130731

Jaha. Vet egentligen inte vad jag ska skriva. Risken är att om jag börjar så kan jag kanske inte sluta sen. 

Mitt inre är som ett pågående krig där man än så länge har svårt att avgöra vem som kommer att gå segrande ur striden. Att det kommer att bli stora förluster och fula ärr står dock klart. Frågan är vilken sida som drabbas hårdast. Fem minuters paus hade varit skönt. 

En vän sa till mig en gång att jag tänker för mycket, och vem vet. Så kanske det är. Men ibland behöver man göra en ordentlig rannsakan av saker och ting. Vrida och vända så alla sidor kommer i ljuset, utforska varje känsla och tanke, lyssna på hjärta och mage, ta saker på allvar. Hur vet man om man har tänkt för mycket eller inte tillräckligt? Beslut som var rätt då, kanske inte är rätt nu? Vissa beslut går aldrig att ändra på, men andra går. När själen håller på att begå harakiri, ska förnuftet få fortsätta styra?

Alla dessa känslor och tankar. De vill ut, få plats att flyga. Slå sig fria från striden och fortsätta upp, upp till där luften är klar och kall att andas. Där huvudet fylls av syre och det svindlar framför ögonen.

För om man inte tänker? Vad händer då? Dör inte själen en liten bit i taget, tills den ligger där inne som en trött liten korv och skräpar, och drömmer om beslut som aldrig fattades eller aldrig ångrades, tills den en dag den ruttnar bort helt? Och kvar finns ett skal av ångest och längtan som aldrig får komma ut. 

Så ja. 

Jag tänker. Och i själen är det krig.