vi hade hopplektion) och det blev startskottet. Min häst exploderade och började rusa, bocka och göra krumsprång. Jag lyckades dock med nöd och näppe sitta kvar. Lika bra gick det inte nästa gång det var dags. Helt plötsligt kom väggen och det tog stopp. Sen låg jag där och sprattlade som en fisk. Upp igen, men det dröjde inte länge förrän jag återigen stod på näsan i gruset. Två gånger på samma lektion! Riktigt irriterad fick jag inse att min målsättning för lektionen fick landa i att skritta över bommarna. Knappt det gick att genomföra ens. Dessutom gick stor del av lektionen åt kring att ta hand om den andra som gjorde en nödlandning och som dessutom blev trampad efteråt. Så under rådande omständigheter kom jag alltså lindrigt undan, om än något missnöjd med situationen. Det blir till att ta med tårta nästa vecka. Ingen ont som inte har något gott med sig...

Annars är det svängningar åt det positiva hållet på karriärssidan. Jag har fått jobb två månader på en förskola som enligt alla jag pratat med är såååå bra. De ringde helt enkelt upp mig och frågade om jag var intresserad av ett vikariat på två månader som de hade. Extra roligt, eftersom jag aldrig har varit där tidigare och de därmed inte har träffat mig. Rektorn hade ringt den rektor hos vilken jag var på intervju förra veckan och frågat om han hade någon bra person att rekommendera och han hade sagt mitt namn på studs. Superkul! Då stämde det uppenbarligen som han sade när jag inte fick jobbet på hans skola - att det bara berodde på att jag inte hade erfarenhet av invandrarbarn. Det ska bli spännande att komma till en ny arbetsplats, och om jag ska tro dem jag pratat med kommer det att bli som två månaders utbildning, vilket ju aldrig är fel. Nästa måndag börjar jag. Fast jag har inte löneförhandlat. Det kanske jag borde gjort. Men jag har inte skrivit kontrakt ännu, så den dörren kanske inte är helt stängd än. Vi får se. Det ska åtminstone bli skönt att få jobba lite mer; 92,5% istället för ca 50% som det brukar landa runt nu.

Nu ska jag hoppa i duschen och sen till sängs. Även om jag inte har ont någonstans så är jag helt klart lite stel i musklerna ändå. Massage får bli kvällens huskur.

Godnatt på er!

090124

Mina fingrar är skrynkliga och mina ben skakar. Det beror på att jag är en Bra människa. Jag är en god husa med stora ambitioner. Idag har jag till och med gjort verklighet av dessa ambitioner. Jag har städat. Jojomen, du läste inte fel. Jag har samlat mod till denna kraftansträngning i flera veckor och idag satte jag planen i verket. Jag började lite försiktigt med att plocka ner julgranskulorna och det kändes bra i hela kroppen. Jag kikade in i köket och möttes av en diskhög som hade fått diskaren på Nobelfesten att dra efter andan. Men skam den som ger sig. Med diskborsten i ena näven och superduperpowerextrastrong diskmedel i den andra skred jag till verket. Såpbubblorna yrde och strumporna blev blöta, men jag diskade på så som om den lede lagt piskan över min rygg. Och två timmar senare kom jag ut på andra sidan. Berusad av adrenalinet, och eventuellt hög på rengöringsmedelsångor, skurade jag badrumsspegeln och styrde upp vardagsrumssituationen någorlunda i rena farten. Utan att ha hunnit tänka efter stod till och med tvättmaskinen och brummade harmoniskt i badrummet, och middagsmaten låg på tining på den fläckfritt blänkande diskbänken, strax bredvid den nyputsade hushållspappershållaren. När jag vaknade ur min trans upptäckte jag alltså ovan nämda problem. Mina fingrar ser ut som tillhörande en tant som närmar sig sin tvåhundratjugotredje födelsedag. Men det spelar ingen roll. Jag känner mig som Askungen och bär därför mina skrumpfingrar med stolthet.

