111012

Då är tanken att det här svarta hålet ska återgå till att bli en reseskildring. Hurra! Än så länge är jag bara i förberedelsestadiet av resan, men my god! Jag håller på att bryta ihop, och jag kan inte förstå varför. Eller jo, det kan jag, men jag vill inte. 

En del beror på extremt dålig planering från min sida. Idag(!) skaffade vi reseförsäkring och sjukförsäkringsintyg. Lite lagom sådär. Fast det är egentligen inte det jag dukar under för. Det är ganska lugnt. Stressen över i-landsproblemen är desto större. Det är där den riktiga paniken sätter in. Just nu väntar jag bara på att den ska peaka, så jag lugnt kan kana ner på andra sidan kurvan och inte bry mig ett dugg. Bara gå runt lite halvlullig, med lite käckt dregel i ena mungipan. Manãna...

Vad är dessa halvpatetiska livskriser då? Jo. Den första var att jag fick tag i väääärldens finaste klänning till bröllopet. Den hängde där och skrek mitt namn, och när jag fick på den ville jag aldrig ta av den igen. Tyvärr var den inte riktigt trogen. En riktig slampa till klänning var det om jag ska säga sanningen. Den har nämligen flirtat ordentligt med ytterligare en bröllopsgäst, så nu är vi två (vad jag vet. Hjälp! Tänk om det är ännu fler?) som hade tänkt visa upp skönheten i New York. Det faller inte riktigt mig på läppen, och jag dör lite grann på insidan varje gång jag tänker på det. Och ja. Det har funnits tårar med i bilden. Jag är ju inte mer än människa. Den här veckan har jag således finkammat stan efter en annan kroppsjuvel, men funnit nada. Jag tvångsköpte två klänningar i panik, men jag vill egentligen inte ha någon av dem. Men jag vill inte heller ha samma klänning som någon annan. Nåja. Jag sväljer ner klumpen i halsen och hoppas att det finns klänningar på andra sidan Atlanten. Giv mig sinnesstyrka!

Den andra livskrisen handlar om håret. (Ja, jag inser att allt detta är ytliga saker, men det är väl sån jag är - ytlig, ytlig, ytlig.) Jag hade klipptid igår hos min världensbästafrisör. Och så hade vi personalmöte. Samtidigt. Som sagt, dålig planering. Ja, eftersom arbetsgivare generellt sett inte uppskattar frånvaro på grund av hårkriser, med all rätt, fick jag snällt ringa och avboka. Dock inte förrän efter grandiosa försök att hitta en ny tid innan söndag. Ingen lycka där heller. Det blev till att ge sig ut på stan, knacka dörr och leta efter en ny frisör. Efter många om och men lyckades jag hitta en och där har jag varit idag. Blev jag nöjd? Nej, inte särskilt. Jag ser ut som ett misslyckat kemiexperiment från första året på frisörlinjen. Och ja. det har fällts tårar även över detta faktum. 

Summa summarum. Jag ska inte se mig i särskilt många speglar i NY. Å andra sidan behövs ju inte det. Jag kan ju bara titta på de andra bröllopsgästerna. Jag ser ju likadan ut. 

Mmm... Bröllop...

Den lilla slampan.