130821

Idag har jag och Elin minsann varit på långväga besök ända borta i Hästveda. Där bjöds det utöver trevligt sällskap både på fika, promenad och bebisbus. Eller ja, barnbus kanske det räknas som nu. Så mycket bebisar är de ju inte längre. Men det var inte längesen de låg bredvid varandra på en filt och bara fanns. Dessa ljuvliga små. Nu är de envisa som synden båda två. Tur det. Då slipper man skämmas. 

Kvällen bjöd på tänkarverkstad i form av kommunikationsmöte för ridklubbens räkning, och det märks ju helt klart att den strukturerade delen av hjärnan legat i träda ett tag. Men det blev faktiskt ganska bra ändå, och nu finns det både en policy och ett förslag till ny hemsidedesign. 

Och om någon undrar varför det står "träningsvärkar" i förra inlägget istället för "träningsvärken" så skyller jag helt på autocorrect. Det har helt klart skrivits mer om värkar än om värk på den här iPaden det senaste året. Av naturliga (och lite lata) skäl. 

130820

Jodå. Träningsvärkar kom, men den är helt klart uthärdlig. Kännbar, definitivt, men inte dödsångest. Vi får väl se hur morgondagen ger sig. 

Idag hade Elin tiomånaderskontroll på BVC. Det var även dags att berätta för vår sköterska att vi har bytt till den andra. Tror hon blev sårad, men hon dolde det bra. Synd, men jag kan inte bära hennes dåliga arbete. Nåväl. Tio månader = läkarkontroll. Alltid lika spännande. En i VBM fick ju sexmånaderskollen gjord en gång till och fick höra att hennes son var VÄLDIGT långt fram i utvecklingen. Ja, ungefär fyra månader kanske? Idag verkade dock rätt koll bli gjord och Elin fick demonstrera både pincettgrepp och gång. Doktor Malmqvist skulle även lyssna på hjärtat, men se där hade min huligan andra planer. Hon tyckte att stetoskopet såg smarrigt ut och tog sig mer än ett smakprov. Det visade sig att den senaste månadens gödning hade gett resultat och hon ägde nu 8890 gram och var 74 cm lång. Duktig onge! 

På kvällen fick hon dock något bryt och bara grät, grät och grät. Helt otröstlig. Ville inte äta, ville inte sova, ville inte vara i famnen, inte leka. Stackarns flickan, så ledsen hon var. Och stackars mamman. Som tur var gick det över efter en dryg timme, och när det väl var dags att sova för natten somnade hon själv i sin säng efter att ha pratat med speldosan en kvart eller så. Stolt mamma. 

130819

Ajajajajaj, mitt arma kropp. Idag återupptog jag ridningen post partum. Eller ja, återupptog är väl kanske att ta i. Jag kan ju inte på vis i världen försöka lura ens mig själv att jag tog vid där jag slutade. Var gömde sig alla de muskler jag uppenbarligen ägde? Long gone är de i alla fall, för jag såg då rakt inte röken av dem ikväll, det är då ett som är säkert. Och stallets största häst, Weltruf, fick jag. Som jag inte ens red innan. Och samling, och öppnor och hujedamig vad det kunde gått bättre. Men. Jag tog mig igenom med hedern i behåll, och det är jag baskemig stolt över. Den träningsvärk kroppen redan börjat flagga för kommer att vara i storlek dödsångest, så i ren desperation försöker jag låta bli att somna. Morgondagen kommer liksom inte lika fort då. Men kul var det! Nu. Inte imorgon. 

Kvällens sista timmar spenderades med mamma som hade tagit med sig gamla leksaker och kläder som jag hade för en sisådär trettio år sen. Dagens skörd efter bortsållade kadaver blev bland annat en lära gå-vagn och en sparkcykel. Inte illa. Elin hade visst fått kläm på det där vagngåendet när jag var borta och hade marscherat på som om hon aldrig gjort annat. Duktiga unge! Tänk att hon redan håller på att lära sig gå. För inte mer än två veckor sedan satte hon sig bara ner när man försökte gå med henne, och nu knallar hon runt själv. Crazy! Den ungen fortsätter att imponera på mig varje dag. Stolta morsan värre! 