Förresten fick jag inte jobbet. Jag har ingen erfarenhet av arbete med invandrarbarn. Förutom det var jag visst toppen, och de stod i valet och kvalet.

Nu kommer snart sambon hem med föräldrar och glass. Yeah!

Dessutom har jag namnsdag idag!

090121

Nu är det oliiiiiidligt spännande. Jag var som sagt på anställningsintervju igår, en intervju som jag mot alla odds tog mig igenom utan pinsamma utsläpp. Det var en trevlig stämning och trots att det verkar vara något att bita i låter det intressant och spännande.

Beskedet ska komma idag, och om det är positivt börjar jag min nya tjänst på måndag. Sug på den. Som sagt, nu är det oliiiiiidligt spännande.

090120

Jag har fjärilar i magen, och inte sådana där mysiga, utan otäcka. Jag ska på anställningsintervju om 40 minuter och jag är så nervös att jag inte kan sluta fisa. Shit! Jag måste ta mig samman! Hela magen är som en ballong och varje gång jag ändrar ställning grimaserar jag illa för att inget oönskat ska slippa ut. Jag har nyss ökat tio kilo i vikt, och det är inte i fett. Ren luft. Eller, nja, så ren kanske den inte är egentligen. Tio extrakilon av luft med bajspartiklar. Det är en god förutsättning när man ska visa upp sig från sin bästa sida.

Jaja, de kan ju inte säga att jag inte är mig själv i alla fall. Wish me luck!

090113

Jag är förvarad. Jag är inföst i ett klaustrofobiskt rum, med ett enda fönster mot världen. En dator. Anledningen? Jo, personalrummet förvandlas varje förmiddag till konferenscenter där vi vanliga dödliga inte är välkomna. Nej, schas iväg - hitta något annat, där borta finns ett arbetsrum. Jo tack. Vem är det som arbetar egentligen? Jag skulle ju ha rast! Vårda min själ inför resterande del av förmiddagen så att jag kan återkomma stark, snygg och med oanade krafter. Pigg på livet och med en pedagogisk entusiasm som slår alla med häpnad. Det var min plan. Istället sitter jag alltså här, något förstulen och funderar på hur mycket väsen man vågar göra ifrån sig. Officiellt. Jag menar, det är ju min chef, eller rättare sagt, det kan ju bli min chef. Jag har ju i själva verket inget jobb. Då kanske man inte heller kan ha rast. Jag har ju ambitionen. Hoppas jag får lön ändå.

I väntan på den, sitter jag här. Förvarad.

090111

Har nyss kommit hem från släktkalas i Svängsta, och nu sitter jag här och fördriver tiden i väntan på att nyheterna ska ta slut och filmen fortsätta. Kalaset var såklart trevligt, som kalas oftast är, och det stiftades en ny bekantskap idag, även den trevlig. Vi får hoppas att den blir bestående. Rock on.

Fatta hur kort en helg är. Två futtiga dagar får man ledigt, sen ska man tillbaka och slava igen. Är det klokt? På en vecka umgås man betydligt mer med folk man av slumpen blivit hoptussad med än de människor man faktiskt själv har valt. Jaja, man har ju nattens timmar, men i ärlighetens namn. Hur mycket socialt utbyte har man egentligen när man sover som en klubbad säl? I vilket fall som helst är helgen strax slut, och jag tycker att det är på tok för tidigt. Vänd på det istället. Jobba hälften, tjäna dubbelt. Det är min politik. Ge mig ett parti som stödjer folket före samhället. Om inte alla jobbar samtidigt kan ju fler dela på jobben. Tadda, arbetslösheten utrotad. Jag borde bli president. Om man tänker efter.

Nu ska jag kolla klart filmen. A lot like love.

I like love a lot.

090105

Sex and the city. Det är allt jag har att säga. Sex and the city!

