090113

Jag är förvarad. Jag är inföst i ett klaustrofobiskt rum, med ett enda fönster mot världen. En dator. Anledningen? Jo, personalrummet förvandlas varje förmiddag till konferenscenter där vi vanliga dödliga inte är välkomna. Nej, schas iväg - hitta något annat, där borta finns ett arbetsrum. Jo tack. Vem är det som arbetar egentligen? Jag skulle ju ha rast! Vårda min själ inför resterande del av förmiddagen så att jag kan återkomma stark, snygg och med oanade krafter. Pigg på livet och med en pedagogisk entusiasm som slår alla med häpnad. Det var min plan. Istället sitter jag alltså här, något förstulen och funderar på hur mycket väsen man vågar göra ifrån sig. Officiellt. Jag menar, det är ju min chef, eller rättare sagt, det kan ju bli min chef. Jag har ju i själva verket inget jobb. Då kanske man inte heller kan ha rast. Jag har ju ambitionen. Hoppas jag får lön ändå.

I väntan på den, sitter jag här. Förvarad.