130818

Idag har jag varit i stallet. Vistats bland folk. Det gick bra. Kändes skönt. Tre hela timmar av inte tänka. Kan ju konstatera att det behövdes. 

Nåväl, stallet. Vi hade öppet hus idag, och mina stallframträdanden har varit mer än accepterat begränsade under det gångna året, så det var dags att skruva upp smilbanden och göra sig representabel. Som tur kom det en hel drös ridsugna med ryckningar i fikatarmen, så dagen får anses lyckad. Kul! Min egen ridning startar igen imorgon efter drygt ett års uppehåll. Det lär kännas på tisdag. Ujujuj. Undrar hur mycket jag minns. 

Imorgon ska jag även till tandläkaren för att byta en gammal lagning. Är väl sådär pepp. Tur att det är gratis. 

Tänkte avsluta kvällen med ett avsnitt Skärgårdsdoktorn, men tyvärr var de slut. Lite av en downer. 

130817

För helvete själjävel, sluta läcka!!

130813

Igår sökte jag ett jobb. Idag ringde de. Imorgon ska jag på intervju. 

Alltså. 

Pros:

Det är i förskoleklass = skolan (YEY)

Det är en hel termins vik, kanske två

Jag slipper småbarnsavdelning

Jag kanske kan löneförhandla

Cons:

Det är bara 90%

Jag får ut mindre lön

Jag kommer få bryta min föräldraledighet redan denna veckan

Summa summarum, fler fördelar än nackdelar och det tycker jag känns bra. Visst hade jag behövt arbeta heltid, men 90% är ju nästan heltid. Jag kommer ju ha kvar min heltidstjänst ändå. Om jag kan löneförhandla (avtalet säger att man ska ha möjlighet att göra det när man byter tjänst inom kommunen, men rektorerna brukar hävda att man inte kan) kommer ju skillnaden inte att bli så stor. Dessutom kommer pappan att få ut 10% från sin lön under föräldraledigheten, och den tioprocentaren täcker mer än väl min tioprocentare. 

Så 10.15 imorgon är det jag som infinner mig i Åhus för en grillning. Är ganska nervös, men jag håller tummarna och hoppas på det bästa. Gör det du också.

Nu är det läggdags! 

130808

Jag säger då det. När hjärtat är i tusen bitar, titta inte på Höstlegender. 

Spiken i kistan. 

130807

Som om det inte räckte med allt det andra så har jag gått och fått nån jäkla böldpest eller svinkoppor på benet och foten också. 

Ska jag tolka det som ett svar, Livet? 

130806

Öppet brev till Livet.

Kära Livet, 

Det har på senaste tid visat sig att du och jag har en del att tala ut om, och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Bara ta ett exempel. I helgen lurade du med mig till att lyssna på dansband. Ka-ta-strof. Människa till att sjunga sämre får man leta länge efter. Förmodligen i en grotta någonstans. Och med lykta. 

Nåväl. Det kan jag ta. Men det finns saker jag har betydligt svårare att hantera. 

Som det här med känslorna. Ärligt, Livet. Vad håller du på med? Här går jag i godan ro och försöker låtsas att allt är bra, fast oron gnager i magen emellanåt. Du vet det där man försöker ignorera? Och så kommer du och bara BAM, käftsmäll, eat dirt motherfucker. 

Och jag tuggar. Jag tuggar mig igenom beslut jag fattat, tider som varit, konsekvenser, drömmar, verklighet och framtid. 

Du förstår Livet, det har inte alltid varit så lätt. Det fanns en tid när jag inte vågade fatta ett enda beslut för mig själv. Alltså inte ett enda. Inte ens vad som skulle serveras till middag. Det är ganska längesen nu, men även ett bra tag efteråt kunde den här hjälplösheten och ångesten över att göra fel bubbla upp. Lämna mig handlingsförlamad och platt. Så jag bestämde mig. 

Ingen ska någonsin ha den här makten över mig igen. Aldrig. Och jag ska aldrig ge någon den. 