Efter att ha maratontittat på hela serien (72 avsnitt påstår sambon, men det känns inte som fler än 15 menar jag) har vi ikväll sänt en era i graven genom att fullfölja åtagandet med att titta på julklappsfilmen. Ett enda långt, underbart avsnitt som sätter pricken över i på ett ljuvligt sätt. Jag älskar allt med serien. Humorn, värmen, kärleken, vänskapen, kläderna, passionen och längtan. Och skorna. Framförallt skorna. En dag ska ett par Manolo Blahnik pryda mina fötter. Har bara inte riktigt kommit på hur det hela ska finansieras. Fabulous!

Fast snart infinner sig tomheten. Vad ska jag nu njuta av när livet känns oglamoröst? Macken, som står på tur, har inte riktigt samma feeling. Fast den är nog tyvärr närmre min verklighet. Usch, självrannsakan är inte bra för humöret.

Nej, en cosmopolitan nu och på med stilettklackarna, sen kommer åtminstone jag sitta i en bar på Manhattan i natt. Vart är du?

090104

Jag älskar. Jag älskar mycket, men mest av allt älskar jag filmen Australia just nu. Åh, underbara, ljuvliga, fantastiska land! Och film. Har nyss kommit hem från bion och är frälst. Igen. Har ni inte sett filmen, se den! Den speglar landet, folket och kulturen på ett sätt som är svårt att beskriva med ord. Det måste upplevas! Helst på plats. Men i en biosalong får också duga för tillfället.

I övrigt är det mesta stiltje. Dagarna tar slut utan att ha hunnit börja. Tiden fördrivs genom att antingen sova, slappa eller vila. Dessutom känns det som om jag väntar på något, men jag vet inte vad. Som om något skulle vara på väg att starta, men som aldrig kommer igång. Skumt. Det kanske är min egen inspiration jag väntar på? Eller påsklovet. Då bär det av till alperna. Tjohoo!

Godnatt. Tror jag...

090104

JÄVLA, JÄVLA SKITDATOR!

Jag hade nyss skrivit ett långt inlägg när allt bara försvann. Jag blir tokig!

Jävla, jävla skitdator!

081228

Jag har upptäckt teknikens under. Det som först verkade vara en liten tuff pryl har visat sig innehålla oanade användningmöjligheter. Jag kan logga in i min blogg genom nya superfina datorn Ragnars fingeravtycksläsare! Hur coolt är inte det? Jag kom till insikt om värdet av denna lilla manick när jag fick rota långt bak i minnessystemet för att komma ihåg lösenordet. Nu behöver jag inte det. I'm loaded with fingerprint!

Jag har för övrigt fått lite skrivklåda. Tror att det kommer att innebära att bloggen får ett uppsving. Jag hoppas det. Saknar den faktiskt. Tyvärr har jag inget att skriva om. Det är ju inte så att man är ute och upplever otroliga saker på samma sätt som under Resan, så jag antar att det kan bli något torftigt stoff här, men det får kanske duga för tillfället. Det ör väl bara till att bita i det sura äpplet och inse att men lever ett fattigt liv utan vidare extravagans för tillfället. Om man nu skulle ha råd med äpplen vill säga. Det kanske får bli den sura disktrasan istället. Livet som arbetslös är sällan glamouröst.

Imorgon är det dock dags för lite lyx och flärd. Lund väntar oss och därmed mellandagsträff med skånska släktfalangen. Sniglar står på menyn. Har aldrig provat, men någon gång ska ju vara den första. Med ett gäng gormander till bordet går det knappast att säga nej. Dessa escargots (med hemmagjord böjning) ska enligt ryktet följas tätt av oxfilé. Och biljard. Får se på vilket område jag lyckas briljera. Det brukar sällan vara i bollsporter.

Nu är en flickas tankar i natten slut för den här gången. Hoppas vi ses innan det nya året. Annars...

Gott Nytt År!

