070327

Perth, WA

Är tillbaka i södra delen av Western Australia igen. Håller på att förfrysa tårna. Det är inte mer än typ 20-25 grader här, vilket med mina mått mätt är kallt numera. Jag vill inte alls vara här. Jag vill tillbaka till värmen och alla härliga människor jag lärde känna i Exmouth. Den första veckan jag var i Exmouth tyckte jag att det var det tristaste stället i världen. Det visade sig dock att det tristaste stället i världen hade de mest fantastiska människor jag mött. Ni skulle ha träffat dem. De går inte att med ord beskriva. Jag grät när jag åkte därifrån. Det är det enda stället jag har varit riktigt ledsen över att lämna. Jag skulle gärna ha stannat där i ett par månader och bara njutit, dykt och umgåtts.

I fredags blev jag bjuden på hemlagad risotto och sedan drog vi till puben. Det fanns visst en hel avdelning som jag inte hittat förut, poolbaren. Det blev en helkväll med gänget från dykcentret. Lördagen bestod av hemlagad marlinkotlett (en sorts svärdfisk som fångas under den pågående fisketävlingen. Den fisk vi åt av vägde 173 kg. Lite större än makrill alltså.) och tillhörande filmkväll. Så trevligt så. Det var evigheter sedan jag tittade på film.

Söndagen bestod av ännu en vända på havet. Åkte på heldagsutflykt med gänget, de vill säga jag utflyktade och de jobbade, till Murion Islands där jag gjorde två dyk. Det var de första jag gjorde som färdig dykare. Var riktigt stolt över mitt andra dyk. Efter 60 min på 12 m kom jag upp med 80 bar (från 220). De sa att det var undefär så mycket luft de använde också, och de har dykt i evigheter. Det sitter lite prestige i att inte använda så mycket luft, också för att ju mindre luft du använder desto längre kan du vara nere. Logiskt.

På kvällen var det födelsedagsfest för en japansk tjej. Vi hade party poppers och hoppade fram och ropade happy birthday på japanska. Kommer inte ihåg vad det hette nu, men Roeland kom fram till den slående liknelsen med Obi Wan Kenobi. Snacksen bestod av sashimi (rå fisk) och Andrew hade bakat en chokladtårta. Impressive. Det blev en mycket trevlig avslutningskväll och de tyckte att det var synd att jag skulle åka hem dagen efter.

Efter att bokstavligen ha använt våld för att stänga Margot gick Easy Rider-bussen söderut klockan sju igår morse. I Coral Bay hoppade Bonnie på. Det var jätteroligt att träffa henne igen. Man har helt annorlunda tidsuppfattning här nere. Samtidigt som tre dagar kan kännas som en evighet känns tre månader som en kort minut. Det går inte att förklara. 900 km avverkades innan vi stannade och övernattade i ett totalstängt, regningt och iskallt Geraldton. Halv sju i morse gick bussen vidare och vi kom fram till Perth runt lunch idag. Mötte upp med Mia och käkade sushi på stan. Fick köpa nya skor eftersom mina gamla nya skor gick tvärsönder helt plötsligt. Det blev ett par likadana fast svarta. Australien sliter hårt på skodonen. Det märks även på det miljontals antal skoaffärer som finns överallt.

Nu har jag några timmar till här innan flyget går över kontinenten till Brisbane många långa timmar bort. Fattar inte hur nära slutet på min resa jag börjar komma. Det skrämmer mig.

Det löser sig. Det gör det alltid. Som en vis man sa.