Så, Livet, jag började fatta beslut. Jag beslutade och beslutade och beslutade tills jag hade beslutat mig fri, många gånger på bekostnad av människor runt omkring. Ett sätt att bryta mönstret, ett sätt att överleva. Men själen hann inte med. Jag fick ta mig ensam till andra sidan jorden för att kunna börja lita på min egen förmåga. Och ändå kände jag aldrig att jag passade in. Det gör jag knappt fortfarande. 

Så där var jag, Livet. Så stark på utsidan, men så många oläkta sår på insidan. När en livboj kommer inom räckhåll är det då lätt att hänga sig kvar vid den och för en gångs skull få uppleva stilla vatten, när det enda man känner till är höga vågor och stormar som aldrig tycks ta slut. Men tro inte att det var lätt, Livet. Så många gånger höll jag på att släppa taget. Jag var inte redo. Utan minsta bris i sikte höll jag på att torka ut. Men jag fick tid. Tid att hitta mig själv, tid att bygga mig själv. Tid att finna delar av mitt hjärta jag sedan länge tappat bort. Läka själen. 

Men jag blev rastlös. Började känna mig trängd, låst i mina egna val. Det var då den kom, Livet. Insikten. Det som fick mig att tappa andan och falla handlöst. Jag var inte beredd trots att jag visste. Jag har vetat hela tiden. Ibland kan man veta utan att förstå. 

Så här är jag nu. Fast mellan förnuft och känsla. Och jag behöver lite hjälp, Livet. Hjälp att tro på mig själv. Hjälp att finna vägen. Svar.

Ok? 

Ödmjukast,

Madeleine

130802

Vakuum. Så känns det. Som om någon tagit all min luft. Ett stort hål i magen. 

Imorgon ska jag åka och tälta. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Jag hoppas det går bra. Med lite tur får jag bada. Ett helt dygn av vara trevlig. 

Hur fan ska det gå? 

130801

Augusti redan alltså. Min sista månad som föräldraledig. Vart tog tiden vägen? Herregud. 

Dagen idag har i alla fall spenderats i Karlskrona av alla ställen. Man kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag varit där tidigare, så ett var ju kul att ta en kik bara av den anledningen. Efter att ha satt tänderna i en frutti di mare på en italienare och ha slagit en lov kring eventuella gallerior som kan ha funnits i närheten och eventuellt ha "fyndat" något var det dags för vernissage på Bergqvistska gården där Lina finns med som en av tre fotografer i Bildbönorna. Tuva och Vilmer var också där och Elin älskar verkligen sina kusiner. Hon var hur pepp som helst och tyckte att det här med konstutställningar definitivt var något som låg på plussidan. Åtminstone om de kommer med två glada barnvakter. Jag tittade på konst och åt vindruvor. Mycket bra. Och kulturellt. 

Och till skillnad från gårdagens inre stom har det idag bara blåst styv kuling. Ganska skönt, men jag har some serious thinking to do. 

130731

Jaha. Vet egentligen inte vad jag ska skriva. Risken är att om jag börjar så kan jag kanske inte sluta sen. 

Mitt inre är som ett pågående krig där man än så länge har svårt att avgöra vem som kommer att gå segrande ur striden. Att det kommer att bli stora förluster och fula ärr står dock klart. Frågan är vilken sida som drabbas hårdast. Fem minuters paus hade varit skönt. 

En vän sa till mig en gång att jag tänker för mycket, och vem vet. Så kanske det är. Men ibland behöver man göra en ordentlig rannsakan av saker och ting. Vrida och vända så alla sidor kommer i ljuset, utforska varje känsla och tanke, lyssna på hjärta och mage, ta saker på allvar. Hur vet man om man har tänkt för mycket eller inte tillräckligt? Beslut som var rätt då, kanske inte är rätt nu? Vissa beslut går aldrig att ändra på, men andra går. När själen håller på att begå harakiri, ska förnuftet få fortsätta styra?

Alla dessa känslor och tankar. De vill ut, få plats att flyga. Slå sig fria från striden och fortsätta upp, upp till där luften är klar och kall att andas. Där huvudet fylls av syre och det svindlar framför ögonen.

För om man inte tänker? Vad händer då? Dör inte själen en liten bit i taget, tills den ligger där inne som en trött liten korv och skräpar, och drömmer om beslut som aldrig fattades eller aldrig ångrades, tills den en dag den ruttnar bort helt? Och kvar finns ett skal av ångest och längtan som aldrig får komma ut. 