080621

Jag blir sällan bakis, men den här dagen har varit plågsam. Efter ett helt ljuvligt midsommarfirande igår med pooldopp och nattliga timmar i vedeldad tunna, sill, jordgubbar, samt alla andra traditionsenliga midsommarattribut har midsommardagen segat sig fram i ett olidligt plågsamt tempo. Jag har träningsvärk i hela kroppen och en hel drös med andra skavanker som jag på underliga sätt dragit på mig. Men kul var det. Så ända in i baljan! Ända fram till halv sex när vi kom på att det började bli dags att runda av tillställningen.

Nu ska jag krypa ner i sängen med en inredningstidning och ett fluffigt duntäcke.

Shh... Stör mig inte.

080516

Jag har blivit med Internet. Faktiskt för ett tag sen egentligen, men inte förrän idag var jag redo att axla ansvaret. För mig innebär fortsättandet av skriveriet, eller kanske rättare sagt omstarten av skriveriet, en ny fas i livet. En fas jag kanske inte riktigt varit förberedd på. Genom att här sätta på pränt det som händer nu, blir allt på riktigt på något sätt. Ett år efter hemkomsten från resan börjar jag känna att det är svårt att leva på att "då, nyss, när jag var i Australien..." Det är ju så mycket som hänt under året som även det förändrat mig. Det känns ändå som att förlora en del av identiteten. Istället för att vara en Resande, en upptäckarlysten äventyrare, är jag nu en tråkig svensson med helgutflykter till Ikea som mål. Det känns sådär glamoröst.

Samtidigt finner jag mig själv märkligt nära samma situation som för ett år sedan. Lägenheten, den nyshoppade, är under upprustning med tapeter, dubbelsäng och annat nyttigt och ack så kostsamt. Bilen är fortfarande en rosthög som behöver drastiska åtgärder. Jag ska boka ny tandläkartid för att besiktiga bissingarna. Söka jobb är även det ett akut projekt. Dessutom försöker jag sunda till min livsstil. Vem vill stanna inne hela sommaren, eller ta fel på tältet och bikinin i strandstressen?

Den största förändrigen, och den bästa är sambon. Han är fin. Finare än bilen. Det är bra!

070524

Ett efter ett betar jag av projekten på listan. Tandläkaren är avklarad och jag klarade mig bättre än bilen som fick åka in på lagning efter sin besiktning. Bilen är lämnad, check, inte hämtad. Vad gäller målningen gjorde jag hallen igår, check, vardagsrummet väntar idag. Jag tycker inte om att vänta på saker. Jag vill att det ska vara klart på en gång. Lämnar jag in bilen vill jag helst hämta den två timmar senare. Annars får man åka buss och det är tråkigt. En av mina vänner har en gång i tiden uttryckt att "man blir bitter av att åka kommunalt". Jag vet inte om jag har blivit bitter än, men det är ju skönt att jag får hämta bilen idag. Man behöver ju inte ta risken i onödan.

Vad gäller målningen gjorde jag som sagt hallen klar igår, och idag ska jag gå på vardagsrummet. Det känns nästan som att börja om på nytt. Tvätta väggar, maskera, plasta golv. Det är segt i starten. Det är kanske därför jag sitter här nu istället för att komma igång. Jag hoppas att motivationen uppenbarar sig när jag får titta på hur fin hallen blev igen.

Kvar att göra: Hämta bilen, måla vardagsrummet, flytta in, skaffa vikvägg, piffa upp mitt CV, söka jobb, maila alla i Australien som jag lovade för en månad sen...

The list goes on, men vad gör det? Idag skiner solen!

070519

Oj, oj... Tiden rusar iväg när man har roligt. Helt plötsligt är det den nittonde och mitt "egentliga" hemkomstdatum har både kommit och gått. Kändes lite märkligt faktiskt. Vilken tur att jag har en massa foton att drömma mig tillbaka med. Det är nu på dagen tre veckor sedan allt var över.

