111204

Tjohapp. Söndag och andra advent. My god vad tiden går fort! Igår var jag hemma hos mamma som storstilat firade att hon fyllde 65. Nåja. I ärlighetens namn var det nog mest vi andra som firade. Födelsedagsinnehavaren såg nog det där med att fylla 65 som en inte helt odelat positiv upplevelse. Jag tror att 55 också skulle ha gått bra. Eller vad ska man tycka när ord som dödsrakan och sista etappen används i ett födelsedagstal. Som tur är börjar ju hörseln bli lite nedsatt när man kommer upp i denna mogna ålder, och det är kanske tur det, för jag tror att de orden slank förbi relativt omärkta. Men då kan man ju få läsa dem här istället, dock med min allra starkaste betoning på att det inte var jag som yttrade dem, och att jag definitivt aldrig skulle ta dem i min mun. Så var det med det. Istället säger jag Grattis mamma, och hurra för all den nya lediga tiden. Du får gärna nyttja den till att komma hit och dammsuga. =)

Det vill säga om inte sambon hinner först. Jag har spenderat den bättre halvan av andra advent på ponnyridning, och när jag kom hem fann jag sambon på förvånansvärt bra humör i full färd med att städa och röja (vilket behövdes mer än jag vill erkänna). Och nu, medan jag tar en bloggpaus när potatisen kokar upp, och över, tassar han omkring här hemma, lite lätt diggande till Timbuktu och Peps, i strumpor, kalsonger och Fidelkeps. En syn att skåda vill jag lova, men endast mig förunnad (om det nu är rätt uttryck att använda). Ibland kommer det ett ska du ha det här!? från sovrummet, eller ett litet lätt konstaterande för sig själv om att man kan faktiskt inte spara på alla söndriga saker. Som om jag vill göra det. Det bara blir så eftersom jag någonstans när en förhoppning om att det ska bli fixat, en gen jag säkert ärvt av ovan nämnda jubilar. Då är det bra att ha en Castrokepsprydd, orakad kärlek att hålla reda på en. Och man kan väl inte annat säga att när han kommer med en kvarglömd telenorpåse och med ett leende ber mig bära ut soporna, vilka består av en högst förvirrad Eskil som tyckte att den där telenorpåsen var det bästa sovstället Ever, så älskar man bara honom ännu mer. 

Världens bästa. 

Nu ska jag göra kotlett i sås innan potatisen är helt färdigkokt, och sen blir det glögg och snajdiga pepparkaksgummor med massor av kristyr till Så mycket bättre. Någon glädje ska man väl ha av att man frusit på en julmarknad hela eftermiddagen. 

Och med man menar jag jag.