Så ja. 

Jag tänker. Och i själen är det krig. 

130728

Jag har funderat lite mer på det här med bloggen. Det kommer inte att bli någon snitsig mammablogg. Den kommer att få fortsätta i precis samma anda som den har gjort de senaste sju åren, som en dagbok, ventil, vattenhål. En plats som är min, och som ibland behöver skrivas i ofta ofta och ibland knappt alls. Det känns rätt. 

I övrigt tror jag att jag själv håller på att genomgå någon form av kris, så jag håller mig sysselsatt och träffar folk. Det har varit fika med barndomsvänner, träff med väldens bästa mammagrupp, grillhäng i Hästveda, kusindejt med Lovisa i Yndehuset, shopping på stan, und so weiter. Träffa folk, tänka mindre. Hålla näsan ovanför ytan.  

Ja, det är väl det jag gör just nu. Och byter blöjor. 

130715

Om inget annat var den här dagen en bra dag att börja springa på. Begone frustration, begone. 

130714

Jodåsåatt. Det blev åka av i helgen. I lördags var det jag som visade att det visst finns liv kvar i denna gamla morsa! 

Vid middagstid kom farmor och farfar för att passa Elin och sen bar det av till stan för att tivolirocka järnet. Åh herregud. Jag hade glömt hur det känns att vara en egen person. Att ha fria händer, egna tankar och oavbrutna samtal. Nåja, i ärlighetens namn var det väl en hel del avbrutna också, men ändå. Ni fattar. Fri, fri, fri! Lovely. 

Det hela började med att vi samlades för en färdkost hos Ebbe, som jag för övrigt inte har träffat på över ett år. Jeppe och Peter kom också och förgyllde stämningen innan vi drog in till parken och mötte upp med resten av rockarna. Efter ett par timmar började jag känna mig varm i kläderna (att det var typ 30 grader hjälpte ju också till förstås...) och hängde med ungdomarna till Darin. Jösses. Han öppnade bra, men efter två ballader gick jag. Partypooper. Sjunga kan han dock. Det fick bli filthäng i ytterligare en timme och sen. Sen. 

Joddla. Med. Siv.

Och vilket party det var. Vråldansande, allsång, armkrok med pensionärer und so weiter. Vem kunde bett om mer? Jag sjöng och skrattade så tårarna var på väg och halsen blev hes, men vad gjorde det. Som jag längtat. Men eftersom arrangören inte insett storheten i detta band tog spelningen slut fortare än någon han säga kolvastång och sen var röjardelen av denna afton slut. 

Mitt i denna eufori fick jag ett meddelande om att bliderna Lina tog på Elin var klara, och där gick vettet ut. Helt plötsligt visade jag bilder på min fina flicka till alla och envar som ville se, och förmodligen en hel del andra, bland annat en herre i toalettkön (varför stoppade ingen mig!?). Om även du känner för att se detta lilla vackra monster och du inte råkade befinna dig i vägen för mig under kvällen så ska du klicka dig in på Caroline Sohl Photography. Well well.

Efter ett par timmar med gänget utspritt började några leta sig tillbaka till campen och där satt vi sen och pratade och skrattade och hade det fint medan Oskar Linnros, Alina Devecerski och Graveyard framförde hit efter hit ända tills sommarkvällen gled över i sommarnatt och kylan började nypa i skinnet och det blev tid för förtroliga samtal under lager av filtar och tröjor med fina vänner man träffar för sällan. Inte förrän klockan hade krupit över tre och det började ljusna i fjärran skildes vi åt, och åtminstone mitt bröst var fyllt av värme och hjärtat lätt som en fågel. 

Kvällar som den här växer baskemig inte på träd. Bara så ni vet.

130711

Kangaroo in the park. Även idag blev det en runda till stan för att klara av några ärenden och såklart för att titta närmare på den där matmarknaden. Och herregud vad sugen på allt man blev. Dagens lunch blev således en australisk känguruburgare som inmundigades på en filt i parken i glada vänners lag. Mycket gott. Det var ju ett tag sen jag åt känguru sist. 

