111211

Den här helgen känns som om den har haft en extra dag. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske att vi övernattade på hotell i fredags efter ett mycket trevligt julbord med sambons jobb på Hanöhus. Maten var lite medioker, men sällskapet trevligt. När vi satte oss till bords blev jag dock helt paff. Bredvid oss satt Jerry. Jerry jobbar visst på samma jobb som min sambo, och för min del gick det inte att ta miste på vilken Jerry det var. 

I alla högstadieskolor finns det den där killen i nian. Snyggaste killen i plugget, killen varenda tjej går och trånar efter. I vår skola hette fenomenet Jerry Nilsson. Varken mer eller mindre. Inte Jerkan, Joker, Tranan, Bollen eller Nilsson eller var nu folk som heter så normalt kallas i en högstadieskola. Nej, Jerry Nilsson. Som om det krävdes att man använde både för- och efternamn för att på riktigt känna tyngden i vad det innebar att ens uttala hans namn. 

Jerry Nilsson var fotbollsspelare, gick i adidasshorts och hade en fotbollsspelares vadmuskler som vi stackars flickor i sjuan suckade efter när vi gick bakom honom i korridoren. (För att liksom göra pinan, för i viss mån var det en pina, längre hade vi nog södra Sveriges längsta korridor.) Han hade rosiga kinder, och om han mot förmodan råkade vända blicken åt ens håll höll man på att förgås av tonårskärlek. Han hade mittbena, pottffrisyr och blå ögon och var vad alla drömde om, längtade efter och idealbilden av hur en kille skulle vara.

Jag minns en gång när jag satt på en av bänkarna i korridoren tillsammans med några ur gänget jag hängde med (shit, det låter tuffare såhär i efterhand än vad det egentligen var) när två saker hände samtidigt. Mina kompisar reste sig för att gå, nästa precis samtidigt som Jerry Nilsson kom. Eftersom han var en cool katt hindrade det inte honom, utan han kom och satte sig lite självsäkert på ryggstödet till den otroligt hårda, bruna, heltäckningsmatteklädda soffan, och jag som inte på något sätt i världen vågade hamna ensam med Jerry Nilsson(!) reste mig för att gå. För första, och förmodligen enda, gången pratade han då med mig. Med mig! Det fanns ingen annan där, så jag kunde inte missta mig. 

"Går du nu när jag kommer?!" Japp. Det var de exakta orden han använde. Och jag, jag blev såklart högröd i ansiktet, generad så till den milda grad att det nästan svartnade lite för ögonen, och jag kunde inte få fram ett enda vettigt ord till svar. Jag tror att jag mumlade något om "eh, ja, nej, hum hum" innan jag rusade in på toaletten för att analysera storheten i det som nyss hade skett, och skämmas ögonen ur mig för att jag hade gjort bort mig så TOTAAALT och att självaste Jerry Nilsson nu och för alltid skulle tycka att jag var en patetisk nolla i evigheters evighet. 

På något sätt överlevde jag och jag har kommit över det sen dess (annars hade det väl varit patetiskt...) och i fredags satt vi alltså till bords tillsammans. Och efternamnet var bytt, och tunghäftan borta, och vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans alla fyra. Eller ja, nu lämnde ju min sambo mig walk over större delen av kvällen till förmån för alla kollegor han behövde konversera, men ändå. Det var trevligt. Och sambon såg trots allt till att jag inte var drinklös, så jag kunde inte klaga. Nejdå. Sen en schlagershow med Richard Herrey på det, så såg åtminstone jag det som en lyckad kväll. Och lite av ett bevis på att tiderna förändras, och att man trots allt inte är den där tjejen längre. Hon som trodde att ett enkelt, och faktiskt ganska trevligt "går du nu när jag kommer" var slutet på livet så som det tett sig tidigare. 

Hade ni också en Jerry Nilsson på er skola? Berätta!