130819

Ajajajajaj, mitt arma kropp. Idag återupptog jag ridningen post partum. Eller ja, återupptog är väl kanske att ta i. Jag kan ju inte på vis i världen försöka lura ens mig själv att jag tog vid där jag slutade. Var gömde sig alla de muskler jag uppenbarligen ägde? Long gone är de i alla fall, för jag såg då rakt inte röken av dem ikväll, det är då ett som är säkert. Och stallets största häst, Weltruf, fick jag. Som jag inte ens red innan. Och samling, och öppnor och hujedamig vad det kunde gått bättre. Men. Jag tog mig igenom med hedern i behåll, och det är jag baskemig stolt över. Den träningsvärk kroppen redan börjat flagga för kommer att vara i storlek dödsångest, så i ren desperation försöker jag låta bli att somna. Morgondagen kommer liksom inte lika fort då. Men kul var det! Nu. Inte imorgon. 

Kvällens sista timmar spenderades med mamma som hade tagit med sig gamla leksaker och kläder som jag hade för en sisådär trettio år sen. Dagens skörd efter bortsållade kadaver blev bland annat en lära gå-vagn och en sparkcykel. Inte illa. Elin hade visst fått kläm på det där vagngåendet när jag var borta och hade marscherat på som om hon aldrig gjort annat. Duktiga unge! Tänk att hon redan håller på att lära sig gå. För inte mer än två veckor sedan satte hon sig bara ner när man försökte gå med henne, och nu knallar hon runt själv. Crazy! Den ungen fortsätter att imponera på mig varje dag. Stolta morsan värre!