130714

Jodåsåatt. Det blev åka av i helgen. I lördags var det jag som visade att det visst finns liv kvar i denna gamla morsa! 

Vid middagstid kom farmor och farfar för att passa Elin och sen bar det av till stan för att tivolirocka järnet. Åh herregud. Jag hade glömt hur det känns att vara en egen person. Att ha fria händer, egna tankar och oavbrutna samtal. Nåja, i ärlighetens namn var det väl en hel del avbrutna också, men ändå. Ni fattar. Fri, fri, fri! Lovely. 

Det hela började med att vi samlades för en färdkost hos Ebbe, som jag för övrigt inte har träffat på över ett år. Jeppe och Peter kom också och förgyllde stämningen innan vi drog in till parken och mötte upp med resten av rockarna. Efter ett par timmar började jag känna mig varm i kläderna (att det var typ 30 grader hjälpte ju också till förstås...) och hängde med ungdomarna till Darin. Jösses. Han öppnade bra, men efter två ballader gick jag. Partypooper. Sjunga kan han dock. Det fick bli filthäng i ytterligare en timme och sen. Sen. 

Joddla. Med. Siv.

Och vilket party det var. Vråldansande, allsång, armkrok med pensionärer und so weiter. Vem kunde bett om mer? Jag sjöng och skrattade så tårarna var på väg och halsen blev hes, men vad gjorde det. Som jag längtat. Men eftersom arrangören inte insett storheten i detta band tog spelningen slut fortare än någon han säga kolvastång och sen var röjardelen av denna afton slut. 

Mitt i denna eufori fick jag ett meddelande om att bliderna Lina tog på Elin var klara, och där gick vettet ut. Helt plötsligt visade jag bilder på min fina flicka till alla och envar som ville se, och förmodligen en hel del andra, bland annat en herre i toalettkön (varför stoppade ingen mig!?). Om även du känner för att se detta lilla vackra monster och du inte råkade befinna dig i vägen för mig under kvällen så ska du klicka dig in på Caroline Sohl Photography. Well well.

Efter ett par timmar med gänget utspritt började några leta sig tillbaka till campen och där satt vi sen och pratade och skrattade och hade det fint medan Oskar Linnros, Alina Devecerski och Graveyard framförde hit efter hit ända tills sommarkvällen gled över i sommarnatt och kylan började nypa i skinnet och det blev tid för förtroliga samtal under lager av filtar och tröjor med fina vänner man träffar för sällan. Inte förrän klockan hade krupit över tre och det började ljusna i fjärran skildes vi åt, och åtminstone mitt bröst var fyllt av värme och hjärtat lätt som en fågel. 

Kvällar som den här växer baskemig inte på träd. Bara så ni vet.