120620

Om vårt hus vid havet.

Så var det klart. Idag har vi köpt ett hus. Eller, ja, nästan. Vi har i alla fall lovat säljaren att vi ska köpa det, och vi har skrivit kontrakt. 

Det känns helt galet. Budgivningen fick sin dramatiska slutspurt i förmiddags när den sent ankomna Budgivare 3 äntligen, om man nu kan säga det, fick lite fart. Sista budet hade lagts i måndags, och därefter var det tystare än i graven. Efter att ha jagat mäklaren i tisdags kväll fick vi veta att även säljaren ville att det skulle bli avslut på budgivningen snart, och att Budgivare 3 hade kvällen igår, och absolut senast förmiddagen idag på sig att bestämma sig. 

Och idag visade de alltså livstecken genom att komma in med ett nytt bud. Jag har sällan blivit lika stressad. På utflykt med jobbet, barn, bilar,  telefon, blomplockning, kollegor med oroliga miner, maxbud, handsvett, adrenalin, tårar, och en tålmodig sambo alldeles för långt borta. På en kvart hade priset hunnit stiga med 150 000, och jag var i upplösningstillstånd. Knäna skakade, blodet pumpade som om jag sprungit ett maratonlopp, det susade i öronen, och jag mådde till och med illa. Sen blev det tyst. 

Från att ha agerat förmedlingscentral kom det nu inte ett ljud. Hjärtat satt fast i halgropen. Samlade de krafter för ett nytt attentat? Hade de gett sig? Så efter vad som kändes som en evighet, men vad som i verkligheten inte var mer än 40 minuter, ringde mäklaren igen. Budgivare 3 hade kastat in handduken. Mitt hjärta stannade, slog dubbelslag och gjorde saltomortaler, allt på en gång. Men, men, men. Det är inte klart förrän kontraktet är skrivet, hotade han lite lätt. Inte roligt. 

Som tur är har jag världens finaste kollega, som släppte iväg mig. Nåja, i ärlighetens namn gjorde jag nog inte så mycket nytta ändå, så jag tror att det var en klassisk win-win. 

Med Carola på högsta volym i bilen körde jag och hämtade upp min älskade som hade varit och handlat bubbel att fira med, och så bar det iväg till mäklarens kontor för att träffa säljarna och skriva kontrakt. Och vilka härliga människor. Det märktes att de verkligen hade älskat sitt hus, och när vi frågade hur det kändes viftade de bort frågan och började torka tårarna ur ögonen. Vi satt och pratade i över en timme, drack champagne och hade nästan det för trevligt, sen var det dags att säga hejdå. Kontraktet var påskrivet, alla frågor ställda och processen med att smälta allt som hänt under dagen skulle snart få börja. 

Med stora kramar skildes vi åt, och det är nästan så att jag ser fram emot att träffa dem nästa gång, vilket borde bli under besiktningen som enligt kontraktet ska vara gjord senast den 5 juli. 

Så ja. Där är vi nu. Ett hus vid havet är numera vårt hus vid havet, och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar efter det. 

Tänk. 

Vårt hus vid havet.