090214

Alla Hjärtans Dag

Då var årets kärleksdag kommen. Vi var hemma hos pappa igår och firade. Han fyller ju år den 14 februari. Varje år.

Dagens amorösa aktiviteter är förberedda och redo att sättas i verket. I ugnen står potatisgratängen och doftar ljuvligt av vitlök och chalotten. Till den ska det serveras oxfilé, bea och en blandsallad med maché och babyspenat. Till förrätt ska vi äta pilgrimsmusslor med fräst sparris, olivolja och flingsalt. Till dessert serverar det olssonska köket vaniljpannacotta med hallonsås. Sen blir det chokladpraliner med vackra röda hjärtan på. Dagens vin är ett Peter Lehmann. Smarrigt! Strax är det dags för fördrinken, så vi har inte kommit så långt i förfarandet än. Vem vet, med den tur jag har haft under senaste veckan skulle detta lika gärna kunna sluta med att vi får ta taxi till McD. Eller akuten. I värsta fall.

Ja, som sagt, otur har varit mitt mellannamn den här veckan. Ironiskt nog har den enda dag som fungerat varit fredagen den 13:e. Onsdagsmorgonen inleddes lugnt och mysigt på så sätt att min bil startvägrade. Usch, tänkte jag, men vilken tur att vi har en bil till hemma. Trodde jag ja. Inte heller den var på starthumör så det blev till att börja putta runt och greja med startkablar och dona. Inte riktigt vad man är sugen på kvart i åtta på morgonen. Fick ringa och anmäla mig försenad. Pinsamt. När jag kom fram hade dessutom min matlåda läckt i väskan så jag hade sås överallt på alla papper. Ville bara vända och åka hem, men man fick ju hålla masken och spela positiv. Inte heller torsdagen var någon höjdardag, även om jag just nu har förträngt varför. Iasch.

På måndag är det måndag igen och då hoppas jag på en bättre vecka. Men just nu är det den här kvällen som gäller.

Verner & Werner ist in das haus!

090210

Dag nummer två är avklarad, och det utan olyckor. Den enda lilla missen var att ett barn råkade rita på det nya fina lottot med grön tuschpenna under en sekunds obevakat ögonblick. Attans. Jaja, åtminstone inga personskador och det är ju framsteg vill jag säga.

Har varit på Maxi idag och blev utsläppt för under 500 kr. Vad har hänt!? Vi börjar minsann bli slipade i denna privatekonomiska minimalism. Vem hade kunnat ana...

090209

Nu kan jag andas ut. Jag har klarat mig igenom första dagen på nya jobbet. Det var roligt, utmanande och tålamodsprövande. Barnen är i alla fall välbehållna. De flesta. Det visade sig att småbarn är snabbare än inoljade ålar på ett såpat simhallsgolv. Jag som ändå har väl uppövade reflexer räckte inte alltid till. Helt plötsligt small det. Ett barn fick en knuff, trillade och slog huvudet illa. Blodet frös till is i mina ådror. Barnhuvuden och element ska inte ha någon gemensam nämnare. Usch, vad otäckt det var. Som tur var gick det väl ändå, med en bula, ett litet jack och ett blåmärke som minne av händelsen. Till imorgon ska jag ha utvecklat bläckfiskarmar och superhjältereflexer. Hoppas jag kan påskynda evolutionen något.

En något mer smårolig händelse var när vi skulle äta lunch. Efter maten serverar man frukt, och jag hade delat äpple, banan, päron och clementin i lagom stora barnbitar. Vi skickade runt fatet och de tog vad de ville ha. När jag sedan tittade på ett av barnen låg det dock bara små, små bitar av clementinskalet framför honom på bordet. Jag kollade om han hade kastat det på golvet, men där var det rent. Då tittade han på mig med stora ögon och jag fattade att han hade käkat upp rubbet, med skal och allt! Utan att säga ett ljud. Han ville ändå ha en klyfta till, trots att det inte kan ha varit någon vidare kulinarisk upplevelse, och då skyndade jag mig bort och visade hur man skalade den. Han sken upp som en sol, och på den tredje klyftan fixade han det själv. Tja, man lär av sina misstag... Både jag och han.

