090201

Idag har nog varit den slappaste dagen av alla. Någonsin. Jag har suttit i soffan hela dagen och tittat på tv, surfat, pillat naveln. Det visade sig att det inte är särskilt produktivt med så lite hjärnstimulans. Man blir deprimerad. Helt plötsligt, till sambons oförstående förvåning, var jag oälskad av alla och såg ett liv i ensamhet och självömkan framför mig. Det hela gick över när det började bra tv-program igen, men jag hann åtminstone komma fram till slutsatsen att detta händer med jämna mellanrum. Jag får en känsla av utanförskap som jag inte kan förklara. Det känns som om folk jag känner medvetet väljer att undvika mig, att jag är socialt handikappad. En liten stund senare går det över. Men det är obehagligt. Det känns inte bra, för det är lätt att det blir ett sätt att tänka. Ett sätt att tro om sig själv. Det är olustigt.

Nu har det som sagt gått över. Beck rullar på tv, och jag är lite sugen på att ta tag i kontakter som ibland känns som om de rinner ut i sanden. Imorgon är det dags för jobbet igen. Det ska bli skoj!