061105

Tillbaka till allvaret igen efter en helt fantastisk vecka på Tasmanien. Den ön har verkligen allt! Började resan i Hobart som är statens huvudstat. Gick en runda och kollade läget när vi sprang på en rhododendronutställning i Town Hall. Gick givetvis in och checkade läget, vet ju att det är mammas favoriter. Det visade sig att det var ett rhododendronsällskap som anordnade någon årlig tävling så det var massor med blommor och buskar där inne - mitt i stadshuset. Fräsigt. Gick vidare och hamnade på stadens museum och på någon form av guidad tur. Spännande. Insåg inte hur nära Antarktis Tasmanien ligger förrän vi kom till antarktisutställningen. Fanns även utställningar om djur, möbler och tavlor med tasmanskt ursprung. Strosade runt ett par timmar på museet innan vi (jag och Josse) mötte upp med två tyska tjejer, Sandra och Stefanie, som vi skulle dela hyrbil med i två dagar. Gick ut och käkade på en pub med liveband. Eller rättare sagt fyra gubbar som spelade jazz. Kul. Blev en tidig kväll eftersom vi skulle upp tidigt nästa dag och hämta bilen. Det var en jäääättefin röd kombibil. Mitsubishi, automatare och såklart högerstyrd. Så nu har jag minsann kört bil här. Det är två månader sedan jag körde bil senast. Frihet.

Började rundturen med att köra till Mount Field national park där vi tittade på vattenfall och tokhöga träd. Det var ett slags eucalyptus, den näst högsta sortens träd i världen. Det finns en sort i USA som blir högre, redwood tror jag de heter. Det högsta trädet vi såg var över 79 meter och växte fortfarande. Det är som att ställa 47,6 Maddar ovanpå varandra. Det är högt.

Körde vidare till Lake St Clair där vi gick en walk. Var vid något som hette platypus bay, men vi såg inga platypusar. Vill hemskt gärna se en som inte bor i djurpark innan jag kommer hem. Detta blev dagens avslutning innan vi körde upp till orten Deloraine och övernattade. Morgonen efter begav vi oss till Cradle Mountain national park där vi gick en annan walk. Gick runt en sjö som hette Dove Lake. Landskapet såg i mina ägon ut som taget ur Sagan om ringen med höga berg med snö på i bakgrunden, en spegelblank sjö, regnskog, kullar och träd träd träd. Kastade faktiskt snöboll i regnskogen. Trodde jag inte att jag skulle göra här i Australien, men man ska nog inte förutsätta för mycket vad gäller detta landet. Fanns en annan bushwalk man kunde gå, men den skulle ta 5-6 dagar till skillnad från vår som var några timmar lång. Den långa walken var med på topp 10 av de bästa bushwalksen i världen. (Det är svårt att skriva engelska ord på svenska! Försök själva.) Fortsatte resan upp mot nordväst där vi var i en ort som hette Stanley som hade en sorts klippa eller vad man ska kalla det. Som Ayers rock, fast gräsbevuxen och placerad mitt i vattnet. 13 miljoner år gammal. Åkte linbana upp och promenerade ner. Fantastisk utsikt över kritvita stränder med turkost vatten, vilket sedan fortsatte längs med hela norra kusten. Övernattade i Launceston där vi sedan skiljdes från tyskarna och jag och Josse fortsatte ensamma i bilen över mot östkusten.

Körde till Bay of Fires, ett naturreservat med massor av fina stränder. Det enda som saknades för att det skulle se ut som ut en resekatalog var palmerna som hänger ut över vattnet, annars var det precis så. Körde söderut och sov i en stad som heter Bicheno. Var ute på kvällen och tittade på vilda pingviner som kom utifrån havet och upp på klipporna för att promenera hem till sina bon. Det var beckmörkt ute och man fick inte använda blixt för då skulle pingvinerna bli blinda så tyvärr blev det inga bilder. Ändå roligt att ha sett vilda pingviner. De var pyttesmå! Lite skillnad mot den pingvinstaty som stod i en annan ort vi körde igenom som faktiskt hette Penguin.