Kvällen har varit lugn. Jeppe var här på middag. Soppa och kladdkaka. Passar bra i dessa fökylningstider. Vi har snart frisknat till helt här hemma och det är skönt. Nu behöver vi satsa på att få det lite snyggt här. Det kräver sin man, och sin kvinna.

Nu ska jag soffslappa, sen är det läggdags.

090207

Lördagskväll och jag är hemma före midnatt. Imponerande. Har haft en kväll tillsammans med två kollegor idag. Efter att ha mumsat i oss allt gott vi kunde hitta på ett café i stan, slog vi oss ner i biomörkret. Det blev filmen Australia igen. Bra filmer tål att ses om. Den var underbar även denna andra gång, men nu gick tårarna åtminstone att hålla tillbaka. Nästan. De andra gillade den också.

Även gårdagen var stillsam. Var och hälsade på på mitt nya jobb en stund på eftermiddagen. På måndag gäller det. Halv sju slår portarna upp till mitt nya liv. Det är spännande och lite läskigt. Tänk om jag inte trivs? Huga. De ser i alla fall fram emot att jag ska börja och det känns bra. Kvällen spenderades hemma hos en tjejkompis med middagsbjudning, drinkar och Let's dance. Mycket trevligt.

Imorgon ska vi åka till Lund på kalas. Min nästkusin fyller år. Fick stressa upp på stan efter rindningen idag och köpa paket. Hoppas hon blir glad. Har vi tur hinner vi köra inom Ikea i Malmö innan kalaset. Jag har aldrig varit där och vi behöver köpa ett sängbord till. Just nu har vi bara ett, eftersom vi fick lämna tillbaka det andra. Det var fel på det. Man kanske kan spana lite kök där också. Även om vi inte har råd förrän om miljoner år framåt i tiden. Usch. Jag HATAR att vara fattiglapp.

Nu ska jag kramas med min pojkvän. Godnatt på er!

020905

Höll på att börja med något negativt idag igen, men kom på att nästan varje inlägg börjar med att jag klagar på något. Positiva klubben här. Nu ska här bli andra bullar. Hmmm.... Något positivt.... Jo, jag har mycket trevliga kollegor. Det är bra. Tyvärr har jag bara en arbetsdag kvar där. Men på måndag får jag nya, förhoppningvis lika trevliga.

Annars är jag tyvärr inte särskilt positiv jut nu. Jag är fortfarande risig. Halsontet har övergått i gubbhosta och snor. Är inte säker på att det är en förbättring, men det är ju åtminstone en förändring, och de ska ju vara bra har jag hört. Just nu är jag tveksam. Ett huvud fullt av snor är tungt att bära och mitt känns som om det väger 153 kilo och håller på att sprängas.

Idag skulle jag bjuda på tårta i stallet eftersom jag låg mer på marken än satt på hästen förra veckan. Jag kom hem från jobbet strax före fyra och skred till verket. Prinsesstårta skulle det bli. Det brukar det bli. Den här hade en häst i florsocker på sig. Det gick ju bra, förutom en mindre gräddincident som resulterade att jag fick ila ner till Konsum och handla ny. Skam den som ger sig. Tiden började rinna iväg och plötsligt var det bråttom. Kämpandes med ena benet i jeansen och med det andra på väg ut genom dörren slängde jag ett öga på klockan. "Är hon kvart över fem" vrålade jag till sambon som lugnt tittade upp och svarade "ja". Sakta satte jag mig i soffan istället. Min stress var helt överflödig, med tanke på att jag inte var 3 minuter sen utan 57 minuter för tidig. Sablar.

Jag hade ett citat för dagen som ett av barnen sagt, men jag har tyvärr glömt bort det. Det är synd, för det var roligt. Faktiskt.

090204

Vi har sjukstuga här hemma. Trist. Jag är halssjuk och megatrött och bara sitter och tycker synd om mig själv. Sambon gör detsamma. Det vill säga att det inte blir mat lagad, tvätt hängd eller disk diskad. Nu har vi precis budat om vem som ska köra och hämta mat i stan. I utbyte mot att han gör det fick jag ställa upp på att fixa iordning här hemma och hänga tvätten. Jaja. Vad gör man inte för att slippa gå ut i kylan...

