091020

Ett vardagsinlägg. Imorgon fyller jag 27. Det märks att jag börjar bli gammal, för när sambon är iväg och jobbar i stugan, stannar jag hemma och..... kokar ärtsoppa! Jag ska ju inte fylla 127. Jag har hört att det finns ärtsoppa på korv, fast den är inte god. Så jag kokar egen. Till mitt försvar använder jag snabbärtor. Och knaperstekt bacon istället för slemmig skinka. Det är gott och nyttigt på en och samma gång. Inte illa pinkat. Jag är en ganska huslig husfru när allt kommer till kritan. Det är inte så ofta det gör det.

Vad gäller nyttigt, så ska jag försöka bli det, nyttig. Det är förmodlingen ingen somtror på mig längre. Just det uttalandet har fått lite Peter och Vargen-effekt i mitt liv. Jag har mig själv att skylla. Hur många gånger har jag inte basunerat ut att "Nuuuuu, nu ska jag...." Sen händer det inget mer. Inte på utsidan. På insidan blir jag lite mer ledsen varje gång. Men inte nu. Nu känner jag mig glad och stolt. Stolt över många saker, och stolt över mig själv. Glad för att jag har en fantastisk, förstående och omtänksam sambo som alltid stöttar mig. Nästan.

Jag kommer att göra det otänkbara. Jag kommer att göra det här öppet. Borta är skammen, borta är förnekandet. Jag är färdig med det. Jag orkar inte längre. Det äter upp mig inifrån. Förändringen kommer att ske i små steg, men det viktigaste för mig är att den kommer att ske. Sakta men säkert, förmodligen med många baksteg. Den här gången ska de dock bli färre än framstegen. Tro nu inte att jag är deprimerad. Tvärtom. Jag har sällan kännt mig så tillfreds med mig själv tidigare. Gött.

Så det så.