090209

Nu kan jag andas ut. Jag har klarat mig igenom första dagen på nya jobbet. Det var roligt, utmanande och tålamodsprövande. Barnen är i alla fall välbehållna. De flesta. Det visade sig att småbarn är snabbare än inoljade ålar på ett såpat simhallsgolv. Jag som ändå har väl uppövade reflexer räckte inte alltid till. Helt plötsligt small det. Ett barn fick en knuff, trillade och slog huvudet illa. Blodet frös till is i mina ådror. Barnhuvuden och element ska inte ha någon gemensam nämnare. Usch, vad otäckt det var. Som tur var gick det väl ändå, med en bula, ett litet jack och ett blåmärke som minne av händelsen. Till imorgon ska jag ha utvecklat bläckfiskarmar och superhjältereflexer. Hoppas jag kan påskynda evolutionen något.

En något mer smårolig händelse var när vi skulle äta lunch. Efter maten serverar man frukt, och jag hade delat äpple, banan, päron och clementin i lagom stora barnbitar. Vi skickade runt fatet och de tog vad de ville ha. När jag sedan tittade på ett av barnen låg det dock bara små, små bitar av clementinskalet framför honom på bordet. Jag kollade om han hade kastat det på golvet, men där var det rent. Då tittade han på mig med stora ögon och jag fattade att han hade käkat upp rubbet, med skal och allt! Utan att säga ett ljud. Han ville ändå ha en klyfta till, trots att det inte kan ha varit någon vidare kulinarisk upplevelse, och då skyndade jag mig bort och visade hur man skalade den. Han sken upp som en sol, och på den tredje klyftan fixade han det själv. Tja, man lär av sina misstag... Både jag och han.

Kvällen har varit lugn. Jeppe var här på middag. Soppa och kladdkaka. Passar bra i dessa fökylningstider. Vi har snart frisknat till helt här hemma och det är skönt. Nu behöver vi satsa på att få det lite snyggt här. Det kräver sin man, och sin kvinna.

Nu ska jag soffslappa, sen är det läggdags.