Jag hoppas verkligen att jag blir bättre till imorgon så jag inte behöver stanna hemma. Det är inte min grej. Jag har inte haft en enda sjukdag på flera år. Gillar inte att andra ska bli lidande på grund av mig. Å andra sidan vill jag inte att de ska bli sjuka heller. Fast det finns ju barn där med grönt snor som blåser i stora bubblor ur näsan, så jag är ju åtminstone inte värst.

Förresten har jag fått många kommentarer om håret idag, särskilt från barnen, och alla vet vi ju att från barn och idioter får man höra sanningen.

"Madde, det ser ut som om du har peruk på dig när du är så snygg i håret!"

Tack liksom...

090203

Jag är skruttig. Har ont i halsen och är hängig. Det är inte så kul. Idag slapp vi åtminstone laga middag hemma. Vi var inbjudna till svärisarna. Inte nog med det. Vi åkte därifrån med varsin lunchlåda också. Tackar!

När klockan var halv nio kom jag alltså till slut hem för dagen. Den sena hemkomsten beror på att jag tidigare idag har lyxat till det och stajlat upp håret. Klippning, färg och nya ögonbryn är standardbehandlingen. Mina ögonbryn har en tendens att sprida ut sig i hela ansiktet. Åtminstone känns det så och jag är för lat för att plocka dem själv. Som tur är är de blonda så det syns inte. Men när man har varit och fått dem upphottade ser ansiktet något mer komplett ut, det är bara att konstatera. Nu är jag i alla fall rödtott igen och det känns bra.

Idag är dock inte första dagen i koma. Igår var jag verkligen ingen livad lax heller. Klockan åtta på kvällen ringde min mat- och sovklocka att det var sängdags. Sagt och gjort. Det var bara att lyda. Efter en lång skön ryggmassage (tack underbara!) och en liten stund med ljudbok sussade jag sött redan innan klockan slagit nio. Det behövdes uppenbarligen, för när jag vaknade i morse kände jag faktiskt mig utvilad, förkylning till trots. Men säg den lycka som varar för evigt. Nu är det dags för sängen igen. Undrar om det går att lura till sig massage idag också? Jag kanske börjar bli bortskämd...

Nah...

090201

Idag har nog varit den slappaste dagen av alla. Någonsin. Jag har suttit i soffan hela dagen och tittat på tv, surfat, pillat naveln. Det visade sig att det inte är särskilt produktivt med så lite hjärnstimulans. Man blir deprimerad. Helt plötsligt, till sambons oförstående förvåning, var jag oälskad av alla och såg ett liv i ensamhet och självömkan framför mig. Det hela gick över när det började bra tv-program igen, men jag hann åtminstone komma fram till slutsatsen att detta händer med jämna mellanrum. Jag får en känsla av utanförskap som jag inte kan förklara. Det känns som om folk jag känner medvetet väljer att undvika mig, att jag är socialt handikappad. En liten stund senare går det över. Men det är obehagligt. Det känns inte bra, för det är lätt att det blir ett sätt att tänka. Ett sätt att tro om sig själv. Det är olustigt.

Nu har det som sagt gått över. Beck rullar på tv, och jag är lite sugen på att ta tag i kontakter som ibland känns som om de rinner ut i sanden. Imorgon är det dags för jobbet igen. Det ska bli skoj!

090130

Och då kom hajarna, hajarna, hajarna, hajarna....