Just nu är det faktist inte så tokigt att vara mig. Jag har nämligen blivit med lägenhet! Perfekt läge på Söder, fräsch 1,5-rummare med tvättmaskin och jättebalkong. Inte illa pinkat måste jag säga. I veckan blir det förhoppningsvis målning av vardagsrum och hall. Jag har stora planer för hallen framför allt. Den ska bli mitt eget lilla kitschprojekt. Återkommer om planen kan fullföljas. Just nu är jag ett gökur kort. Det här blir bra ska ni se.

Har varit ute och testat nattlivet på hemmaplan ett par gånger nu. Har inte varit på det poppigaste stället än, men vem behöver det när man har fantastiskt sällskap på de andra. Det är en speciell känsla att umgås med folk man känner istället för bara nya bekantskaper. Absolut inget ont om sådana, de är bara trevliga, men jag hade glömt bort känslan av det välbekanta och trygga. Det är faktiskt inte att underskatta. Ikväll blir det dock inte så. Ikväll blir det nytt blod i systemet.

Nästa vecka väntar tandläkaren, bilreperationer, målning och förhoppningsvis en del oplanerat också. Damn it att allt ska kosta pengar!

Snart har jag ett eget hem igen!

070509

Har varit hemma i 11 dagar nu och måste säga att det redan har hunnit bli lite tråkigt. Anledningen är att jag inte jobbar, men att alla andra gör det. Kan man känna sig mer ensam än när man inte har något annat att göra än att glo på naturprogram på en tråkig tv? Det är tur att jag har en mammaledig syster som jag kan terrorisera. Än så länge är jag tacksamt mottagen (hoppas och tror jag) eftersom jag visst kan vara behjälplig i barnpassning medan hushållsarbetet avhandlas på andra fronten. Shit, vad jag är imponerad. Måste man vara bläckfisk för att reda ut det egentligen. Jag ska verkligen se över möjligheterna att skaffa en tredje arm till eventuella framtida familjeuppdrag.

Annars händer sorgligt nog inte särskilt mycket. Var hemma hos SydneySambon Sara igår på familjemiddag. Det var mycket trevligt men det kändes lite som att träffa svärföräldrarna för första gången. Ni vet den där molande känslan av att bli bedömd i alla avseende för att riktig genomskådas om man kan vara lämpligt sällskap för deras lilla juvel. Kunde lättat andas ut i alla fall för det blev en toppenkväll. Kollade på filmen Dejá vu med Denzel Washington. Det var en av de bästa filmerna jag har sett på länge. Toppen, toppen! Se den.

Förhoppningsvis bjuder den närmaste framtiden på mer aktiviteter.

Puss!

070502

SURPRISE! Hemma igen, till slut. Inte meningen att skrämma slag på er som drabbades, men kul var det. Haha, ni skulle sett era miner. Obetalbara.

Vad hände de två sista veckorna då? Jag kom iväg till Fiji som planerat och möttes av en märklig flygplats med märkligt folk. Jag insåg ganska snabbt att Fiji inte bara är det paradis man läser om. Det är ett fattigt land. Hittade en tjej från Vancouver som skulle till samma hotell som jag så vi höll ihop. Det visade sig att vi kom bra överens och hade roligt ihop så i slutändan reste vi tillsammans nästan hela tiden. Första natten spenderade vi på "fastlandet" det vill säga ön Viti Levu. Olyckan var framme nästan genast. Jag och Kirsten skulle gå och ta ut pengar på McDonalds eftersom man behöver kontanter i övärlden. Skylten utanför hade den Fijianska hälsningsfrasen skriven på sig (Bula!), vilket var ett Kodak moment för oss turister. Det som borde ha stått på skylten var "Beträd ej gräsmattan, här huserar miljoner elaka myror som äter upp dig om du trampar på dem". Eftersom det nu inte stod så kan ni ju bara gissa vad som hände. Det brände som eld om fötterna och kameran, min nya fina älskling, flög i en vid båge och landade på objektivet på asfalten. Tack och adjö. Det var bara att köpa svindyra engångskameror och le.