En av punkterna att bocka av på listan var att hitta en bikini som på något sätt skulle kunna framhäva fördelarna med denna mammakropp, men nähä du. Det verkar kört. Antingen får man punga ut med en summa motsvarande en mindre plastikoperation eller får man helt enkelt leva med att det hänger ut lite grejer här och där. Värre saker har ju hänt, men kul känns det ju inte. Jag vill kunna visa mig på stranden med värdigheten i behåll. Den gamla bikinin är alldeles för stor nuförtiden vilket i och för sig är ett angenämt problem men desto mindre ändå ett problem. 

När det kommer till Elinfronten har ju nattningarna här hemma varit lite si och så i perioder men har på sista tiden fungerat ganska bra. Har ibland krävt sin tid men har åtminstone inte bestått av en gallskrikande bebis och en frustrerad förälder. Idag tog mitt tålamod dock slut efter 50 minuter av att lägga bebis ner som bara skrattar till svar. Så jag gick ut. Startade larmet och gick. Efter ett par minuter gick pappan upp och stoppade in nappen och lade henne ner. Efter ytterligare en minut sov hon. Inte ett skrik, Knappt ett gnäll. Jag gick upp och kollade till henne, och där ligger hon, ovanpå täcket på tvären nere i fotändan och sover och suttar på nappen. Lilla stora flicka. Vad du kan många saker! Somna själv och allt. 

Nu är det dags att sätta tänderna i den franska gruyere och flaska sautern som också fick följa med i kassen hem. Mm mm mm...

130710

Dagen har bjudit på oväntade överraskningar. Ringde BVC i morse efter att Elin bestämt att halv åtta visst var en lämplig tid att stiga upp, och fick reda på att den tiden jag var övertygad om var missad inte alls var missad utan inföll idag 13.15 istället för i måndags. Topp! Därför lastade vi in vagn och unge i bilen och for till stan. Det visade sig vara tokrea i hela stan så vi plockade fram spenderbyxorna och grävde djupa hål i fickorna inne på Polarn o pyret. Måste säga att jag tyckte att deras rea var jättebra med många fina kläder rejält nedsatta. Vi passade därför på att köpa på oss lite grann i storlek 80 som hon förmodligen kan ha i vinter. Två par jeans, två bodysar, två tröjor och två par strumpor. Alla goda ting är väl två? Hon fick även fyra par leggings från Åhléns och Name it samt en klänning och en kofta från Newbie. Shoppelishop. 

Nåja, BVC var det. Eftersom vår sköterska har semester fick vi gå till hennes kollega istället, och my god! Kan det verkligen vara så stor skillnad på två sköterskor som jobbar vägg i vägg? Vi bytte på studs. Kanske lite hårt mot den vi hade, men so what. Hela tanken är väl att de finns där för att hjälpa, stötta, fråga, ge råd och uppmuntra (och övervaka?) och det visade sig att de precis som vi misstänkt visst kan göra det i extremt olika utsträckning. Elin vägde idag 8340 gram och var 73 cm lång, en ökning på 60 respektive 2 gram och centimetrar. Bra ökning på längden men tyvärr desto sämre på vikten. Hon tyckte ändå att våra matvanor lät utmärkta och att det kan bli så när man som vi har ett väldigt aktivt och rörligt barn. Rådet är att försöka ge henne större portioner av den mat som hon vill äta mer av, till exempel morgongröten. Och ha is i magen och inte oroa sig. Gällande amningen gick vi från att tidigare fått "oj, ammar du fortfarande? Jag har nästan ingen som ammar efter året" till "vad bra att du ammar, fortsätt så länge du vill och det känns bra!" Det kändes bra. 

Efter att ha endast ha passerat en mycket inbjudande internationell matmarknad som ska utforskas vidare imorgon bar det hemåt. Lina och barnen kom för att, ja Lina alltså, fotografera Elin. Stajlad unge i nya kläder och dophalsband forslades runt till valda delar av hem och trädgård för att förevigas till eftervärlden. Elin uppförde sig mycket exemplariskt och visade upp både pekfinger och klossar för kameran. Duktig bebis. Efter att fotograferingen slutligen urartat i sängen var det dags att grilla kotletter, knippmorötter och paprika att avnjuta tillsammans med ugnsrostad nypotatis, sallad och såser. För att riktigt sätta pricken över i fixade Lina fram ett supergott kladdkakerecept med fullkornsdinkelmjöl (!) att sätta tänderna i till allas förtjusning. Kanske mest Vilmers. 