090129

Jag borde vara mörbultad, men det är jag turligt nog inte. Jag är nyss hemkommen från stallet och är faktiskt egentligen mest irriterad. Det hela kändes fel redan från början idag. Vi var sena dit och fick stressa för att hinna göra i ordning hästarna i tid. Det märktes direkt att hästarna var på helspänn. Ett nyligen ökat tillskott på havre kan uppenbarligen göra vilken trött gammal kuse som helst till rena rodeotjuren. En av tjejerna i gruppen som tidigare varit med om en ridolycka var lite rädd så jag erbjöd mig att byta häst med henne. Så här i efterhand var kanske inte det mest genomtänkta beslut jag fattat, men sagt fick bli gjort. Av hästen och upp på den nya. Efter att ha försökt få den att slappana av och känna sig bekväm med livet en stund tog det hus i helvete. Någon rev ett hinder (vi hade hopplektion) och det blev startskottet. Min häst exploderade och började rusa, bocka och göra krumsprång. Jag lyckades dock med nöd och näppe sitta kvar. Lika bra gick det inte nästa gång det var dags. Helt plötsligt kom väggen och det tog stopp. Sen låg jag där och sprattlade som en fisk. Upp igen, men det dröjde inte länge förrän jag återigen stod på näsan i gruset. Två gånger på samma lektion! Riktigt irriterad fick jag inse att min målsättning för lektionen fick landa i att skritta över bommarna. Knappt det gick att genomföra ens. Dessutom gick stor del av lektionen åt kring att ta hand om den andra som gjorde en nödlandning och som dessutom blev trampad efteråt. Så under rådande omständigheter kom jag alltså lindrigt undan, om än något missnöjd med situationen. Det blir till att ta med tårta nästa vecka. Ingen ont som inte har något gott med sig...

Annars är det svängningar åt det positiva hållet på karriärssidan. Jag har fått jobb två månader på en förskola som enligt alla jag pratat med är såååå bra. De ringde helt enkelt upp mig och frågade om jag var intresserad av ett vikariat på två månader som de hade. Extra roligt, eftersom jag aldrig har varit där tidigare och de därmed inte har träffat mig. Rektorn hade ringt den rektor hos vilken jag var på intervju förra veckan och frågat om han hade någon bra person att rekommendera och han hade sagt mitt namn på studs. Superkul! Då stämde det uppenbarligen som han sade när jag inte fick jobbet på hans skola - att det bara berodde på att jag inte hade erfarenhet av invandrarbarn. Det ska bli spännande att komma till en ny arbetsplats, och om jag ska tro dem jag pratat med kommer det att bli som två månaders utbildning, vilket ju aldrig är fel. Nästa måndag börjar jag. Fast jag har inte löneförhandlat. Det kanske jag borde gjort. Men jag har inte skrivit kontrakt ännu, så den dörren kanske inte är helt stängd än. Vi får se. Det ska åtminstone bli skönt att få jobba lite mer; 92,5% istället för ca 50% som det brukar landa runt nu.

Nu ska jag hoppa i duschen och sen till sängs. Även om jag inte har ont någonstans så är jag helt klart lite stel i musklerna ändå. Massage får bli kvällens huskur.

Godnatt på er!

090124

Mina fingrar är skrynkliga och mina ben skakar. Det beror på att jag är en Bra människa. Jag är en god husa med stora ambitioner. Idag har jag till och med gjort verklighet av dessa ambitioner. Jag har städat. Jojomen, du läste inte fel. Jag har samlat mod till denna kraftansträngning i flera veckor och idag satte jag planen i verket. Jag började lite försiktigt med att plocka ner julgranskulorna och det kändes bra i hela kroppen. Jag kikade in i köket och möttes av en diskhög som hade fått diskaren på Nobelfesten att dra efter andan. Men skam den som ger sig. Med diskborsten i ena näven och superduperpowerextrastrong diskmedel i den andra skred jag till verket. Såpbubblorna yrde och strumporna blev blöta, men jag diskade på så som om den lede lagt piskan över min rygg. Och två timmar senare kom jag ut på andra sidan. Berusad av adrenalinet, och eventuellt hög på rengöringsmedelsångor, skurade jag badrumsspegeln och styrde upp vardagsrumssituationen någorlunda i rena farten. Utan att ha hunnit tänka efter stod till och med tvättmaskinen och brummade harmoniskt i badrummet, och middagsmaten låg på tining på den fläckfritt blänkande diskbänken, strax bredvid den nyputsade hushållspappershållaren. När jag vaknade ur min trans upptäckte jag alltså ovan nämda problem. Mina fingrar ser ut som tillhörande en tant som närmar sig sin tvåhundratjugotredje födelsedag. Men det spelar ingen roll. Jag känner mig som Askungen och bär därför mina skrumpfingrar med stolthet.