Jag som alltid lyckas pricka in vädret kom givetvis fram med regnet. Sammanlagt regnade det sju dagar av de nio jag spenderade på Fiji. Men, men, jag hade roligt ändå. Jag började på ön South Sea Island i ögruppen The Mamanucas, som är en pytteö. Det tar ungefär fyra minuter att gå runt hela ön. Då har man även stannat och fotat. För de som har kamera vill säga. Det är ju inte alla förunnat.

Med tanke på ovan nämnda regn kan ni ju lista ut hur mycket det fanns att göra. Inte särskilt alltså. Däremot lärde jag mig att aldrig lita på Swiss Boys. Då blir det många drinkar och gruppnakenhet i poolen. Det kan aldrig vara bra för karman. På South Sea huserade även Mamacita som vi kallade henne, eller Mama Nazi som vi kallade henne ibland bakom ryggen. En mycket barsk kvinna som inte en jäkel vågade sätta sig emot, men hon hade ett hjärta av guld och fantastisk humor! Hon livade upp stämningen en hel del, särskilt när vi hade Crab race. Det gick ut på att Mamacita gick ut och plockade eremitkräftor som vi sedan racade med. Min var en slö sak som somnade på mållinjen näst sist. Inte mycket vinnarskalle där inte. Gjorde två dyk på ön, varav det ena var ett vrakdyk. Det var tufft att se en hel båt ligga där nere på 23 m. Den hade några fiskar som bodde där och som tyckte att vi var ganska underhållande. Det andra hette Fish Village och var faktiskt riktigt bra. Mycket fisk och fina koraller.

Efter två nätter på South Sea åkte vi vidare till ön Nacula som ligger i ögruppen The Yasawas. Vi blev avvinkade från stranden. Som ett sista hejdå fick vi tre vita rumpor. Haha. Damn you Swiss Boys! Resorten Oarsmans Bay som jag bodde på en natt var också bra. Maten var toppen och middagen hade både förrätt och efterrätt, något man verkligen inte blivit bortskämd med. Det blev en lugn dag där vi åkte ut med en båt för Reef Hopping, där vi åkte till tre olika rev och snorklade. Det var trevligt förutom att det finns sea lice i vattnet som bits något hemskt och sen kliar det. Usch för ohyra!

Medan Kirsten stannade kvar hade jag tänkt resa till en resort som hette Octopus Resort, men eftersom den var fullbokad fick jag hoppa över den och ta nästa tänkta stopp istället: Manta Ray Resort på Nanuya Balavu. Eftersom det fortfarande regnade fanns det inte jättemycket att göra. Bestämde mig därför att ta min Advanced Open Water Course. Sagt och gjort. Det blev mycket dyka i två dagar när jag gjorde fem dyk. De två coolaste var nattdyket när vi dök med ficklampa och djupdyket när jag var nere på 31 meter. Det är en sån frihet att det inte går att beskriva. Det enda jag kan säga är: gör det!! När Kirsten kom hade vi ett par monsunregn och sen började det faktiskt spricka upp. De timmar myggen inte var som värst var det hängmattan som gällde med en bra bok. Det har blivit några böcker vid det här laget. Samma dag som jag skulle resa tillbaka till fastlandet strålade solen så det var att inta ryggläge och pressa. Måste säga att det gick ganska bra faktiskt. Hann även få ett par timmar vid poolen på hotellet i Nadi innan flyget gick tillbaka till Australien dagen efter. Fint det.

Tillbaka i Sydney mötte jag upp med Cissi vid Operahuset för att ta farväl av Sydney för sista gången. Det kändes som en bra avslutning när vi trotsade regnet och promenerade genom hela stan hem. Bättre kunde det inte bli.