De stora barnen var så duktiga och var ute och lekte i lekstugan och gungade och fixade med allt. Och mormor kom med presenter och varmrökt lax. 

En alltigenom lyckad dag. Och får man säga "avnjuta" om mat man lagat själv? Nåja, det var ju trots allt inte jag som grillade. Men gott var det!

130709

Idag läste jag igenom mina senaste inlägg. Mindre upplyftande. Där för kommer idag det här istället. 

Idag blir världens finaste lilla bebis hela nio månader, nio månader! Håll i hatten. Tiden har gått helt vansinnigt fort. För bara några ynka månader sen kom vi hem från BB med detta lilla knyte, en Peter Harryson i miniatyr. Ersättning och sjukgymnastik, bärande, vaggande, kelande och framför allt lära kännande. Nio månader. Alltså, vilken grej. 

Idag kan denna lilla skruttunge med berått mod driva sin mamma galen, men hon kan precis lika gärna få mig att skratta så tårarna rinner. Humor har hon. Hon kryper snabbare än fantomen hinner blinka och tycker att det där med leksaker är lite förlegat. Hellre böcker. Gärna mammas, eller (fyll i valfri grej du anser att bebisar inte borde leka med). You name it - she loves it. Hon ställer sig upp mot allt hon hittar, ben, väggar, möbler, katter. Om de hade stått kvar. Den senaste veckan har hon till och med börjat gå längs med soffan eller soffbordet. Det är dock inte riktigt medvetet än. Hon har två tänder i nederkäken och två väldigt mycket på väg i överkäken. Hon har gått från att tycka att mat är lite överskattat till att älska att äta. Allt. Dock gick inte dagens lunchsoppa hem. Hon äter en hel del plockmat själv nu också, mest frukt och macka. Hon kan får in skeden i munnen när hon håller den själv, men det är ju inte direkt spikrak väg dit. Hon accepterar att matas men försöker ta skeden när hon börjar bli mätt. Hon får gröt till frukost, sover, lagad lunch, leka, sova, mellis a la mosad banan med rysk yoghurt och macka, leka, lagad middag, leka, välling och sen förhoppningsvis somna för natten vid åtta. Det är lite si och så med det. Idag var exemplariskt. Dock har hon vaknat till och velat ha nappen ett par gånger. Den ena gången stod hon upp i sin säng och låg med överkroppen i vår och sov. Det såg ganska skönt ut. I övrigt ammas hon fortfarande ett par tre gånger per natt, men nästan aldrig på dagen längre. Det ska vara om hon är ovanligt trött och gnällfis men det är för tidigt att sova. Då kan det fungera moralhöjande. 

Dagen idag har firats med finbesök från moster Jossa, farbror Fredrik och lillkusin Lovisa. Mycket spännande tyckte Elin. Hon ville gärna fram och klappa sin kusin vilket fick ske i mycket begränsad och hårt övervakad form. Hon verkade nöjd ändå, och det gjorde lillpluttan också. 

Dagen avslutades med gungparty i trädgården innan jubilaren fick avnjuta en flaska prima välling och därmed anse denna härliga dag all. 

Men tänk ändå. Nio månader. Så otroligt fort det kan gå.

130708

Eller 09 om du så vill. Klockan är halv tre på natten och jag har precis lämnat sovrummet till fördel för soffan. Jag kan inte sova. Jag snurrar varv efter varv tills lakanet under mig är som en trött korv. Håret är fuktigt i nacken och i magen gnager oron. Till slut gav jag upp.

Idag har jag haft min sista dag som ensam föräldraledig med Elin, och i ärlighetens namn har det varit en riktig skitdag. Jag ville så gärna att det skulle bli en sån där underbar dag när fåglarna kvittrar och hjälper en att hänga upp tvätten som såklart är skinande vit och doftar vanilj. En dag när jag och mitt barn skulle delat upplevelser som jag skulle berättat om i framtiden för henne. Vi skulle lekt, myst, gått på promenad... Jo, tjena. 

