070107

Helgen kom och helgen gick. Sitter ensam vaken i mörkret och funderar. Har haft en mellandag idag med riktigt mycket hemlängtan. Saknar alla så otroligt mycket. Är jag här för att bli utskälld av Jackson stup i kvarten, eller vad gör jag här? Hinner inte resa något vidare innan jag ska resa till Kambodja, så till viss del känns det som om jag bara väntar nu. Ska se om jag kan ta mig ner till Wollongong ett par dar åtminstone. På tisdag "flyttar" Anna och Niroshani ut. De blev ju som bekant vräkta nyårsafton och har därför bestämt sig för att resa på östkusten istället för att hitta nytt boende här i Sydney så snart träffar jag inte dem mer. Kanske ska resa ihop på västkusten om ett par månader, men vi får se om det går att lösa. Om tre veckor lämnar de andra Sydney och reser till Melbourne och sen är det bara jag kvar. Fast det blir bara en vecka, för sen reser jag också vidare. Planen är att jag ska fortsätta resa när jag kommer tillbaka till Australien den 25:e Februari. Sen är det inte lång tid kvar tills jag kommer hem. Vad nu hem är. Har visst inte något sådant längre.

Det är helt konstigt hur det samtidigt kan kännas som om tiden rusar ifrån en som timmarna sniglar sig fram. Där varje minut känns som en evighet men att dagen då jag kom hit var för ett ögonblick sedan. Alla känslor känns så mycket mer. Är man glad jublar man och är man nere känns det så tydligt att nästan alla jag bryr mig om är på andra sidan jorden. Bara ett telefonsamtal bort, men ändå inte. Jag skäms nästan för hur små saker som blir rörande. När grät jag till ett nyårsfyrverkeri senast? Har aldrig hänt. Helt lustigt. Det är som om några lager har skalats av och kvar har bara Jag blivit. Har insett hur utsatt man är och hur lite som krävs för att världen ska vändas upp och ner. När vi blev vräkta på juldagen var det kaos. Ingen av oss fattade vad som hänt. Vi fick inga orsaker, inga förklaringar. Tack och hej, ut på gatan. Ju mindre man har, desto mindre krävs för att allt ska falera. Här har jag mig själv, mitt ovärderliga pass med ett fint visum fastklistrat i, ett visakort och en mobil. Det är allt som verkligen betyder något. Och Ludde såklart. Mitt lilla stycke hemma. Han är löjligt viktig. Lite fånigt, men so what.

Det var verkligen inte meningen att det skulle låta helt deprimerat. Så illa är det inte. Ibland behöver man bara tänka högt. Få ut det ur systemet. Reflektera och gå vidare. Möta nästa dag med ett leende.

Nästa dag har kommit. Det är snart dags att stiga upp igen och jag har inte kommit i säng än. Men jag ler åtminstone lite. Allt tack vare MSN och en mycket klok vän i Belgien. Tack.