Sista dagen i Australien träffades jag och Cissi och käkade frukost ihop. Det blev en riktig Ozzie Breakkie som hette duga. Vojne, vad mätt jag blev. Hann avsluta det australiska kontot innan det var dags att åka till flyget. Igen. Undra hur många flighter jag har gjort under den här resan. Några stycken är det allt. Köpte mig en Lonely Planet om Hong Kong som jag läste på flyget. Jag hade ju en stund på mig. Landade i Hong Kong 8 timmar och 50 minuter senare. Hittade en telefon så jag kunde boka hostel och lyckades även lokalisera bagaget och en buss som kunde ta mig till hostelet. Däckade i en stenhård säng, men sov gott, i skydd från regnet som smattrade utanför.

Dagen efter var det dags att turista. Med min Lonely Planet i högsta hugg tog jag tåget till stadsdelen Tsim Sha Tsui där all shopping äger rum. Lyckades dock behärska mig till min ekonomis stora fördel och gick på museum istället. Hann med två innan jag höll på att hungra ihjäl. Det blev Hong Kong Museum of History och Hong Kong Space Museum. Tycker att jag faktiskt hann skapa mig en hyfsad bild av Hong Kong på dessa timmar. Sushi för att återställa blodsockret och sen lite shopping innan det var sovdags igen.

Dag 2 inleddes med att jag strövade omkring i Hong Kong Park ett par timmar och tittade på allt möjligt, bland annat Olympic Square, som jag antar finns till eftersom sommar-OS visst ska gå av stapeln i Peking 2008, och en Tai Chi-park. Hittade även en fågelpark med massa fina fåglar i. Tog sedan tag i turistandet på riktigt igen och åkte spårvagn upp till The Peak, som är ett berg precis ovanför centrum med fantastisk utsikt över stan. Det är härifrån alla utsiktsvykort tas. Tjusigt. Träffade en kille från Lund på taket på Peak Tower. Världen är inte så stor alltså. Egentligen. Solen sken så jag tog ett par timmar där uppe och passade på att skriva de sista vykorten för resan. På kvällen gick jag på nattmarknad, men det var ingenting att ha kan jag säga. Bara massa skräp.

Dag 3 tog jag tåget till ön Lantau. Därifrån kan man åka linbana upp till en jättestor Buddha. Det är visst världens största "sittande utomhusbuddha i brons". Det var någonstans mellan 23-27 meter beroende på om man mäter bara statyn, eller basen också. Vägen till linbanan var nog det mest dramatiska. Jag råkade snubbla på något som stack upp lite och slog sönder hela min tå. Blodet vällde fram och jag hade tur som hade papper i väskan. Vick sättamig ner och försöka ordna upp situationen. Till saken hör att man inte kan sitta hur som helst i Hong Kong. Poliserna var genast framme och skulle städa undan mig där jag satt och skräpade. När de fick se att jag blödde blev det dock annat ljud i skällan. Genast sprang de bort till 7 Eleven och köpte plåster till mig och de skulle till och med sätta på dem åt mig. Att jag ville göra det själv gick inte alls fram. Fick nästan slåss med näbbar och klor för att själv få plåstra om min stackars lilla tå. Sista stunden innan jag åkte till flygplatsen spenderade jag i Tsim Sha Tsui där jag sprand på en holländsk tjej som jag shoppade ihop med. Det blev ett par trevliga timmar.

Tillbaka till hostelet för att packa ner det sista i resväskan som närmade sig sprängfull. Träffade ett svenskt par som jag hade sällskap till flygplatsen med. Käkade middag ihop innan jag var tvungen att sticka. 23.35 lämnade jag världen för att faktiskt vara på väg hem. På riktigt.

Landade i London 13 timmar senare och fick springa direkt till nästa flyg som tog mig till Köpenhamn. Tog tåget från Kastrup till Kristianstad. Oj, vad jag var nervös. Hela jag skakade! Lyckades klura ut vad vännerna var genom sms och överraskningarna var totallyckade. Tack för att ni finns!