Det har varit klibbigt och klistrigt och de stunder hon inte har gnällt har hon gallskrikit. Jag har tappat både tålamod och humör, gråtit, svettats och förbannat både det ena och det andra. Jag förstår, rent intellektuellt, att det inte är så lätt att sova när det är 27 grader i sovrummet, tänderna kliar, mamman har knappt någon mat och man är så trött att man ser i kors. Jag förstår det. Men för GUDS skull. Är du så trött så SOV! Av fyra desperata nattningsförsök varav ett i vagn lyckades ett. ETT. Då sov hon en halvtimme, vilket visade sig (no shit Sherlock) vara på tok för lite. Gnäll gnäll gnäll. Och det nya - ryck mamma i håret. Helst så ofta och oförhappandes som möjligt. Gärna under svepskälet att du vill kramas. Åååhhh mys och RYCK! Där var det ytterligare en kal fläck ja. För att sen inte tala om när pappan kommer hem. Då ska visst hela charmregistret köras igenom. Vinka, leka själv på golvet, sova.  Och mitt inre (och min hårbotten) blöder. 

Därför var det jag som fick ett totalt bryt ikväll och tvingade med mig resten av familjen på utflykt i den airconditionerade transportenheten till ekohallen för att åtminstone få se andra människor. Normala folk, utan niomånaders bebisar. Jag har hört att de finns. Dock vet jag inte riktigt hur de beter sig längre. Just nu känns mitt liv som en enda oavbruten bajsblöja. 

Inte bara på grund av att jag och Elin inte alls verkar dela uppfattning om lämpliga aktiviteter för oss två. Jag föreslår äta lite, mysa i famnen och läsa bok, gå på promenad i solskenet, stapla klossar eller varför inte sjunga lite? Elin dikterar villkoren annorlunda. Alla mina förslag ratas omedelbart och istället ger vi oss i kast med lekar som kasta vattenmuggen i golvet 200 gånger, dra ut alla böcker i bokhyllan på golvet, eller cd-skivorna, kryp in i kylen, äta sladdar, dra katten i svansen, äta upp katternas mat, hälla ut deras vatten eller såklart ovan nämnda hårryckarfavorit. Den är ju den bästa. Extra rolig är den för alla inblandade när mamman ger upp ett illtjut av smärta varpå barnet skrattar rakt ut med en triumferande näve hår i luften. 

Och så har jag fått jobb till hösten med FEMTON likadana! Om inget annat kommer jag ju att börja rycka mitt eget hår. Hetsjakten efter annat jobb pågår och är desperat. 

Snälla livet, hur kunde du göra såhär?

130705

Senaste veckan har jag frossat i bloggar och har blivit djupt inspirerad. Som det är just nu svävar min blogg lite i limbo. maddiis by night i alla ära, men det kanske var mer by night för sju år se när jag startade den. Många gånger har den fungerat som dagbok, till exempel under australienresan, och andra gånger har den fått tre inlägg på ett år. Dock känner jag nu ett behov av att skriva igen, och jag vill gärna göra det om Elin och vårt liv här i vårt hus vid havet. Jag vet, inte särskilt originellt, men ändå. Nu är det ju inte så många som läser här, och det är ju på ett sätt ganska skönt. Det här är ju mitt privata jag och det vill jag inte att eventuella kollegor och chefer ska läsa om utan min vetskap. Jag skulle också vilja göra någon form av sammanfattning av graviditet samt kanske även skriva en förlossningsberättelse. Lite lagom såhär nio månader senare... Här kommer därför mina frågor: 

Är det ok att byta namn på en blogg efter sju år? 

Skulle det bli tjatigt att läsa om bebis, bajs, lära gå, förlossning, jada jada?

Skulle de vara ok att lösenordsskydda bloggen eller kanske göra en lösenordsskyddad kategori? 

Skulle det underlätta om jag började använda kategorier? 

Är mina datumrubriker otroligt trista? 

Övrigt du håller på att reta ihjäl dig på eller tycker är heeelt fantastiskt?

Ok, brutal honesty!