Morgonen efter Bicheno körde vi söderut till Wineglass bay som också var en fin strand. Man fick klättra upp på ett berg för att kunna se dit. Tyvärr pajade min vänstra vad, så jag kom inte ända upp. Pinsamt. Fick traska ner igen utan att ha sett utsikten. Bra träning i alla fall. Körde en bit inåt landet igen till en stad som heter Ross och som är en av Australiens bäst bevarade gamla städer. Massa hus från 1800-talet att titta på. Fanns ett ställe som hette "that place in Ross" som var ett kul namn. Vet dock inte vad det var för något. Körde ännu längre söderut till en ort som heter Port Arthur och som i stort sett endast består av ruinerna efter ett gammalt fängelse. När Australien var brittisk koloni på 1800-talet skickade de hit alla sina fångar och många av de som var flergångsförbrytare hamnade på Port Arthur. Fängelset var aktivt mellan 1830 och 1877 och brann sedan ner 1897. Ironiskt nog såg det ut som om det låg i en gammal slottspark. Massor av illgröna gräsmattor och fina blommor. Hur mysigt som helst. Mindre mysigt att tänka på hur det var där för 150 år sedan. Stannade i Port Arthur och åt middag för 21.30 var det dags att gå spökrunda på området. Kolmörkt ute. Det sägs att stället är hemsökt av flera olika sorters väsen och guiden, som faktiskt såg läskigast ut av allt, berättade om vad folk hade sett där. Hon sade sig själv ha upplevt 17 olika sorters kontakter och berättade om vad som var myter och vad som var sanning gällande spöken. Ska man tro på spöken eller inte? Har inte bestämt mig. I vilket fall som helst såg jag inga där.

Körde upp till Hobart igen på natten och checkade in på ett hostel där vi stannade två nätter innan det var dags att ta flyget hem. Hann till och med testa utelivet i Hobart på fredagen efter att ha satt i oss världens godaste hemlagade tacos på hostelet. Var på hotellbuben bredvid och sjöng karaoke. Där var nog de märkligaste människor jag sett i hela mitt liv. Kan inte ens försöka beskriva dem. Jag har ett filmklipp på en som dansar, det beskriver det mesta. Gick vidare ganska fort till ett annat ställe som inte heller var så hippt, men det fick duga. Vet inte riktigt med vilket folk jag ska jämföra tasmanierna, men amerikanska sydstatare känns inte allt för långt borta. Lite mer moderna kanske. Blev en lång kväll och gick inte och lade mig förrän klockan var en bra bit över tre. En dryg timme senare blev vi hämtade för att åka till flyget. Ett under att vi fick med oss allt. Om kvällen var lång var flygresan längre.

Sammanfattningsvis har alltså resan till Tassie varit fantastisk och jag har fått blodad tand på att resa mer. Jag vill se allt! Jeppe kommer hit i December och då blir det lite mer resa. Älskar det. På Tasmanien körde vi sammanlagt 1640 km. Kanske inte låter så mycket, men om man lägger till att det var på små krokiga bergsvägar där man inte alltid kunde köra fortare är i 30-40 km/h och att highway inte alltid innebar asfalterad väg så förstår ni nog att det ändå var ganska mycket. Det var inte alls svårt att köra vänstertrafik vilket jag trodde att det skulle vara. Fick till och med köra på högersidan en gång vid ett vägarbete och det kändes helt avigt. Längs en väg formligen kryllade det av wallabys. De var överallt! Jag har nog sett fler påkörda wallabys här än vad men ser katter längs vägarna hemma och wallabys är inte alltid så små så man får vara försiktig. En kul grej var innan vi sett alla wallabys, utan bara några stycken. Jag upptäckte en och uppmärksammade de andra förtjust på detta. De ignorerade mig totalt och var istället helt fascinerade av den kanin som skuttade brevid. "Det finns inte så många kaniner här" fick jag som förklaring. Har de varit i Australien för länge eller?

Väl tillbaka i Sydney åkte jag hem till nya lägenheten. Då visade det sig att han som äger den var på Nya Zeeland, vilket innebär att jag inte har fått någon nyckel än. Det är bara att hoppas att någon är där när jag vill komma in. Bäddade sängen och sov några timmar innan jag mötte upp med Anna och Martina som uppenbarligen inte ska flytta med sin "familj" längre, utan nu ska flytta in i samma hus som Stoffe och Svante bor i. Det hinner hända mycket på en vecka. Killen som bodde i deras lägenhet visade sig vara ett kräk och sådana vill man ju inte bo med.

Idag hänger jag med Josse eftersom det är hennes sista dag här i Sydney. Vi ska göra skånsk aiblakaga ikväll. Smarrigt. Imorgon, måndag, är det dags att jobba igen. Ska till det stället som jag trivdes så himla bra på. De ringde mig från Select i fredags och undrade om jag kunde jobba där tre dagar för de hade frågat efter just mig. Klart att jag kan!! Kul att träffa barn jag redan känner. Det är där jag blir kallad Miss Maddie. Hur sött ät inte det?

Dags att ta vara på resten av dagen. Peace out.