090609

Vilken hysterisk dag det har varit idag. På jobbet är det fullt kaos med att pussla ihop schemat så att det faktiskt finns personal som ser efter alla barn. Inte nog med alla neddragningar som redan ger en slimmad personalstyrka, utan sen ska ju alla eventuella ledigheter och sjukdagar täckas upp för. Utan vikarier då alltså. Vikarier är ju för dyrt. Det är billigare i längden att ha personal som går på knäna. Eller? Tack, pappa staten! Det märks tydligt att det tär på alla, även om det tar mer på vissa. Tyvärr resulterar det i dåligt bemötande som skapar sämre stämning än på en middagsbjudning hos självaste Hin Håle. Illa.

Då kan jag inte nog betona hur skönt det var att komma hem idag. Hem, till min lilla familj. Med Eskil i famnen och med huvudet på sambons axel rann alla problem bort. Det är lycka! De är så fina, mina pojkar. Inatt fick han sova själv för första gången. Jag har ju sovit på soffan innan eftersom vi bestämt att han inte ska var i sängen. Eskil var inte ett dugg förtjust i att vara så långt ifrån oss utan satt och pep utanför sovrumsdörren. Att en liten kise bara kan låta så övergiven! Fast vi stod på oss. När jag sen vaknade i morse en halvtimme innan klockan ringde tog jag min kudde och gick ut till honom. Oj, vad han ville mysa. Han kurade ihop sig ända uppe under hakan på mig och spann, spann, spann. Sååå mysigt!

Igår var vi hos veterinären med kisen. De var jättestygga och stack honom med sprutor, men som tur är verkar han ha guldfiskminne. Hann spann lika mycket före som efter, trots att ID-chipet fick sättas dit tre gånger och slutligen limmas in. Han är tjockhudad lilla killen. När vi kom hem sov han många timmar. Helt utmattad, stackarn. Det kostar på att träffa doktorn.

I söndags var jag på 30-årskalas hos Lina. Det var lika trevligt som det alltid är där. Goda pajer och en helt fantastisk jordgubbstårta. Det är sommar.