Förresten fick jag inte jobbet. Jag har ingen erfarenhet av arbete med invandrarbarn. Förutom det var jag visst toppen, och de stod i valet och kvalet.

Nu kommer snart sambon hem med föräldrar och glass. Yeah!

Dessutom har jag namnsdag idag!

090121

Nu är det oliiiiiidligt spännande. Jag var som sagt på anställningsintervju igår, en intervju som jag mot alla odds tog mig igenom utan pinsamma utsläpp. Det var en trevlig stämning och trots att det verkar vara något att bita i låter det intressant och spännande.

Beskedet ska komma idag, och om det är positivt börjar jag min nya tjänst på måndag. Sug på den. Som sagt, nu är det oliiiiiidligt spännande.

090120

Jag har fjärilar i magen, och inte sådana där mysiga, utan otäcka. Jag ska på anställningsintervju om 40 minuter och jag är så nervös att jag inte kan sluta fisa. Shit! Jag måste ta mig samman! Hela magen är som en ballong och varje gång jag ändrar ställning grimaserar jag illa för att inget oönskat ska slippa ut. Jag har nyss ökat tio kilo i vikt, och det är inte i fett. Ren luft. Eller, nja, så ren kanske den inte är egentligen. Tio extrakilon av luft med bajspartiklar. Det är en god förutsättning när man ska visa upp sig från sin bästa sida.

Jaja, de kan ju inte säga att jag inte är mig själv i alla fall. Wish me luck!

090113

Jag är förvarad. Jag är inföst i ett klaustrofobiskt rum, med ett enda fönster mot världen. En dator. Anledningen? Jo, personalrummet förvandlas varje förmiddag till konferenscenter där vi vanliga dödliga inte är välkomna. Nej, schas iväg - hitta något annat, där borta finns ett arbetsrum. Jo tack. Vem är det som arbetar egentligen? Jag skulle ju ha rast! Vårda min själ inför resterande del av förmiddagen så att jag kan återkomma stark, snygg och med oanade krafter. Pigg på livet och med en pedagogisk entusiasm som slår alla med häpnad. Det var min plan. Istället sitter jag alltså här, något förstulen och funderar på hur mycket väsen man vågar göra ifrån sig. Officiellt. Jag menar, det är ju min chef, eller rättare sagt, det kan ju bli min chef. Jag har ju i själva verket inget jobb. Då kanske man inte heller kan ha rast. Jag har ju ambitionen. Hoppas jag får lön ändå.

I väntan på den, sitter jag här. Förvarad.

090111

Har nyss kommit hem från släktkalas i Svängsta, och nu sitter jag här och fördriver tiden i väntan på att nyheterna ska ta slut och filmen fortsätta. Kalaset var såklart trevligt, som kalas oftast är, och det stiftades en ny bekantskap idag, även den trevlig. Vi får hoppas att den blir bestående. Rock on.

Fatta hur kort en helg är. Två futtiga dagar får man ledigt, sen ska man tillbaka och slava igen. Är det klokt? På en vecka umgås man betydligt mer med folk man av slumpen blivit hoptussad med än de människor man faktiskt själv har valt. Jaja, man har ju nattens timmar, men i ärlighetens namn. Hur mycket socialt utbyte har man egentligen när man sover som en klubbad säl? I vilket fall som helst är helgen strax slut, och jag tycker att det är på tok för tidigt. Vänd på det istället. Jobba hälften, tjäna dubbelt. Det är min politik. Ge mig ett parti som stödjer folket före samhället. Om inte alla jobbar samtidigt kan ju fler dela på jobben. Tadda, arbetslösheten utrotad. Jag borde bli president. Om man tänker efter.

Nu ska jag kolla klart filmen. A lot like love.

I like love a lot.

090105

Sex and the city. Det är allt jag har att säga. Sex and the city!

Efter att ha maratontittat på hela serien (72 avsnitt påstår sambon, men det känns inte som fler än 15 menar jag) har vi ikväll sänt en era i graven genom att fullfölja åtagandet med att titta på julklappsfilmen. Ett enda långt, underbart avsnitt som sätter pricken över i på ett ljuvligt sätt. Jag älskar allt med serien. Humorn, värmen, kärleken, vänskapen, kläderna, passionen och längtan. Och skorna. Framförallt skorna. En dag ska ett par Manolo Blahnik pryda mina fötter. Har bara inte riktigt kommit på hur det hela ska finansieras. Fabulous!

