130708

Eller 09 om du så vill. Klockan är halv tre på natten och jag har precis lämnat sovrummet till fördel för soffan. Jag kan inte sova. Jag snurrar varv efter varv tills lakanet under mig är som en trött korv. Håret är fuktigt i nacken och i magen gnager oron. Till slut gav jag upp.

Idag har jag haft min sista dag som ensam föräldraledig med Elin, och i ärlighetens namn har det varit en riktig skitdag. Jag ville så gärna att det skulle bli en sån där underbar dag när fåglarna kvittrar och hjälper en att hänga upp tvätten som såklart är skinande vit och doftar vanilj. En dag när jag och mitt barn skulle delat upplevelser som jag skulle berättat om i framtiden för henne. Vi skulle lekt, myst, gått på promenad... Jo, tjena. 

Det har varit klibbigt och klistrigt och de stunder hon inte har gnällt har hon gallskrikit. Jag har tappat både tålamod och humör, gråtit, svettats och förbannat både det ena och det andra. Jag förstår, rent intellektuellt, att det inte är så lätt att sova när det är 27 grader i sovrummet, tänderna kliar, mamman har knappt någon mat och man är så trött att man ser i kors. Jag förstår det. Men för GUDS skull. Är du så trött så SOV! Av fyra desperata nattningsförsök varav ett i vagn lyckades ett. ETT. Då sov hon en halvtimme, vilket visade sig (no shit Sherlock) vara på tok för lite. Gnäll gnäll gnäll. Och det nya - ryck mamma i håret. Helst så ofta och oförhappandes som möjligt. Gärna under svepskälet att du vill kramas. Åååhhh mys och RYCK! Där var det ytterligare en kal fläck ja. För att sen inte tala om när pappan kommer hem. Då ska visst hela charmregistret köras igenom. Vinka, leka själv på golvet, sova.  Och mitt inre (och min hårbotten) blöder. 

Därför var det jag som fick ett totalt bryt ikväll och tvingade med mig resten av familjen på utflykt i den airconditionerade transportenheten till ekohallen för att åtminstone få se andra människor. Normala folk, utan niomånaders bebisar. Jag har hört att de finns. Dock vet jag inte riktigt hur de beter sig längre. Just nu känns mitt liv som en enda oavbruten bajsblöja. 

Inte bara på grund av att jag och Elin inte alls verkar dela uppfattning om lämpliga aktiviteter för oss två. Jag föreslår äta lite, mysa i famnen och läsa bok, gå på promenad i solskenet, stapla klossar eller varför inte sjunga lite? Elin dikterar villkoren annorlunda. Alla mina förslag ratas omedelbart och istället ger vi oss i kast med lekar som kasta vattenmuggen i golvet 200 gånger, dra ut alla böcker i bokhyllan på golvet, eller cd-skivorna, kryp in i kylen, äta sladdar, dra katten i svansen, äta upp katternas mat, hälla ut deras vatten eller såklart ovan nämnda hårryckarfavorit. Den är ju den bästa. Extra rolig är den för alla inblandade när mamman ger upp ett illtjut av smärta varpå barnet skrattar rakt ut med en triumferande näve hår i luften. 

Och så har jag fått jobb till hösten med FEMTON likadana! Om inget annat kommer jag ju att börja rycka mitt eget hår. Hetsjakten efter annat jobb pågår och är desperat. 

Snälla livet, hur kunde du göra såhär?