130806

Öppet brev till Livet.

Kära Livet, 

Det har på senaste tid visat sig att du och jag har en del att tala ut om, och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Bara ta ett exempel. I helgen lurade du med mig till att lyssna på dansband. Ka-ta-strof. Människa till att sjunga sämre får man leta länge efter. Förmodligen i en grotta någonstans. Och med lykta. 

Nåväl. Det kan jag ta. Men det finns saker jag har betydligt svårare att hantera. 

Som det här med känslorna. Ärligt, Livet. Vad håller du på med? Här går jag i godan ro och försöker låtsas att allt är bra, fast oron gnager i magen emellanåt. Du vet det där man försöker ignorera? Och så kommer du och bara BAM, käftsmäll, eat dirt motherfucker. 

Och jag tuggar. Jag tuggar mig igenom beslut jag fattat, tider som varit, konsekvenser, drömmar, verklighet och framtid. 

Du förstår Livet, det har inte alltid varit så lätt. Det fanns en tid när jag inte vågade fatta ett enda beslut för mig själv. Alltså inte ett enda. Inte ens vad som skulle serveras till middag. Det är ganska längesen nu, men även ett bra tag efteråt kunde den här hjälplösheten och ångesten över att göra fel bubbla upp. Lämna mig handlingsförlamad och platt. Så jag bestämde mig. 

Ingen ska någonsin ha den här makten över mig igen. Aldrig. Och jag ska aldrig ge någon den. 

Så, Livet, jag började fatta beslut. Jag beslutade och beslutade och beslutade tills jag hade beslutat mig fri, många gånger på bekostnad av människor runt omkring. Ett sätt att bryta mönstret, ett sätt att överleva. Men själen hann inte med. Jag fick ta mig ensam till andra sidan jorden för att kunna börja lita på min egen förmåga. Och ändå kände jag aldrig att jag passade in. Det gör jag knappt fortfarande. 

Så där var jag, Livet. Så stark på utsidan, men så många oläkta sår på insidan. När en livboj kommer inom räckhåll är det då lätt att hänga sig kvar vid den och för en gångs skull få uppleva stilla vatten, när det enda man känner till är höga vågor och stormar som aldrig tycks ta slut. Men tro inte att det var lätt, Livet. Så många gånger höll jag på att släppa taget. Jag var inte redo. Utan minsta bris i sikte höll jag på att torka ut. Men jag fick tid. Tid att hitta mig själv, tid att bygga mig själv. Tid att finna delar av mitt hjärta jag sedan länge tappat bort. Läka själen. 

Men jag blev rastlös. Började känna mig trängd, låst i mina egna val. Det var då den kom, Livet. Insikten. Det som fick mig att tappa andan och falla handlöst. Jag var inte beredd trots att jag visste. Jag har vetat hela tiden. Ibland kan man veta utan att förstå. 

Så här är jag nu. Fast mellan förnuft och känsla. Och jag behöver lite hjälp, Livet. Hjälp att tro på mig själv. Hjälp att finna vägen. Svar.

Ok? 

Ödmjukast,

Madeleine