Fast snart infinner sig tomheten. Vad ska jag nu njuta av när livet känns oglamoröst? Macken, som står på tur, har inte riktigt samma feeling. Fast den är nog tyvärr närmre min verklighet. Usch, självrannsakan är inte bra för humöret.

Nej, en cosmopolitan nu och på med stilettklackarna, sen kommer åtminstone jag sitta i en bar på Manhattan i natt. Vart är du?

090104

Jag älskar. Jag älskar mycket, men mest av allt älskar jag filmen Australia just nu. Åh, underbara, ljuvliga, fantastiska land! Och film. Har nyss kommit hem från bion och är frälst. Igen. Har ni inte sett filmen, se den! Den speglar landet, folket och kulturen på ett sätt som är svårt att beskriva med ord. Det måste upplevas! Helst på plats. Men i en biosalong får också duga för tillfället.

I övrigt är det mesta stiltje. Dagarna tar slut utan att ha hunnit börja. Tiden fördrivs genom att antingen sova, slappa eller vila. Dessutom känns det som om jag väntar på något, men jag vet inte vad. Som om något skulle vara på väg att starta, men som aldrig kommer igång. Skumt. Det kanske är min egen inspiration jag väntar på? Eller påsklovet. Då bär det av till alperna. Tjohoo!

Godnatt. Tror jag...

090104

JÄVLA, JÄVLA SKITDATOR!

Jag hade nyss skrivit ett långt inlägg när allt bara försvann. Jag blir tokig!

Jävla, jävla skitdator!

081228

Jag har upptäckt teknikens under. Det som först verkade vara en liten tuff pryl har visat sig innehålla oanade användningmöjligheter. Jag kan logga in i min blogg genom nya superfina datorn Ragnars fingeravtycksläsare! Hur coolt är inte det? Jag kom till insikt om värdet av denna lilla manick när jag fick rota långt bak i minnessystemet för att komma ihåg lösenordet. Nu behöver jag inte det. I'm loaded with fingerprint!

Jag har för övrigt fått lite skrivklåda. Tror att det kommer att innebära att bloggen får ett uppsving. Jag hoppas det. Saknar den faktiskt. Tyvärr har jag inget att skriva om. Det är ju inte så att man är ute och upplever otroliga saker på samma sätt som under Resan, så jag antar att det kan bli något torftigt stoff här, men det får kanske duga för tillfället. Det ör väl bara till att bita i det sura äpplet och inse att men lever ett fattigt liv utan vidare extravagans för tillfället. Om man nu skulle ha råd med äpplen vill säga. Det kanske får bli den sura disktrasan istället. Livet som arbetslös är sällan glamouröst.

Imorgon är det dock dags för lite lyx och flärd. Lund väntar oss och därmed mellandagsträff med skånska släktfalangen. Sniglar står på menyn. Har aldrig provat, men någon gång ska ju vara den första. Med ett gäng gormander till bordet går det knappast att säga nej. Dessa escargots (med hemmagjord böjning) ska enligt ryktet följas tätt av oxfilé. Och biljard. Får se på vilket område jag lyckas briljera. Det brukar sällan vara i bollsporter.

Nu är en flickas tankar i natten slut för den här gången. Hoppas vi ses innan det nya året. Annars...

Gott Nytt År!

080621

Jag blir sällan bakis, men den här dagen har varit plågsam. Efter ett helt ljuvligt midsommarfirande igår med pooldopp och nattliga timmar i vedeldad tunna, sill, jordgubbar, samt alla andra traditionsenliga midsommarattribut har midsommardagen segat sig fram i ett olidligt plågsamt tempo. Jag har träningsvärk i hela kroppen och en hel drös med andra skavanker som jag på underliga sätt dragit på mig. Men kul var det. Så ända in i baljan! Ända fram till halv sex när vi kom på att det började bli dags att runda av tillställningen.

Nu ska jag krypa ner i sängen med en inredningstidning och ett fluffigt duntäcke.

Shh... Stör mig inte.